Då vetenskapen tog sig an det övernaturliga. Den store kemisten William Crookes' undersökningar av det paranormala. Del 4
Utdrag från H. Björkes bok "Spiritismen och de nyaste psykiska fenomenen" 1922, början av boken. Följande är från kapitlet "Sir William Crookes gör överraskande experiment":
"Det är", skriver förf., "på en gång löjligt och bedrövligt att taga del av vad dessa kritici, vilkas uttalanden i det föregående relaterats, kunde komma fram med, när de funno att de genom undersökningen fastslagna fakta ej överensstämde med deras förutfattade meningar.
'Mr Home är en skicklig taskspelare, som lyckas föra alla bakom ljuset.' - 'Mr Crookes får skaffa sig bättre vittnen, innan han kan göra anspråk på att bli trodd.' - 'Det är omöjligt och kan därför inte vara sant.' - 'Mr Crookes kunde lika gärna pröva en indisk trollkarls konster.' "
William Crookes experiment ha på sina håll tillmätts en avgörande betydelse. När man läser hans egen skildring över seansen får läsaren en känsla av att här kan ingen humbug gärna var med i spelet. Man läser om hur Home kommer till Crookes bostad och blir övertygad om att han aldrig haft en aning om meningen med vare sig dragharmonikan eller viktapparaten.
Men - skriver professorn vid Köpenhamns universitet A. Lehmann, en bitter och oförsonlig motståndare till allt som kan hänföras till spiritism - man får en annan syn på saken, då man går den närmare in på livet. Flera år efteråt publicerades nämligen Crookes dagböcker i Proceedings of Psychical Research, där den berömda engelska Society of Psychical Research i London meddelar sina undersökningar och dess resultat. Av dessa dagböcker finner man, att Crookes utfört en hel del experiment med harmonikor och även med viktapparater, varför dessa apparater ingalunda voro någon nyhet för Home. Ofta nog skedde inga märkliga ting och skedde någonting dylikt, ser det ut som om dispositionerna just då skulle varit synnerligen lämpliga för Home. Ty det var han och icke Crookes, som ledde experimenten. På detta sätt söker professor Lehmann i Köpenhamn att förringa eller förneka bevisvärdet av Crookes experiment. Den gode professorn tillhör dem, som utan vidare avfärda allt, det de inte kunna förklara, med ordet: bedrägeri! Sättet är något för billigt. Man gör säkert klokt i att inte sorglöst bygga sin tro på dylik, lätt vunnen auktoritet. När man läser Crookes nyss relaterade experiment, synes någon vantolkning knappast vara möjlig. Och han skulle ha varit en dålig vetenskapsman, om han inte vid olika tillfällen hade upprepat sina experiment. Tyvärr spelar den tillfälliga dispositionen rätt stor roll vid psykisk forskning, vilket ju ligger i sakens natur. Men de rent fysiska fenomenen, varom här är fråga, ha upprepats på samma eller liknande sätt så ofta och under så sträng kontroll, att vetenskapen numera fastslagit dem som verkliga. Vilket inte hindrar, att ännu en och annan kämpar emot - liksom don Quixote mot väderkvarnen.
Mr Frank Podmore påpekar i sin Moder Spiritualism att Crookes visserligen hade ett obestritt anseende som genialisk experimentator, men att detta ej behövde obetingat styrka hans auktoritet i detta fallet. Som experimentator hade han vant sig att ha sin uppmärksamhet huvudsakligen riktad på apparaterna (vilket också tycks ha varit fallet!) men i de spiritistiska undersökningarna tillkommer en inkommensurabel storhet, en oberäknelig faktor: mediet och dess personlighet. - -
De spiritistiska fenomenen hade förut beskrivits av ett flertal - icke-vetenskapsmän. Då reste man genast mot dem den anklagelsen, att de blivit lurade, att de icke voro vana vid vetenskaplig experimentering o.s.v. När mr Crookes grep sig verket an att undersöka de omstridda fenomenen och bestyrkte dem, då befanns det, att han nog inte vore riktigt lämplig för ändamålet. Han var ju vetenskapsman!
