En bukett lyriska pärlor av Vilhelm Ekelund
(Poeten Vilhelm Ekelund blev fri från copyright 3.9.2019! Vi firar det med en blombukett Ekelundlyrik! Jag har valt ut de jag tycker bäst om!)
Kastanjeträden trötta luta
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Hjärta, och du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa
strömma över dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons -
denna stumma längtansvisa.
(ur Melodier i skymning 1902)
efter regnet sina tunga
vita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Hjärta, och du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa
strömma över dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons -
denna stumma längtansvisa.
(ur Melodier i skymning 1902)
Då voro bokarna ljusa
Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat—
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat—
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.
(ur Melodier i skymning 1902)
Jag diktar för ingen
Jag diktar för ingen –
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.
(Ur Havets stjärna 1906)
Aldrig kan själens
Aldrig kan själens
längtan stillas,
icke jordens riken,
brusande städer
och hafvens glans
förmå att lindra
dess eviga oro.
O, hvem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar,spända
alltid, alltid
alltför hårdt?
(ur Havets stjärna 1906)
Havet
O tillfllykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ ha stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!
(Ur Dithyramber i aftonglans 1906)
Inspiration
(tonsatt av Lars Larsen)
Dock aldrig så som nu i denna sena
och bleka vårens natt förnam
jag dig, du tysta ton, du tysta lena
emot mig ljuda lönligt fram,
min hembygds ton, min ungdoms bleka visa,
du ton av mystiskt vårnattssus,
min själs musik, min andes ve och lisa,
till hälften dunkel, hälften ljus.
Med hjärtat vekt jag hör dig le och gråta
i vaken syn och halvljus dröm;
min levnads ord, min egen gåta
är gömd i dessa toners ström.
(Ur Melodier i skymning, 1902)
Ro
Den svåra dagen redan
nu lutar mot sitt fall;
en dunkel sky - där nedan
är himlen klar och kall.
Min själ, var tröst, var stilla,
mitt hjärta, kväv ditt skri!
Hur snart blir allting stilla,
hur snart är allt förbi.
(Ur Melodier i skymning, 1902)
Solbågens växande färd
Solbågens växande färd, o öga, du följe
i andakt,
dag ifrån dag ifrån årets uppbristande
molniga gryning
upp till det hvitnande ljusmajestät som
i juni-morgon
tronar i gudomssken öfver människors
dödliga släkte;
solbågens växande färd, o öga, behåll
för mitt sinne:
blif denna båge, o blif! det är sol-lärans
heliga lära.
(Ur På hafsstranden1922)
