Mitt livs första självmordsförsök (dikt)
Det var tidigt på hösten 2008,
i mitten av The Great Recession.
Jag hade förbannat rikedomen
i en mängd kyrkor,
främst pingstkyrkor,
ett halvår tidigare,
och nu var jag fångad
av psykiatrins spindelnät,
av ohyggliga psykmediciner,
som gjorde att min inre värld hade dött.
Jag orkade inte leva längre,
jag såg bara en utväg
ur medicinhelvetet:
självmordet.
Jag tog mitt beslut,
att svälta mig själv ihjäl
i ett ödehus i Finland
som jag hittat på luffen.
Jag rymde hemifrån
från mina föräldrar,
som jag bodde hos då,
och begav mig på min sista vandring,
200 km norrut,
med en sovsäck i min ryggsäck.
Jag nådde ödehuset,
och självmordsförsöket började.
Men jag hade inte fastat med än en dag,
då jag, liggandes på soffan
i en bastubyggnad,
blev varse ett underligt ljus,
som en dimmig ljusvarelse,
som talade till mig, och sa:
"Din blotta existens är så värdefull,
att all möjlig ondska du kunde hitta på att göra,
skulle inte kunna utplåna
den buffert av godhet som din blotta existens utgör."
Ungefär så
var andemeningen
i det jag hörde.
I ett ögonblick blev jag fri från
min depression,
fick livslusten tillbaka,
och återvände genast
hem till mina föräldrar,
viss om att jag skulle klara av det,
klara av psykiatrins förföljelse.
Lyckligtvis blev jag inte
fängslad av psykiatrin den gången
för det självmordsförsöket,
men jag blev varse
den stora skillnaden
i hur man läker folks psyken,
mellan psykiatrin,
som är som en bulldozer i skogen,
som mejar ner själens skogar,
och änglarnas sätt,
som utan att straffa och pina
upprättar en djupt inifrån,
med kärlek och ömhet.
Kärlek och andlighet; något jag alltid saknat
i psykiatrin.
