Himmelsk suicidalitet (dikt)
Varför är jag så besatt, på min blogg,
av Peak Oil, av att se
råoljan sakta sina?
Jo, det är för att
när inget annat biter på Babylon,
så har man blott ett hopp kvar:
att denna livsfientliga maskin
skall svälta ihjäl av all sin girighet,
av all sin överkonsumtion,
av att dess energikällor till sist ska sina,
så att den ej kan göra allt det onda den planerar,
så att den ej kan köra sina giftspyende bilar,
stridsvagnar och flyg,
som ödelägger natur, djur och människor.
Det paradoxala är bara
att jag själv då går under
i processen,
men det gör inget, det är bara
min jordiska människa;
min himmelska kropp,
som är det jag satsar på,
går ut ur striden
stärkt och ny och full av liv.
Men ändå,
att hoppas på kollapsen
är en form av suicidalt beteende,
om än ett slags, om jag får säga,
himmelsk suicidalitet,
altruistisk suicidalitet,
nästan likt Simson,
som fick, stark som han var,
fiendens festsal att rasa ihop
med blotta armarna,
och gick sedan under med fienden (Dom. 16:23-30).
Jag vill inte och vågar inte
handla som Simson,
men jag kan inte annat än
att stilla heja på En som gör det,
och det är
Moder Jord, stark som bara den,
som kommer att, var så säker,
rycka marken undan
Satan/Civilisationen/Babylon/Helvetet,
fast det betyder att hon själv
går under på kuppen.
Allt för att rädda oss undan
teknohelvetet.
Men, Moder, du skall dock
segra till sist, likt Kristus,
på Uppståndelsens morgon,
och jag vill dö och uppstå
med dig,
följa dig vart du än går.
(P.S. detta är inget försvar för självmordsbombare)
