Forest Man

Lars Larsen's blog

En fantasi om mitt inträde i himlen. Följetongsroman av Lars Larsen. Kap. 6: Stockholms Eden. Del 2.

Publicerad 2022-12-12 18:03:00 i Comfort, Compost, Consecration (holiness), Flodbergskretsen, Forest and wilderness, Gamla Stan (The Old Town in Stockholm), Hjalmar Ekström, Humility and proudness, My novel "En fantasi om mitt inträde i himlen", N.P.Wetterlund, Non-human animals, Plants, Suffering and theodicy, The second coming (the return of Jesus), The tree of Life and the river of Life,

Det hade till slut blivit söndag förmiddag efter att jag och Fridegård och Milou stått där i Gamla Stans paradis och småpratat med Flodbergskretsens kärntrupp. Hjalmar Ekström såg på solen, och sade att det började bli dags för söndagsmöte. Flodbergskretsen samlades varje söndag när solen stod som högst på himlen, och då satt de i en ring runt några vackra blommor och sjöng några väckelsesånger och lät ordet vara fritt. Som ett husmöte alltså, ett samtalsmöte på det gamla viset. Hjalmar Ekström kallade in Flodbergskretsens medlemmar med en hög vissling som han fick fram genom att blåsa i sina händer på något konstigt sätt. Strax infann sig nio nya medlemmar i Flodbergskretsen, det var författarinnan och den katolske mystikern Ulrika Ljungman, kyrkoherde N.P.Wetterlund, professor Antoon Geels, helgelsepredikanten och profeten Emil Gustafson, Betty Björnsson, Fanny von Otter, Emil von Schulz, författaren Richard Hejll och författaren Gustaf-Otto Adelborg. Poeten Vilhelm Ekelund som vi pratade om i förra delen av kapitlet, skulle komma, men hade fått förhinder. 
 
Vi satte oss i ring, och Hjalmar Ekström, som ledde samlingen, inledde med en kort och kraftig bön. Sedan sjöng vi utantill sången "Hoppet att Jesus få skåda" författad av helgelseförbundaren K.G.Sjölin 1910:
 
Hoppet att Jesus få skåda
fröjdar mig här på min färd
Då endast friden skall råda
lång från en bullrande värld
 
Refr: Givs det väl skönare ämne
         Här för min tro och min sång
         Än att få hoppas och vänta
         Jesus på skyar en gång
 
Se’n skall ej nöden mig trycka
Aldrig en suck såsom här
Aldrig mer stormarna rycka
Mig mot de klippiga skär
 
Synden ej mera skall såra
hjärtat ej brista i gråt
Världen ej mer mig bedåra
Evigt då skiljas vi åt
 
Skall jag än läggas i mullen
Kan det ej störa mitt hopp
Nej det skall grönska på kullen
Tills jag förklarad står opp
 
Sedan inledde Hjalmar Ekström med en kort betraktelse:
 
"På samma sätt som ett frö bara kan bli till en planta i smuts, och på samma sätt som spädbarn och hundar äter smuts instinktivt för att få i sig livets ande, en stärkade bakterieflora, så kan vår andes gudomliga frö bara växa i ödmjukhetens ringhet och skenbara smuts, i det "låga", i det "djuriska" och "vegetativa", det som de "civiliserade" ser ner på som något andrahands, något spökaktigt och främmande, något att stoppa in på psykiatriska avdelningar. Men i Guds ögon är inte smutsen smuts, utan det ljuvligaste livselixir, full av hälsosamma, ljuvliga små kryp -  bakterier -  ja, smutsen är själva livskällan på fastlandet på jorden, som alla växter och djur ytterst får sin näring ifrån. Så är också ringheten och ödmjukheten vår andes livskälla, så planterar Gud oss i det som vanliga människor föraktar och försmår, för att uppfostra oss till att bli till liv för andra, till att bli en del av livskällan, Den Helige Ande på jorden, helgonens och martyrernas heliga blodskälla, Livets Flod som strömmar ömt genom skapelsen och ger liv till allt likt vattnet ger liv till allt. I denna ljuvliga smuts som vår ande växer i, finns det gott om stenar, dvs prövningar och lidanden, vars funktion är för oss okänd, men som icke desto mindre behövs, ty jorden och vattnet mal sakta ner stenen till livgivande mineraler, och på samma sätt mal vår ande lidandena till fruktbärande små livspartiklar för vår andes växt. Vi förstår ej varför lidandena behövs, vi ser stenarna som onyttiga, som hinder för plantan, något att rensa bort ur jorden likt jordbrukare plägade göra i gamla dagar, men naturen har sina hemligheter, som först röjs för oss den dagen vi står där i all vår växtprakt i solens ljus, stärkt av en mängd nyttiga mineraler från stenarna och berget, och vi får sedan bli en källa till hälsa för djuren genom de mineraler som de får från oss, genom att vi, vattnet och jorden tålmodigt malde på stenarna och berggrunden. Så blir det uppenbart att vi är till för djuren och våra medmänniskor, att vi inte lever för oss själva, och att allt som existerar har denna avsikt; att vara till för det omgivande livet, malande ner till nyttiga och hälsosamma ting allt som den kommer i kontakt med av svårsmälta materier och ting, som en livets egen kompost. Och i vår tid har prövningarna blivit så svåra att vi har att mala ner även plast till hälsosamma ting. Det går, men därtill krävs en ringhet och en föredring och ödmjukhet som aldrig tidigare uppbådats, plastätande bakterier sätts igång från himlen, och livet spirar och gror på de mest förnedrande ställen, på soptippar och i kloaker, något våra bröder mössen vet mycket om. Där rinner martyrernas blod, Jesu blod, rinner genom plast och bråte, för att förvandla allt till Guds heliga livskälla som ger allt liv, likt det själv. Guds rike spirar genom plast och bråte till slut. Men då är vi framme vid Jesu återkomst, då Guds rike nått sin klimax, och Anden svämmar över sina bräddar och utgjuts över hela mänskligheten och jorden, så att allt föds på nytt. Anden blir så stark av att äta plast och psykmediciner, förnedringen är så total, att upphöjelsen blir total; en ny himmel och en ny jord, liv i döden. Satans rikes murar brister av Guds Andes kraft, Jerikos murar faller, sju varv har de plastätande bakterierna fått gå kring plastens ogenomträngliga murar, och Joels profetia uppfylls, att Anden gjuts över allt kött, hela mänskligheten frälses."
 
Sedan var ordet fritt, och en kort tystnad uppstod. Sedan tog Wetterlund ordet:
 
"Nere i helvetet, Gud förbarme sig, råder högmodets och storhetsvansinnets ande, där är det stort som är stort på jorden, i världen, i civilisationen, där är en växt i all sin härlighet ingenting, något att utnyttja och tjäna på, men här i er värld, kära Hjalmar och ni andra som bor här, här i er värld, är blommorna alldeles i centrum. Vi samlas ju alltid kring samma blommor, år efter år, och jag hör dem alltid stämma in i vår sång, på sina ödmjuka, saliga sätt. Dessa blommor har mer att lära oss än alla professorer i Stockholms Högskola, Rydberg medräknat, och de lär oss den totala demokratin, den totala jämlikheten mellan alla varelser, hur alla varelser tjänar varann, är till för varann, istället för att kräva att någon skall tjäna en, att växterna och djuren skall tjäna en, såsom jordens bönder gör. Jordbruk passar inte alls i paradiset, ty i Eden är vi alla jämlikar. Här blir vi i sanning nyttiga medborgare, det är Swedenborgs nyttorike i sin fullhet, men det är en nytta tusen mil från Moderaternas* industriella nytta nere i helvetet."
 
 
* Moderaterna har ett parti i andevärlden också, men det är i helvetet (förf. anm.). 
 
(fortsättning följer på konventikelmötet, i del 3) 

Kommentarer

Postat av: Titti

Publicerad 2022-12-12 18:43:13

När du nämnde blomman i din fäljetong så kom jag tänka på en gathas som finns i en bok av Thich Nhat hahn (buddistisk munk mästare och författare) den går så här :" Får jag plocka dig vackra blomma en gåva från jorden och himmelen...tack kära bodhisattwa för att du gör världen så vackert ... tror att han menar att vi ska förhålla oss vördnadsfullt till blommor och Naturen och tänka oss för innan vi plockar något från Naturen , Ha respekt för allt levande...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland. Norwegian, lives in Stockholm, Sweden. Poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such in both cases, although he studied theology for almost three years at Åbo Academy University), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve, the Nacka Reserve and "Kaknästornsskogen" outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars's professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Attendo Herrgårdsvägen, a psychiatric group home for mental patients in Danderyd, Stockholm. His adress is: Herrgårdsvägen 25, 18239 Danderyd, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain". He is the author of the texts, if no one is mentioned.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela