Har ni tänkt nån gång tanken på hur många oupptäckta genier det finns ibland oss, och inte minst hur många sådana poeter det finns, som aldrig såg dagens ljus? De är många, och de finns genom hela historien. Det finns t.ex. sjuåringar som skriver dikter som är bättre än något av det
Hjalmar Gullberg (1898-1961) har skrivit.
Det finns en svensk poet idag mitt ibland oss som skriver bättre än Hjalmar Gullberg, och han är inte upptäckt av etablissemanget. Hans namn är Carl Uhnbom
(en artikel om honom av mig finns här), och han har hunnit bli gammal. Han har, likt många av sina likar, inte gjort mycket väsen av sig, knappt höjt sin röst, skickar aldrig in några diktsamlingar till förlag, måste lockas av vänner att ge ut sina dikter, och han är ett s.k. "psykfall" och en helig dåre. Förstås. Dekadent i vissas ögon, helgon i andras. Han är en lärdomsgigant med universitetsbakgrund, och att prata med honom kräver oerhörd koncentration, det är som att sitta vid en stor filosofs fötter. Man måste vara allmänbildad för att hänga med.
Låt mig få fälla några tårar här på pappret över alla sådana som aldrig får ut sina dikter. De är många. Men låt mig också få göra mitt för att en av dessa många ska upptäckas. Jag vill att Carl Uhnbom upptäcks, och det är därför jag skriver detta förord. Han är enligt min åsikt Sveriges bästa nulevande poet. Jag är bildad i samtidspoesin och har verkat som litteraturkritiker, litteraturhistoriker och drivare av poesiscener. Jag vet vad jag pratar om när jag säger så. Jag har så att säga jämförelsematerial så det räcker.
Carl lyckas i alla sina dikter lättvint med det som andra försöker knåpa sig till genom att lura orden och språket (utan att vilja leva det liv som allena ger stor poesi); ingjuta romantiskt liv i sina dikter, levande LIV som strömmar från historiens skönhet av antik romantik och mera. Det är inga sentimentala dikter han skriver, utan dikter med tyngden av ett levt liv i helighet och lidande för sanningens skull. Han har värmen av en Olle Adolphson, vänheten hos en Vilhelm Ekelund, sötman hos en Stagnelius, den friska blomsterdoften hos en Edith Södergran. Han är en romantikens son, och är en diktarfilosof och aforistiker i Vilhelm Ekelunds och Gunnar Björlings klass.
När vi nu skickar dessa dikter ut i världen, är det med en förhoppning om att det ska bidra till att tysta ner medelmåttornas poesirike i tonerna av dem som räknas där uppe som stora. Där uppe i himlarnas rike, det rike jag och Carl satsar på.
Lars Larsen, Stockholm 7.9.2020