Forest Man

 

* * * 

 

 

Arto Paasilinna (1942-2018) är Finlands störste författare just nu. 

 

"Arto Paasilinna är Gud", sa en militär i Södertälje till mig nyss. 

 

Ja. 

 

Aleksis Kivi är störst, Mika Waltari är kändast, men Arto Paasilinna är Gud.

 

Så är det bara, och gott är det. 

 

P.g.a. att alla Finländare läser Arto Paasilinna, är de mer "jordade" än svenskarna, och därigenom bättre på allt. 

 

På allt. 

 

På ishockey ock.

 

Tack Arto. Du är god. 

 

Andlig humor var vad vi behövde. Tydligen. Svart humor ock. Och rå ska humorn vara, på klassiskt Finländskt vis. 

 

Mä halun vetää kaljaa sun kans, Arto.

 

Hoppas du lever (såg nu att Arto dog för ett och ett halvt år sedan). Om du dör ska jag gråta en skvätt. Så bra är du.

 

* * * 

 

Jag är ju norrman. I Norge har vi Erlend Loe som vår store humorist. Men Arto är mycket bättre än Erlend. Mycket bättre. 

 

Finnarna är bättre än norrmännen i allt. I allt. 

 

I skidåkning ock. 

 

Dom dopar sig inte lika mycket. 

 

* * * 

 

Men låt oss gå till seriösa ämnen. Litteraturhistoria. 

 

Vilka författare jordar oss i materien, gör oss mänskliga, verkliga?

 

Författare som D.H.Lawrence (1885-1930). Han som skrev "Lady Chatterleys älskare". En av Amerikas störste författare. Alla i karantän ska läsa D.H.Lawrence, så bra är han. Särskilt amerikanarna. De behöver upptäcka sin store son. Likt vi svenskar behöver upptäcka Emanuel Swedenborg, den mest kände svensken i historien. En dag gör vi det. 

 

Finnarna har upptäckt Arto. För länge sen. Alla finnar läser Arto. Han är ett begrepp. 

 

Må vi en dag upptäcka Emanuel. Han är vår Arto. Den svenske Arto. Dock ej humorist, men filosof. 

 

* * *

 

Fler författare som jordar oss i materien?

 

Mark Twain (1835-1910). Amerikas klassiske humorist. Han var väl sin tids Arto han. Maken till barnboksförfattare ska man leta efter. Tom Sawyer är nästan lika bra som Bibeln. 

 

Tom är barnalasaron och barnaluffare, något som ännu fanns på den tiden, innan kulturen dog på Mammons altare. 

 

Den boken är sanslöst rolig, och romantisk ock. Mycket kärlek och värme där. 

 

Arto är inte så romantisk. Det är så mycket svart humor. Men det är befriande det ock. Särskilt för en lidande själ. Hen kanske behöver mer svart humor än romantiska kladdkakor. 

 

* * * 

 

Artos bästa bok? Harens år från 1975. Håller ni med? Den tillhör världslitteraturen. En norsk Doppler, kan man säga, om ni läst Loes "Doppler". Men Harens år är mycket, mycket bättre än Doppler. Som allt annat, som min vän Reino i Åbo alltid ska säga. 

 

* * * 

 

Det var länge sen jag skrev en riktig litterär essä med lyriska kvaliteter. Nu när jag får det till igen får vi börja med Finlands bästa författare just nu. Jag är ju Finlandssvensk. 

 

* * * 

 

"Saliga är de saktmodiga", sa Jesus, och att vara jordad skapar saktmod. Arto är jordad, alltså måste han vara en saktmodig man, med låga tankar om sig själv och sin position i Guds rike.

 

Jag vet inte ens om han kallar sig kristen.

 

Kanske han är för saktmodig för sånt. Med näsan nere i sitt trädgårdsland. Sånt har han säkert, han har päng. 

 

Alla goda människor går med näsan nere i skiten hela dagarna, som de hemlösa i Stockholm. Gott att ha lite mull på gården då, inte bara grus. 

 

Låt oss hänga med slika folk, kära vänner, och gå till himlen för klimatet men till helvetet för sällskapet, som Mark Twain sade en gång så fyndigt. Bättre folk neri där, dom är inte som prästerna. Dom är som Arto. 

 

Den uttalat andliga litteraturen idag är död som sill i en tunna, och den verkligt bra litteraturen gräver sina egna tunnlar, i hemlighet, och anonymt, utan att kalla sig bra och utan att använda "Stororden", de kristna begreppen. 

 

Artos böcker är såna tunnlar, de lever sitt eget liv i fred och ro, utanför kyrkans berlinmurar. Där gör de gott, och det mykji ock, som Österbottningarna skulle säga, i Finland. 

 

Jag ska se till att Arto kommer med i litteraturhistorieöversiktsverken över 1900-talslitteraturen, och inte hamnar på historiens sophög som Gunnar Wennerberg (1817-1901) en gång, ihjältigen. Så många har blivit orättvist behandlade av gudlösa litteraturhistoriker, och vår store litteraturhistoriker i modern tid, Sven Delblanc (1931-1992), en Södertäljare, var bra (Henrik Schück (1855-1947) var dock mycket bättre), men han sa inte mycket om Gunnar Wennerberg, "Gluntarnes" författare och en av våra absolut största poeter, kanske bland dom sju bästa. Faktiskt nämnde han inte ens hans namn, så vitt jag vet, i sitt gigantiska litteraturhistorieverk "Den svenska litteraturen" (läs en recension i länken på s. 145-146)  från 1987 med Lars Lönnroth. 

 

Hur kunde Delblanc missa det. Bara svenskar missar sånt. Kanske var orsaken den att Wennerberg var oerhört patriotisk medan Delblanc var landsförrädare. Kommunist ock. 

 

"Här är gudagott att vara" (1).

 

Nu är det ljuvligt väder, och hoppas Arto i det Himmelska Finland njuter av det ock i sin trädgård. 

 

Han lär vara 78 uppi där. 

 

Nu är det ljuvligt väder, och låt oss minnas Gunnar Wennerberg och hans sång och alla ihjältrampade författare. 

 

Arto får inte röras. Här skriver en av hans bodyguards. 

 

Heder till dem som heder är värda, skrev Paulus i Nya Testamentet. 

 

Därav denna essä. 

 

Och över allt: Jesus. 

 

"Jesus, Frälsareljuset,

Solen uti mitt liv,

vad som än händer på färden,

är jag din, bara din."

 

(Lars Larsen)

 

 

(1) Här är gudagott att vara

     o, vad livet dock är skönt.

     Hör, var fröjd från fåglars skara

     se vad gräset lyser grönt.

     Humlan surrar, fjäriln prålar,

     lärkan slår i skyn sin drill,

     och ur nektarfyllda skålar

     dricka oss små blommor till.

 

    (Gunnar Wennerberg)

 

(mer om sången på Wikipedia, se här)