Forest Man

 13.  Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
      haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn.

 14.  Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
      bedja om något efter hans vilja, så hör han oss.

 15.  Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
      ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.


Min kommentar: V. 13: Vad är det eviga liv som Johannes talar om här? Jag har redan nämnt
det i denna johannesbrevskommentar. "Evigt" bör översättas "tidsålderligt", ty det grekiska ordet 
för evig, aionios, betyder tidsålderlig eller eonisk. Så det blir "...för att I skolen veta att I haven 
tidsålderligt liv". Vad innebär tidsålderligt liv? Vilken tidsålder? Jo, det är den nya tidsålder som 
Jesus inledde, den messianska tidsåldern, också kallad "tusenårsriket", som inte har brutit in än, 
men som är i sitt frötillstånd i varje troendes hjärta. Att ha tidsålderligt liv är att ha tusenårsrikets 
liv i sig, och tusenårsriket kännetecknas av global fred och fred med naturen och djuren och mellan 
djuren, där lejonet betar med lammet och en liten gosse vallar dem, såsom skrivet står i Jesaja. 
Tänk på det varje gång du hör uttrycket evigt liv, som ingenting har att göra med ett liv som 
sträcker sig oändligt långt i tiden. Vi vandrar från liv till liv även i himlen, i en himmelsk, biblisk 
reinkarnation, även om få är människor två gånger, och de som är det, bara är människor högst två 
gånger, eller om dessa får komma in i tusenårsriket, tre gånger. Alla går in i mikrolivet i nästa liv. 
Vi kommer inte ihåg våra tidigare liv som oftast, eftersom de flesta av dem har utspelat sig i 
mikrolivet, kanske som bakterie eller cell. Det finns inget lågt med det, något är inte ointelligent 
för att det är litet. 

V. 14: Detta är egentligen ganska logiskt. Vi får bara det vi ber om som är enligt Guds vilja, efter-
som allt som sker, sker enligt Guds vilja, enligt Guds stora, kosmiska plan, där allt är förutbestämt
och planerat så att det ska ske till det bästa för oss i den stora helheten. Bönelivet bör därför bestå i 
överlåtelse till Guds vilja, i att tränga igenom vår vilja in i Guds vilja, och be om det vi hittar som
Guds vilja när vi genomträngt vår egen vilja. Jesu stora bön i Getsemane var "Ske inte min vilja, 
men din", och det är hans kardinalbön, lika viktig som Fader vår. Fader vår och Getsemanebönen är 
de två pelare som Jesu böneliv vilar på, och bör vara vårt bönelivs pelare också. När vi ber "ske din
vilja", är alla böner innefattade i den bönen. Då blir också Guds löften i Bibeln viktiga, ty dessa 
löften är uttryck för Guds vilja. Guds största löfte till oss är att hans rike skall komma, Jesu återkomst, 
och därför är den första bönen efter inledningen "Fader vår, du som är i himmelen, helgat varde ditt
namn", just "komme ditt rike", en bön om att Jesus ska komma åter, och därför är Bibelns sista bön
"Kom, Herre Jesus!" (Upp. 22:20). Att be om Jesu återkomst är således A och O i Bibelns böneliv,
och vi kommer långt i vårt böneliv om vi bara ber dessa två böner, "Ske din vilja", och "Kom, Herre
Jesus!". 

V. 15: Så stor är den kristnes tillförsikt i hens böneliv. Ber vi enligt Guds vilja, har vi redan det vi 
bett om. T.ex. om vi ber om Jesu återkomst, som är Guds vilja enligt skriften, så har vi redan Jesu 
återkomst. Jesus har nämligen kommit redan till oss och tagit sin boning i oss, som han lovade i 
Johannesevangeliets avskedstal. Och ber vi om ett helande som är enligt Guds vilja, kan vi redan 
nu i tro ta emot det och äga det i tron och hoppet, lite som Paulus säger "I hoppet ären I frälsta". 
Alla Guds löften har denna karaktär, att vi kan äga det de lovar i tron och hoppet, redan nu. Det är 
en gåta för förståndet, men icke desto mindre är det sant. Guds rike med alla Guds löften bor redan 
nu i oss, med all den glädje, frid och fröjd i den Helige Ande som Guds rike innebär, om vi har tagit 
emot Jesus. Men det bor allt som ett frö i oss, som en gång skall bryta sig fram och visa sig starkt i 
oss.