Jag drömde igen en av de där superhärliga drömmarna
Natten till 20.3.2021 hade jag åter en av dessa superhärliga drömmar som jag har ibland. I drömmen förde ödet mig till ett märkligt möte i en Stockholmsförort, det var en förening som samlades igen. Föreningen bestod mest av invandrare, såsom börjat bli sed i Stockholmsförorter, och alla verkade känna alla i en oerhört varm gemenskap. Vad jag inte visste först var att alla kände till mig och nästan dyrkade mig på basen av filmen om mig, "Upproret", som släpptes i verkligheten 2020 på en filmfestival i Toronto av filmaren Antonie Frank Grahamsdaughter. För dem var jag en levande myt, och alla ville prata med mig. Där var en bosnisk-serbisk mor och dotter som jag tyckte jag kände igen, och jag frågade hela tiden om dem.
Aldrig någonsin har jag upplevt så tät gemenskap som jag upplevde i den här föreningen.
De flesta i föreningen, visade det sig, hade läst min självbiografi "Skogsfolket i Nackareservatet, del 1: Broder Tikka", som finns i verkligheten, och en man sa till mig att föreningen hade använt den som kursmaterial.
Alla var oerhört vänliga mot mig, och jag kunde känna kärleken strömma mot mig från föreningsmedlemmarna påtagligt.
När en av dem frågade varför jag inte skrivit en fortsättning på "Skogsfolket i Nackareservatet" svarade jag att jag inte hade kraft, att medicinerna jag åt gjorde att jag inte kunde arbeta, vilket är sant även i verkligheten.
Mötet i föreningen öppnades med att alla sa sitt namn. Sedan råkade jag få omkull ett stativ med diverse material. Ett tag in i mötet skulle vi bekänna våra synder för varann, och jag ombads då bekänna mitt slarv med stativet.
Hon bosnier-serbern som jag trodde att jag kände försvann ett tag in i mötet, och jag letade länge efter henne. Men jag var fullständigt överväldigad av allas kärlek till mig, detta hade jag aldrig förr upplevt.
En man sade till mig att min självbiografi varit en mäktig tankeställare för honom.
I slutet av mötet och i slutet av drömmen fick jag möta en ung kvinna som sade att hon också hade läst mycket, och att de hade advokater som jobbade med min sak. Och på slutet sa hon "Din morgon växer". När jag fick höra det var det som att mitt ansikte blev som smältande glas eller is, och jag brast i torr gråt. Sedan vaknade jag.
Min kommentar till drömmen: Är jag mer älskad än jag tror och än det känns? Så kändes det i alla fall i drömmen, och jag tror drömmen speglade verkligheten på denna punkt.
