Forest Man

Nästa natt hände det något underligt. Ingen Larelei dök upp, istället hände något annat. Jag blev frälst. Frälst till kristendomen. Och jag som trodde jag hade varit det förr. Nu insåg jag att jag hade varit en hedning, en hedning, i trettiosju år, inget annat. 

 

Hur hände det? Jo, jag blev besviken över att ingen Larelei dök upp, och återvände hem. Hela den natten låg jag vaken. Då var det som om mina andliga ögon öppnades, och jag såg mitt liv, från början till slut, som i ett enda sammanhang. Jag förstod plötsligt allt som hade hänt mig. Alla fel jag gjort. Jag såg kopplingen mellan allt. Och jag förstod att jag inte var frälst, att mitt liv inte dög i Guds ögon för att jag skulle kunna kalla mig frälst. 

 

Då föll jag ner i helvetet. Inte bokstavligen. En helvetets eld började brinna i mig, och jag insåg att jag var evigt förlorad. Jag hade gjort dödssynden, trodde jag. Nu var allt hopp ute. 

 

Så snart man fick lov, då klockan var 6.00, smög jag mig till nattpersonalen på boendet, och klagade min nöd. "Snälla", sa jag, "det finns väl inget evigt helvete". "Nej, det är bara vanföreställningar", blev svaret. "Är du säker på det", frågade jag. "Ja". "Ja men hur ska jag veta det?". "Det vet jag inte". "Men snälla, det finns väl inget evigt helvete?"

 

Sådär höll jag på, länge. Tills personalen tröttnade och bad mig sätta mig framför TV:n. "Älta inte de där tankarna nu, tänk på något annat", sa de. Jag gjorde som de sa. 

 

Men jag fick ingen ro. Jag gick fram och tillbaka i matsalen, rastlös. Jag grep efter en livlina, tappade den. Grep igen, tappade den. Fanns det hopp? Jag hoppades att det fanns hopp. 

 

Så gick jag och lade mig i min säng igen, i min lägenhet. Då var det som om djävlars andar talade i min skalle, försökte samtala med mig, och få mig med i samtalet. Det var några sliskiga röster, som talade snusk och försökte förleda mig. Jag stod emot dem, och vägrade ligga i sängen och höra på dem. Så jag gick till nattpersonalen igen och tiggde om uppmärksamhet. Jaja, de hade lite tid att höra på mig igen. Jag talade om mina röster i huvudet. 

 

"Leif, nu tar du dig samman och gör upp en handlingsplan," sa personalen. "Du får inte hänge dig åt din fantasi mera. Lös korsord, se på TV, lägg pussel, färglägg, vad som helst. Men du måste skärpa dig. Börja med att raka dig."

 

Jag lydde. Jag hade ju ett ordentligt skägg, rött. Jag fick en rakhyvel av personalen, men något raklödder hade de inte. Det fick duga. 

 

Jag slarvade med rakningen, och det blödde. Jag hade inte tålamod, och inget raklödder. Jag stod länge framför spegeln och torkade blod. Jag måste hålla ut, tänkte jag, ingen får se mitt blod. Det är inte anständigt. 

 

Efter ett tags blodtorkning började jag vagga kroppen fram och tillbaka. Eller var det jag som gjorde det? Det kändes snarare som om Gud gjorde det. Gud vaggade mig i sina armar. Och så spelades det upp en låt i min skalle, igen och igen. Det var den isländska popstjärnan Björks låt vars huvudbudskap låter såhär: "Meant to go astray". Då kändes det som om det var Gud som sjöng Björks låt för mig medan han vaggade mig i sina armar. Men jag kände inga stora känslor. Dock, där och då fick jag en ny vilja, en vilja att följa Bibeln, Jesus och mina överordnade. Och i samma stund fick jag en ny identitet. Gud gav mig ett nytt namn, som skulle beteckna denna nya identitet. Det namnet var Kenneth Blomster. Det bara kom till mig, från himlen. Jag ska heta Kenneth Blomster. 

 

Vad betöd det där med "meant to go astray"? Jag vet inte. Jag vet inte den dag idag. Guds rådslut är ett mysterium, hans utväljelse likaså. Det skall man inte grubbla över. Men det var mycket tröstande ord för mig. Det bästa jag kunde höra i min situation. 

 

När jag var färdig med blodtorkningen, gick jag ut ur toaletten, och raka vägen till personalen, och bad om ett A4-papper. På det skrev jag ett protokoll över min frälsningsupplevelse, och ett handlingsprogram för framtiden. Vad ska mina rutiner vara varje dag. Vad ska jag sluta med (det blev en lång lista), vad är mina mål. 

 

Jag var frälst. Kan jag fortsätta träffa naturväsen nu? Hör inte de till hedendomen? De är väl inte frälsta? Detta skall jag fråga pastorn i min församling. Ty nu har jag hittat en församling. Intill dess får ni nöja er med att vänta på nästa kapitel. Ty jag vågar inte träffa naturväsen som frälst. Inte än.