Allhelgona / Halloween. Dikt av Carl Uhnbom
Jul och påsk i all ära
I år,
jag väljer mig Allhelgona med inslag
av Halloween.
Skall duka i ordning till festmåltid,
göra mig riktigt fin
Och jag känner redan nu,
en sävlig längtan i ben och märg
Efter den tid då pumpor och löv får en
brandgul färg
Efter gamla tiders döda helgon och
förfäder
Och ofta då jag sett höstdimman täcka ett
stillsamt vilande berg.
har jag sett tecken på uppfordran och
samtidigt kvarvaro,
sett samma sak i Oktobertidens väder
Och jag vill vara på en marknad
på ett gammalt kullerstenstorg.
Där vill jag se en vacker, färggrann
blomsterbukett säljas från en vackert
flätad videkorg.
Och längre fram under en vandring,
vill jag se ett höstlöv långsamt singla
ner.
Och jag vill vandra vidare i den
tilltagande dimman och sedan se något mer,
där vill jag se ett antal flickor i mörka kläder
och hattar i sin promenads längtan efter gamla
tider.
Och jag vill se fallna löv tala om en moders
längtan och allting annat som det vakna
sinnet inte ser
Så vill jag läka gamla sår som svider
Och det förefaller som om regn och löv,
då de faller i strömmar
att de talar om hela mänsklighetens spruckna
drömmar.
Så vill jag allra helst i denna tid tända ett
ljus på hela mänsklighetens grav
Samtidigt vill jag lyssna till min barndomsstränder
där jag en gång hörde vajande sav.
Så vill jag stanna kvar i min egen förundran
Vill inte känna till den nutida omgivningens krav
Inför gamla tider vill jag känna beundran.
Och jag minns en gång,
jag såg en uppfordrande oktobervind
Jag såg den leka i en ensam och övergiven
Septemberlind.
Jag tror det var för länge sedan,
i min ungdoms tidiga höst
Det föreföll vara lite grann av livets egen tröst.
Jag tror den talade om saknaden av en mor,
av Moder Jord,
jag ville väl dia vid hennes bröst
Så är väl hösten lite grann av en vän,
det tycks som om den bär på sorgens
eget flor.
Så talar den om närvaron av en annan värld.
Den som förfäder och helgon kämpat för med
modets silverblänkande svärd.
Det gör inget om hösten har en falnande
glöd
Den talar trots allt om övervunnen död.
Så känner vi här enklare,
en bitterljuv längtan efter en saknad moders
famn.
Och när vi känner att det är hela mänsklighetens
moder känner vi ingen nöd.
Ty familj,
vänner och kyrka tycks framhärda i den glömda
kärlekens namn.
Allhelgona,
jag ger dig min hyllning
Du talar sobert,
långt ifrån vindruvans sällsamma fyllning.
Det har länge tyckts mig som om hela
hela mänskligheten,
i vår tid framhärdar i en övergiven stad
De enda sanningar som finns är de som
vilar på spruckna skrifters blad.
Så tycks du tala samma språk som himlen
själv
Man känner närvaron av längtan blandad
med samvaro och något annat,
jag vet inte vad.
Och det är det okända som gör dig säll.
