Löftenas löfte, eller Alltings slutliga återupprättelse. Kap. 16: Skönlitterära författare om apokatastasis
Fredrika Bremer
(1801-1865)
— mystiska himlens ljus! hoppfullt blickar jag till er, - I ären världar för hoppet; — högre uppfostringsanstalter för jordens olyckliga barn — tänker jag mig i er — o ja, tryggt
kan man hoppas... Gud är ju allgod!!!"
" In Memoriam
Oh yet we trust that somehow good
Will be the final goal of ill,
To pangs of nature, sins of will,
Defects of doubt, and taints of blood;
That nothing walks with aimless feet;
That not one life will be destroy’d,
Or cast as rubbish to the void,
When God hath made the pile complete;
That not a worm is cloven in vain;
That not a moth with vain desire
Is shrivell’d in a fruitless fire,
Or but subserves another gain.
Behold, we know not anything;
I can but trust that good shall fall
At last – far off – at last to all,
And every winter change to spring.
So runs my dream; but who am I?
An infant crying in the night;
An infant crying for the light,
And with no language, but a cry.
I falter where I firmly trod,
And falling with my weight of cares
Upon the great world’s altar-stairs
That slope thro’ darkness up to God,
I stretch lame hands of faith, and grope,
And gather dust and chaff, and call
To what I feel is Lord of all,
And faintly trust the larger hope."
med sina skära toner i folkens frihetssång,
att ringa över världen det saliga bud:
se, jorden blir Guds rike! Se, mänskligheten finner Gud!"
"God will not conquer evil by crushing it under-foot-any god of man's idea could do that-but by conquest of heart over heart, of life over life, of life over death, of love over all."
Gustaf Fröding
"Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får."
(Ur "En fattig munk från Skara" i Gitarr och Dragharmonika, 1891)
"En syn
Helvetet såg jag öppet ligga,
stämmor hörde jag stöna och tigga
om en droppe vatten,
stämmor hörde jag stöna och stamma
hest i lågor, som vita flamma
mot den eviga natten.
Blickar såg jag kvalfullt irra
efter hopplös tröst och stirra
i förtvivlans kamp.
Anleten såg jag hemska skälva,
bröst jag såg av ångest välva
sig i kramp.
*
Då reste sig en av de pinade,
hans drag voro djävulens drag,
förvridna, förstörda, förtvinade,
med spår av ett stolt behag.
Det flög som ett sken över dragen,
det var liksom åter dagen
lyst in i hans skuggade själ
och bådat ett nyfött väl.
Han sade: "Det är ju vi själva,
som slipa vårt pinostål,
som elden och marterna välva
omkring vårt eget bål,
men låtom oss själva förlåta oss,
så varda vi marterna loss,
och låtom oss alltid sträva
och låtom oss aldrig gräva
i gammal synd och skam,
men blott se fram!"
Och lågorna slocknade sakta
kring djävulens gestalt,
och skönt det var att betrakta,
hur ljust det blev i allt,
hur ärkeängelns pannas valv
blev åter vitt och klart
och hur hans läpp av lycka skalv
och smålog underbart
- det gick genom allt som en salig fläkt,
och helvetet var släckt."
(från Nya Dikter, 1894)
"Är Gud i allt, han lider
i själars tusental
oändligt i eviga tider
väl helvetets eviga kval?
Och slöte den evige döden
för någon all helvetets glöd,
väl Gud led själanöden
att dö en evig död?"
(Ur "Gud?", i Gralstänk, 1898)
(1918 –2007)
"All will be redeemed in God’s fullness of time, all, not just the small portion of the population who have been given the grace to know and accept Christ. All the strayed and stolen sheep. All the little lost ones… To look for hell, not heaven, is a kind of blasphemy, for we are called to live in hope"
(A Stone for a Pillow, page 10)
"I cannot believe that God wants punishment to go on interminably any more than does a loving parent. The entire purpose of loving punishment is to teach, and it lasts only as long as is needed for the lesson. And the lesson is always love."
( quoted in Morgan & Peterson, Hell Under Fire: Modern Scholarship Reinvents Eternal Punishment, page 171).
