Forest Man

 

Gudstjänsten i Gamla Stans Eden började lida mot sitt slut. Henrik Schager bad om att få läsa ett utdrag för oss ur en predikosamling av Natanael Beskow från 1906, "För det dagliga lifvet", en gammal, skinninbunden bok han hade med sig (så gjorde de ofta i Flodbergskretsen). Han läste följande från sidan 4:

 

 

Citat slut. När Schager var färdig, sjöng vi sången "Det finns en källa, fylld med blod" från 1771 av William Cowper, och just medan vi höll på att sjunga den, och gladdes åt blommornas ljuva stämmor, kom författarinnan Runa (Elisabeth Beskow) och satte sig med oss i ringen, och stämde i med en fantastisk röst:

Det finns en källa, fylld med blod
ifrån Immanuels sår,
och badar du i denna flod,
han fri från synd dig tvår.

Kör:
O härliga källa,
öppen för mig.
O härliga källa,
öppen just för mig.

Se, rövaren den källan fann
och glad och salig var,
där även jag, fast ond som han,
från synd mig tvagit har.

Kör: O härliga...

Den lame där sin hälsa fann,
och spetälsk man blev ren,
den blinde synen återvann;
här botas var och en.

Kör: O härliga...

Alltsen jag såg den källan god,
de helga, dyra sår,
jag sjunga vill om Jesu blod,
tills salig hem jag går.

Kör: O härliga...

Och snart med ängla skaran all
hans kärlek prisar jag
med sång, som många vattenfall,
på salighetens dag.

Kör:
O härliga källa,
öppen för mig.
O härliga källa,
öppen just för mig.

(översatt av Fredrik Engelke, hör här en modern engelsk version av sången)

När vi var färdiga, bad Ekström en kort och kraftig bön, och så hälsade vi på Runa, och fick veta att hon hade fått befallning från Herren, oss ovetande, att eskortera mig till arbetsintervju med Waldemar Rudin i Johannelunds teologiska högskola i Stockholm. Hon hade alltså ordnat med Rudin att jag skulle få gå på en sådan intervju. Jag häpnade över hur snabbt informationen om allting spred sig i himlen. 

Jag tackade för mig, det hade varit ett härligt möte, med väckelsens levande ande över sig, det var något av helgelserörelsen över det hela, helgelserörelsens husmöten i början av denna väckelse, eller som att vara på Watchman Nees underjordiska husmöten i Kina. Sedan följde jag med Runa, och vi sänkte båda våra vibrationer en hel del, tills vi var i 1500-talets Stockholm, och stod vid Hazeliushuset på Skansen. Där stod Waldemar Rudin redo att leda oss in i det vackra gamla huset. Runa lämnade mig i Rudins händer, och gick vidare. Hon var så vacker, Runa. Jag hade för mig att hon var mycket involverad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som drev Johannelunds Teologiska Högskola, hennes far var ju en av nyevangelismens pionjärer, Gustaf Emanuel Beskow.  

               Waldemar Rudin
-------------------------------------------------------

Jag hälsade på Rudin, som tog emot mig med stor entusiasm. Milou var med mig, och slickade Rudins händer. Rudins yttre var majestätiskt och ståtligt, han var en mycket vacker man. Han kunde påminna lite om Peter Halldorf i utstrålningen och manéren. Rudin var som en modern kyrkofader. Han ledde mig in i huset, till sitt kontor, som var som ett litet bibliotek. Ingen teknologi syntes till, bara stearinljus upplyste rummet. Böckerna i biblioteket var mest gamla, mest skinnband. Jag lade märke till böcker av Origenes, Kierkegaard och Johann Tobias Beck. Oj vad det skulle vara intressant att gå igenom hans böcker. 

"Slå dig ner!", sa Rudin, och jag satte mig i en bekväm fåtölj, medan han satt på sin skrivbordsstol. "Säg mig", fortsatte han, "vilken nivå av himlen tillhör du?"

"Ja, hm, jag vet inte riktigt, men jag känner mig mest hemma i Eden."

"Vilken nivå av Eden? För oss är detta också Eden."

"Ja, himlen före Adams fall. För 6000 år sedan, då man går naken i skogen."

"Ahaa. Du tillhör dom. Ja, det kunde man nog tro, då du är barfota. Ja, det är en värld bortom min fattningsförmåga. Jag har fått göra korta besök där, men ljuset och Anden var för stark, jag var rädd att bli galen, eller bli villolärare. Så jag återvände snabbt. Jag känner mig mest hemma här, på Luthers tid."

"Jag är redan galen, jag har schizofrenistämpeln, så jag har inte samma rädsla. Och jag är redan villolärare, så jag är inte rädd för att bli det heller."

"Säg vari din villolära består."

"Ja, jag begränsar mig inte till Bibeln, utan lär mig av allt som kommer i min väg. Även av andra religioner och sånt som kristna fundamentalister är rädda för, som spiritismen. Världen är så mycket större än Bibeln. Så jag får många tankar som inte står i Bibeln."

"Jag förstår. Jag har samma problem, men i ringare grad än dig. Men säg det inte till någon, då kanske jag får sparken härifrån. Jag är ju rektor på skolan här."

"Varför följer du inte sanningen vart den än leder, fast den skulle leda bort från vissa bibliska läror?"

"Jag har gift mig med Bibeln, hela min vänkrets är involverad i troheten till den. Om jag skulle vandra för mycket ut i andra ting, skulle jag förlora mitt andliga hem, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, där jag trivs bäst. Och jag är rädd att bli offer för demoner då."

"Demoner är rädda för sanningen. Följ sanningen, och du kommer att nå det högsta Eden till slut, mycket snabbare än annars."

"Jo, jag vet, men jag är förälskad i Runa, och jag är rädd att förlora kontakten med henne om jag beger mig till högre plan. Jag vill vara i hennes närhet. Hon är nämligen elev också här, inte bara på Stockholms högskola. Jag vet om att ni träffades där."

"Låt Kristus vara ditt allt, och låt inget annat komma emellan."

"Ja, du har rätt, men allt har sin tid. Jag vill göra mina framsteg tillsammans med Runa, lika snabbt som hon, så att vi kan följas åt på vår vandring till högsta himlen."

"Har du friat till Runa?"

"Nej, inte än. Det är komplicerat. Hon har många friare."

(fortsättning följer)