(repris från ett blogginlägg 29.1.2013 på "Lars Larsens blogg":)
”Jag tror inte jag har berättat mera ingående för mina bloggläsare om mitt
änglabesök sommaren 2012. Men nu ska ni få höra:
I juli 2012 var jag och rökte cannabis hos en vän i Helsingfors. När jag hade
rökt, var det som om anden kom över mig, och jag bad högt till Gud, jag
trängde in i Gud. Och Gud öppnade sig för mig, som om jag kom genom en
mur. Då förstod jag att det var dags att gå avsides och be i ensamhet. Jag
gick in på toaletten för att få vara ifred. På vägen dit kände jag att jag var
med om något av det sannaste och verkligaste jag någonsin upplevt, allt var
så sant, så sant. Då, där på toaletten, öppnade sig himlen för mig, och jag
såg in i andevärlden. Myriader av änglar stod framför mig, snett uppåt, på
långt avstånd. De var alla ett hjärta och en själ, och vi började samtala på
telepatisk väg. Samtalet böljade fram och tillbaka hela den natten (vi
började röka på kvällen). Jag frågade ut om de saker som jag undrat mest
över, och fick klara svar, varav jag kommer ihåg de viktigaste ännu.
Det besynnerliga var, att alla änglama verkade tala samma saker på samma
gång åt mig. De var liksom inne i en gruppsjäl, inne i ett enhetsmedvetande.
De bodde inne i Gud, i enhet med Gud. Jag upplevde att det var änglar från
den allra högsta himlen, från tredje himlen (enligt Paulus och Swedenborgs
uppdelning av himlen). De var som oskyldiga barn, ljusvarelser utan egon,
sammansmälta med varandra.
Den viktigaste saken som jag fick veta, var att jag tillhörde deras värld, och
att jag en gång skulle få komma över till deras värld för gott. Jag fick alltså
ett löfte om att jag ska få komma till himlen en dag. Vad detta löfte betyder
för mig idag, går inte att beskriva, men mycket betyder det. Mitt liv uppdelas
i två härefter, ett före detta löfte och ett efter. Det var som om jag fick ett
sigill på min panna den dagen, ett sigill med stämplet; du tillhör himlen och
ska få komma dit en gång.
Det näst viktigaste som hände, var att jag blev helad av änglarna från ett
djupt trauma, nämligen från de skador jag fick av min psykiska kollaps i
november 2011, den gången då jag trodde jag gick evigt förlorad. Jag var i
mörker i ett halvt år efter det, under det att det gradvis ljusnade, men efter
änglabesöket skedde det något avgörande i mitt känsloliv; gråten lossnade,
och känslorna strömmade in igen som förr. Jag hade ju inte kunnat känna
något på ett halvår, mina känslor var förlamade. Men änglarna läkte mig
genom att förklara för mig vad som egentligen hände då jag kollapsade. Jag
trodde ju att jag hade blivit obotligt ond och var evigt förlorad. Men
änglarna förklarade ömt för mig att detta inte var sant, jag hade inte blivit
ond, det var inte det det var frågan om alls, utan bara att jag hade blivit
sårad av satans pil i hjärtat. Jag var en andlig soldat som stupat på fronten.
Och jag hade varit tapper, sade änglarna.
Det tredjeviktigaste var att änglarna hejade på mig! Jag fick veta att jag var
omtyckt och påhejad av änglarna, och jag såg hur de bara såg det som var
gott i mig, det onda verkade de inte alls se och bry sig om. De förstod sig
bara på det goda. Jag fick ett värde i mötet med dem. Mitt liv var inte så ont
som jag hade trott, och djurismen inte så förfelad som jag hade trott.
Änglarna verkade förstå sig på djurismen och tolka den efter det ljusa i den,
inte efter det mörka, som visserligen också funnits där.
Det fjärdeviktigaste var att jag frågade när domedagen skulle komma, och
fick till svar att man inte kunde veta datumet, och att det inte skulle komma
21.12.2012, men att detta datum ändå var en indikator på att något stort var
på gång.
Det femteviktigaste var att jag frågade om jag kunde få någon andlig övning
eller teknik av änglarna, så att jag kunde bevara vad jag sett och hört här
och nu, såsom min bror Björn hade fått Kung Fu av de änglar som han mötte.
Men nej, det kunde inte änglarna ge mig. Däremot sade de att jag skulle
minnas det som hade skett här när jag tvivlade. Det var den enda teknik de
gav mig; att minnas det som hade skett. Jag skrev också ner på ett papper
så mycket jag kunde komma ihåg av våra samtal, men jag har olyckligtvis
tappat pappret. Nu skriver jag ner här så mycket jag kan komma ihåg.
Sedan fick jag veta att jag inte borde bli beroende av cannabis. Det var klara
bud från änglarna.
Ett par dagar efter det skedda kom det som slutligen läkte mitt känsloliv; jag
brast i djup gråt under ett samtal med en andlig moder på "Symppis", stället
för narkomaner och utslagna i östra centrum av Helsingfors.
Efter gråten gick jag ut på berget intill, och upplevde i ensamhet den
djupaste psykoterapi jag någonsin varit med om, en psykoterapi med Gud
själv som terapeut. Vi gick, Gud och jag, tillsammans genom en massa
minnen, och det var som om all min skuld blivit utplånad, det var bara
godhet i minnena, bara förlåtelse och försoning. Det var som om jag aldrig
hade syndat någonsin i mitt liv. Gud tog bara fram det goda, såg bara det
ljusa i allt. Det hela var som om jag rökt cannabis igen, fast jag inte hade
det. På slutet av upplevelsen var det som om min verklighet stannade till,
och jag upplevde en regression till min yttersta barndom, till den stillsamma,
vilsamma punkt som gärna skulle få lov att vara i evighet. En punkt där jag
bara ville leka litet, ingen ting annat. En punkt där jag kände att jag kunde
leka igen såsom jag lekte när jag var riktigt riktigt liten. Jag dansade lite till
en musik som några ungdomar hade i närheten, och jag har sällan vilat så
i tonerna som då. Och så såg jag klart i anden att Jesus är Herre. Det här
var mitt livs nästunderbaraste upplevelse. ”
Min kommentar: Jag kan ännu komma ihåg den sjätteviktigaste saken som änglarna
sade till mig. Det var att mänsklighetens historia hade att göra med aliens.
