1. Johannes brev, kap. 5, del 6
(fortsättning följer, om Gud vill och jag orkar och lever)
(jag har skrivit här förr att 1917 års bibelöversättning, som jag använder här, är den bästa svenska, men Helge Åkesons översättning är faktiskt mycket bättre)
Kapitel 5, v. 16-17:
16. Om någon ser sin broder begå en synd
som icke är en synd till döds, då må han bedja,
och så skall han giva honom liv, om nämligen
synden icke är till döds. Det finnes synd till
döds; för sådan säger jag icke att man skall bedja.
17. All orättfärdighet är synd; dock finnes
det synd som icke är till döds.
Min kommentar: Vad är synden till döds? Den traditionella kristna tolkningen har varit att det
är den oförlåtliga synden i Matteus 12:31, där Jesus talar om att hädelsen av Anden inte kan
få förlåtelse varken i denna tidsålder eller i den kommande. Vad är den kommande tidsåldern?
Svar: Tusenårsriket. Vad är andehädelsen? Jag tror att det är den synd som förhärdar ens
hjärta så att man aldrig omvänder sig och tar emot förlåtelsen, ty Gud förlåter alla. Det är den
synd som utestänger en från gudsriket, tusenårsriket, så att man inte får del i de rättfärdigas
uppståndelse vid Jesu återkomst, men istället får del i de ogudaktigas uppståndelse i slutet av
tusenårsriket. Och vad innebär detta? Det innebär att man inte får vara med i tusenårsriket, utan
sover i dödsriket, innestängd i avgrunden under tusenårsrikets period, drömlöst. Sedan skall man
få ett nytt liv efter det, men det blir i det ickemänskliga, man får aldrig vara människa mer. Man
blir dock frälst i det icke-mänskliga, fullt återupprättad, ty man glömmer bort sitt gamla syndiga liv.
Johannes säger i dessa två vers att man inte ska be om upprättelse för dem som hädat Anden.
De har förspillt sina chanser att få vara med i tusenårsriket. Deras straff blir ingen pina i helvetet,
bara att de inte får vara med i tusenårsriket, som är belöningen för trogen tjänst. Alla kan inte få
belöningen.
