Forest Man

 

Det är betecknande för det globala miljöetablissemanget att vilja äta kakan och ha den kvar. Man vill rädda klimatet, men utan uppoffringar i livstil och befolkningsminskning. Istället vill man ha "grön tillväxt", som är att kunna fortsätta "business as usual" med s.k. "grön teknologi".

 

Det är absurt.

 

Få är det som ens någonsin nämner den enkla ekvationen att:

 

starka klimatförändringar = civilisationens kollaps = radikal befolkningsminskning

 

Åttaåriga pojkar kan lätt räkna ut detta i sitt huvud på matematiklektionen. Men inte miljöbossarna i FN och riksdagen. De förnekar behovet av uppoffringar "till the bitter end". Varför? Erkände de dessa behov, vore det politiskt självmord. Karriären vore snart slut. Vem blir politiker på löften om radikala befolkningsminskningar och krav på asketisk livsföring?

 

Det påminner om vår samhälleliga förträngning av döden överlag. Hur den göms i ensamhet på sjukhus, borta från offentligheten, borta från familj och vänner.

 

Precis detsamma gör vi med kollapsen och dess konsekvenser. Vi kommer liksom aldrig på att vi själva kanske riskerar att dö i civilisationens kollaps. Av svält och kanske av krig. Vi kan inte dö. Inte vi. Bara dom i Afrika och på Bahamasöarna.

Många miljöpolitiker kan inte ens lära sig andra delen av vår svåra ekvation. Att starka klimatförändringar betyder civilisationens kollaps. De gör inte ens denna slutledning med tanke på den annalkande nya finanskrisen, som många experter menar blir mycket värre än finanskrisen 2008-2009, och som de menar att vi inte kommer att resa oss från.

 

Ekonomiexperten Gregory Mannarino ("The Robin Hood of Wall Street"), ingen kändis direkt, säger vad den kommande finanskrisen betyder i praktiken: "When the debt bubble pops, millions will die".

 

Och det är bara början.

 

Många experter talar om att en "perfect storm" närmar oss. Kollapsen kommer till oss inte bara som en finanskris, utan också som en ekologisk kollaps och en energikollaps.

 

Men det är som om att så länge vi inte ser kollapsen på Stockholms gator, känns det som om civilisationens kollaps inte har börjat. Oavsett hur illa det går i Venezuela och Zimbabwe, för att inte tala om Argentina och Tyskland.

 

Men det finns folk som säger det osägbara: Kollapsen har börjat. Folk som Chris Martenson och David B. Lauterwasser.

 

Ja, det är nog så. Trots att det inte känns så. Den kommande finanskrisen har också börjat.

 

Men ändå har vi så svårt att fatta att kollapsen en dag når oss, och vi tvingas göra uppoffringar. Vi känner oss, med all vår hyperteknologi, osårbara.

 

Man talar om ambitiösa utsläppsmål, utan att förstå att om vi realiserar dem (t.ex. målet att Sverige skall vara utsläppsfritt till 2045), måste en stor del av befolkningen dö bort. Ty grön teknik är en bubbla, de teknograndiosas illusioner om att äta kakan och behålla den. Studera bara frågan lite djupare, hos folk utan teknoutopism i sig, folk som Gail Tverberg och Derrick Jensen.

 

Den gröna tekniken kommer inte att rädda oss från civilisationens kollaps. Även om vi nådde våra utsläppsmål, är klimatet så förstört att uppvärmingen skulle rulla vidare, obönhörligt, ändå, och riskera mänsklighetens fortlevnad från planeten. Jag själv, som haft så radikala prognoser om framtiden, är chockerad över hur fort klimatförändringarna har gått.

 

Inte heller jag kan införliva tanken med en förtidig död p.g.a. Peak Oil och klimathotet, med mig själv. Den tanken liksom inte ryms i mitt huvud. Det är för stora tankar, för långt från den verklighet jag upplever. Jag delar här känslan hos folk flest.

 

Jag har gjort följande formel för mina framtidsprognoser: Vi har minst fem år kvar att leva som västerländsk mänsklighet, troligen femton år, högst trettio år.

 

Ja, troligen femton år. Kring 2035 kan det vara slut. Där ligger min uppskattning, och den liknar Guy McPhersons förutsägelser. Men även om jag uppskattar detta som realistiskt, går det inte in i mina känslor. Det känns inte realistiskt. Och faktiskt, en gång undrade jag om Guy McPherson var mentalsjuk då han förutspådde att vi bara hade tio år kvar på oss som mänsklighet i en video 2016. Så svårt har jag att ta in vad han och andra "doomers" på nätet säger. Jag vet att de bygger sina förutsägelser på fakta, men ändå går det inte in i min skalle.

 

Kan jag dö om femton år? Känns absurt.

 

Om Greta och FN:s miljöbossar vore i kontakt med verkligheten, och gjorde hotbilden rättvisa, skulle de kräva att de flesta människorna på jorden (99%) slutade föda barn, och att vi avvecklade civilisationen och återgick till en naturfolkslivsstil i skogen och på landsbygden så snabbt vi bara kunde. Det är också vad jag har predikat på mina bloggar.

 

Så stark är hotbilden, när man börjar skrapa på ytan. Jag har följt klimatfrågan sedan 2008, och jag är tagen på sängen av hur fort det har gått. Utvecklingen har känts exponentiell.

 

Men som sagt, man blir inte populär med såna predikningar, och det är jag ett levande bevis på. I mitt bloggande har jag fått mindre och mindre läsare för varje ny blogg, alltsedan 2008 (jag har haft fem bloggar före den här).

 

Vem skulle bli populär av att säga att vi måste låta all kol och olja ligga i jorden, och därmed riskera att 80% av jordens befolkning svalt ihjäl? För att rädda klimatet och planeten?

 

Ekofascism!, skulle man ryta, ilsket.

 

Mänskligheten är viktigare än själva livet på jorden, för många. Trots att den bara är en promille av en promille av livet på jorden.