Två citat av den tyske teologen Jürgen Moltmann. Min kommentar
(Här är en wikipediaartikel om Moltmann, född 1926 och lever än, 93 år gammal)
"Jag föreställer mig alltså att det eviga livet ger de förkrossade, handikappade och förstörda människorna rum, tid och kraft att leva det liv som var bestämt för dem och som de var födda till. Jag tänker inte så av egoistiska skäl för min personliga fulländnings skull, inte heller moraliskt på grund av någon slags rening utan för den rättfärdighets skull som jag tror är Guds sak och främsta angelägenhet."
"Som allt annat vetande är eskatologin alltid bestämd av vissa intressen och leder intresset i en viss riktning. Cui bono? [Bra för vem?] är en kritisk fråga till alla eskatologiska symboler och bilder. Den som äger makt fruktar dess slut, men den som lider under denna makt hoppas på dess slut. De som njuter av livet på den moderna världens solsida fruktar världens undergång, under det att de som lider på dess skuggsida hoppas på dess slut. För den ena kategorin människor betyder ordet apokalyps katastrof för deras värld. För den andra kategorin betyder det att verkligheten avslöjas och att sanningen äntligen kommer i dagen och befriar dem."
(från sidorna 136 och 153 i Moltmanns bok "Den Gud som kommer. Kristen eskatologi", tyska originalet publicerat 1995)
Min kommentar: Jag har nämt det tidigare på mina bloggar, men det förtjänas att upprepas, att civilisationens kollaps är en befrielse för de fattiga och lidande, men inte för de rika. Precis som Moltmann säger. Jag måste tillhöra de fattiga, för jag upplever den kommande kollapsen som något ljuvligt och befriande. Jag spejar efter tidstecken på internet. En del av mig längtar efter att dö också, så jag äntligen får förena mig med naturens liv utan att jag riskerar psykos eller förföljelse för det. Jag är inte suicidal, jag är bara utfattig och förtryckt. Det är samma sak med döden som med kollapsen. Kollapsen får oss att se döden i ansiktet, och kanske vi dör också av den.
