Forest Man

(mitt föredrag på Kungsholmens bibliotek 28.9.2019)

 

I inledningen till sin bok "Ett med naturen. Om människans plats i systemet" (1958) skriver hippiefilosofen Alan W. Watts följande:

 

 

Att efter åratal av förkonstlad tillvaro vakna upp till naturens verklighet som sitt sanna hem kan vara en mycket romantisk och glädjefylld upplevelse, ja rentav extatisk. Så var det för mig i alla fall. Äntligen förstår vi varför vi lidit så mycket. Vi är ju i landsflykt. Fördrivna ut ur vårt Eden. Det sanna livet är i naturens famn, och det ligger oss så nära, så nära. Fortfarande. Helt inom räckhåll, kan det kännas. Vi behöver bara gå ut i skogen, så känner vi det. 

 

I så gott som alla världens kulturer finns det gamla myter om ett forntida paradisiskt oskuldstillstånd, då allt var gott. I Bibeln heter det Eden, i det antika Grekland hette det guldåldern. 

 

Är detta bara myter? I upplevelser som den Watts beskrev, är det som om mytens slöja kastas av, och vi ser vad som gömmer sig bakom den. Eden är vårt förlorade naturtillstånd som människor. Men inte vilken som helst natur, utan den ursprungliga naturen, den som var innan dödens och förgängelsens naturlagar uppkom. Men en glimt av den ursprungliga naturen kan vi få en vacker vårdag i skogen. 

 

Ja, vi får också skåda in i den genom att studera nutida folkslag som lever nära naturen. Antropologin har mycket att säga oss, som kan göra oss lyriska, ja "höga". Vad sägs om antropologernas insikt att vilda urfolk inte verkar arbeta överhuvudtaget, på det sätt vi förknippar med arbete?

 

Sedan 60-talet har det skett en revolution inom antropologin. Förr hörde det till det antropologiska paradigmet att se de vilda urfolken som lägre stående, som mindre utvecklade, och att tala om deras liv lite i 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes' stil, som "nasty, brutish and short", "vidrigt, rått och kort". Men sedan 60-talet talar man stundom om de vilda urfolkssamhällena och stenålderns jägar-samlar-samhällen som "the original affluent society", "det ursprungliga överflödssamhället", och många har insett att det inte skett en utveckling i västvärldens historia, utan en degeneration, ner i slaveri, sjukdomar, naturförstörelse och krig. T.ex. talar vissa vetenskapsmän om "genetisk entropi", vilket innebär att våra gener degenererar för varje generation, och att vi en gång var genetiskt perfekta, bland annat därav har vi guldåldersföreställningarna.

 

Alla var inte alla utvecklingsoptimister före 60-talet heller. Faktum är, att ju längre tillbaka i tiden vi går, desto mer tillbakablickande var man, desto mer tänkte man att det var bättre förr. Utvecklingsoptimism är en huvudsakligen modern företeelse. I stor grad en upplysningsföreteelse. De religiösa har alltid varit de mest tillbakablickande, och det är för att de är djupt rotade i de gamla guldåldersmyterna, såsom bibelns skapelseberättelse. 

 

Men även bland sekulära finner man en känsla av att det var bättre förr. Särskilt bland de som står djupt rotade i den hellenistiska bildningen, ty de gamla grekerna längtade efter sin svunna guldålder långt tillbaka i tiden, och har inkapslat denna längtan i sina myter. 

 

Men man finner ett underligt fenomen här. Och det är tendensen att varje tid som av längre fram i tiden hunna människor ses tillbaka på som en guldålder, varje sådan tids människor tycker att deras egen tid är barbarisk, och blickar tillbaka i historien på en annan tid som de romantiserar som guldåldern. Och denna förmenta guldålders människor gjorde samma sak igen på sin tid. Deras egen tid var barbarisk, och en gång för länge sedan fanns den sanna guldåldern. Jag skall ge ett exempel på detta: 

 

Inte så få goda poeter och litteraturhistoriker idag ser tillbaka på den romantiska epoken i början av 1800-talet som en litterär guldålder. Men romantikens författare själva tyckte ofta att deras egen tid var barbarisk, och såg tillbaka på det antika Hellas som sin stora guldålder. Antikens Hellas tyckte att dess egen tid var barbarisk, och såg tillbaka på tiden strax efter världens skapelse som den sanna guldåldern. Och de första människorna ansåg enligt bibeln att ett syndafall hade inträffat, då deras första stamföräldrar, Adam och Eva, fördrivits ur Edens lustgård, paradiset. 

 

För varje guldålder förskjuts idealet, så att det man romantiserar som en guldåldern, ofta är sämre än det tidigare tidsåldrar romantiserade som deras guldåldrar. På detta sätt dör idealen sakta, och mänskligheten förfaller i allt större barbari. 

 

Men vi har undantag, t.ex. hos poeter och religiösa människor med starkt andligt minne och starkt sinne för historia. Och nu skall jag berätta om en sådan poet, som hade sina ideal, inte i samtiden, utan långt tillbaka i tiden, främst i det antika Grekland: Vilhelm Ekelund. Varför just honom? Jo, han är en gammal husgud för mig, och jag vill fira att hans skrifter blev fria från copyright i början av september i år. Han dog nämligen för 70 år sedan.

 

Vilhelm Ekelund föddes 1880 i Skåne, och bodde där, främst i Helsingborg, under en betydlig del av sitt liv. Han debuterade som poet år 1900, och gav på sex år ut sju egna diktsamlingar. De var i symbolismens anda, högstämda och eteriska, med stark naturmystik och naturromantik, främst inspirerad av Pindaros, Friedrich Hölderlin, Stefan George och inte minst skånepoeten Ola Hansson. Litteraturhistorikern Albert Nilsson skrev en gång i en essä om Vilhelm Ekelund att "Han ägnade naturen samma lidelsefulla kärlek, som andra poeter pläga ägna åt en kvinna".

 

Kring 1907-1908 skedde en brytning med poesin, bl.a. p.g.a. att Ekelund inte fann förläggare för sin poesi, men också för att han fruktade att det skulle gå honom som det gick Friedrich Hölderlin, dvs. att hans diktarkarriär skulle sluta i psykiskt sammanbrott, ja i galenskap. Varför? Jo, Ekelund var en vek och drömmande ärkeromantiker, och sådant kan gränsa till galenskap, det ser vi bl.a. hos Hölderlin. Är man allt för högkänslig, kan man gå under. Det har jag egna erfarenheter av. Ekelund var högkänslig. Det ser man i hans dikter, som påminner om Hölderlins. Så han hade nog fog för sin rädsla. 

 

Vart tog Ekelund vägen efter brytningen med poesin? Jo, han gick över till prosan, till att skriva essäer och aforismer. För att kunna göra detta, tvingades han bryta inte bara med poesin, men också med romantiken, det veka och känslosamma, och strama upp sig och bli "hård" och kärv. Och för att klara detta, sökte han sig till Friedrich Nietzsches viljebetonade, stundom närmast "hårda" filosofi (dock inte till hans lyrik, den kan vara vek och eterisk!)

 

Det var inte bara till Nietzsche Ekelund sökte sig, utan framför allt till den antika grekiska litteraturen. Han fann där en motvikt till det veka, känslosamma, romantiska idealet, han fann där livsmod, manlighet, friskhet och salt. Just vad han behövde för att värja sig mot ärkeromantikerns risk för galenskap. Men just denna längtan efter det gamla Hellas var faktiskt en utpräglad del av romantiken i början av 1800-talet, däri ligger en underlig paradox. Hölderlin, som levde under romantikens epok, blev även efter Ekelunds brytning med romantiken en ledstjärna för honom, mycket p.g.a. Hölderlins ovanligt starka dragning till det gamla Hellas. Ekelund föll mycket för Nietzsche p.g.a. dennes liknande tendenser. Men också för att Nietzsche visade väg för Ekelunds aforistiska författarskap med sina kärnfulla, salta aforismer. Överhuvudtaget kände Ekelund sig befryndad med antikdyrkare, och antikdyrkaren Goethe blev den han kom att nämna mest i sina skrifter. Ekelund behärskade antik grekiska så väl att han översatte en samling dikter från antik grekiska till svenska, dikter som kom ut i samlingen "Grekisk bukett" 1906. 

 

Det har sagts att Ekelund hade en okänslig och rigid attityd gentemot de svenska poeter och författare som kom efter honom, sådana som Edith Södergran, Gunnar Björling och Gunnar Ekelöf. Han inte bara lät bli att svara på deras beundrarbrev, han formligen avskydde och föraktade deras konst, enligt litteraturprofessorn Anders Olsson. Han gillade uppenbarligen inte modernismen, trots att han av många räknades till en av dess pionjärer, ty han var en av de första i Sverige att skriva fri vers. Det hade bl.a. med hans antikdyrkan att göra, han kände att det var bättre förr. Han levde helt bland de gamla författarna, det märker man tydligt när man läser hans aforismer och essäer. Samtiden är frånvarande i en ovanligt stark grad. Och även om han till formen kan vara modernistisk, är han det sällan till innehållet. Men förvisso, även hans aforismer var präglad av modernismen, genom att de efterhand blev alltmer kryptiska och dunkla. Ekelund var så lite publikfriande att han inte ens översatte till svenska de talrika gammalgrekiska och latinska citat och fraser som han hade med i sina aforismer. Ja, hans ensamhet växte med åren, och han tappade läsare. Jag tycker mig ha läst, och jag vet inte om detta är en legend, att Ekelund en tid kunde räkna endast 25 trogna läsare som läste allt han skrev. Han skrev mycket, förutom diktsamlingarna har jag räknat omkring 40 skrifter av honom, vissa postuma. Majoriteten är aforismsamlingar. En del av det som kom ut av Ekelund under hans livstid utgavs av Bonniers förlag, och en del utgavs av små förlag, och en del, mot slutet av hans liv och postumt, utgavs av Vilhelm Ekelundsällskapet, som grundades mot slutet av hans liv, och fungerade som Ekelunds förlag, så att Ekelund kunde vara mer fri och oberoende i sitt författarskap.

 

Ekelunds aforismer kännetecknas av salthet, kärvhet, koncentration och en stark lyrisk ådra. Man kan se i dem att Ekelund är poet, och poet förblev han genom hela sitt liv. Han blev så skicklig i aforismkonsten att aforismerna fick samma täthet som hans dikter, och med tiden blev de alltmer kryptiska och diktliknande på modernistiskt vis. Han kunde t.ex. ge nya betydelser åt svenska ord i sina aforismer.

 

Vad mer gjorde att han tappade läsare? Jo, kanske att han blev alltmer gammalmodigt religiös med åren. Från att han varit kristendomsfientlig i Nietzsches efterföljd i början efter sin brytning med poesin, blev han alltmer en slags sekulär mystiker som vördnadsfullt läste Gamla Testamentet, Aposteln Paulus och kristna mystiker som Swedenborg och Mäster Eckhart, och gjorde andligheten till sin litterära produktions allt i allo. Att leva och tänka ädelt och sant, var vad hans aforismer ofta kretsade sig kring. Levnadskonst. Hjärtats bildning. Häri liknar han nästan en slags sekulär uppbyggelseförfattare, en motsvarighet i den sekulära bildningssfären till kristendomens mystiker. Han hade kristna mystiker som Hjalmar Ekström till nära vänner. Ekström var granne i samma stad, Helsingborg. Ekelund hade höga tankar om Ekströms texter. Han hade också mycket höga tankar om mystikeröversättaren Eric Hermelin och dennes översättningar av persisk sufipoesi, Jakob Böhme och Swedenborg. Ekelund beundrade också Böhme, och nämner honom med värme i förbifarten. 

 

Ekelund läste nästan jämt. Hela hans författarskap badar i litteratur och litterära intryck. Hans aforismer, som utgör huvuddelen av hans författarskap, är nästan som en dagbok över hans litterära intryck. Jag betraktar honom som en av de mest bildade svenska författarna någonsin, och då tar jag med i beräkningen hjärtats bildning. Han samtalade nämligen med de döda författarnas texter så intensivt och förtroligt, att det var nästan som om det påminde om Swedenborgska samtal med de dödas andar. Ett register över de personer Ekelund nämner i sina skrifter, som Ellerströms förlag gett ut, heter också mycket betecknande, "Andar i den Ekelundska sfären". 

 

Ekelund hade en outsiderposition i svensk litteratur, och kom aldrig in i Svenska Akademien, jag tror inte han ville vara där heller, han passade inte in. Han ville inte ha någon ställning, han ville vara fri, och för att lyckas med detta, gjorde han emellanåt "skandal".

 

Nästan hela sitt liv levde Ekelund nära havet. Havet har stor betydelse i hans diktning. Det är som om han genom det känner sig förbunden med det gamla Grekland, ja med gudomen. En av hans vackraste dikter handlar om havet:

 

Havet

 

Till sist vill jag än en gång ta upp guldåldersfilosofin. Jag vill fråga: är religionens väsen då bara tillbakablickande? Absolut inte! Jag skall avsluta mitt föredrag med att konstatera att i så gott som alla kulturer med guldåldersmyter, finns det föreställningar om en kommande guldålder, då vi skall återfå det vi förlorade i fjärran forntid. I den kristna sfären har vi också en sådan förhoppning, och den grundar sig på Jesu uppståndelse, som är "Guds" löfte till oss om skapelsens återupprättelse i de yttersta tiderna, att alla varelser skall uppstå som Jesus. Jag sätter mitt hopp till detta löfte, och det är ett saligt hopp, som förgyller tillvaron.