Nu skall jag berätta om när jag bestämde mig för att dö.

Det var mitt på dagen en vårdag 2035. Jag satt ensam i en fåtölj i ”vilorummet”, biblioteket på Svartbäckens boende och försökte döda tid. Plötsligt kom det över mig en lättnad. Tänk om jag fick dö. Varför inte avsluta allt och dö. Då skulle mina lidanden vara evigt förbi. Det var ju det självklaraste i världen att jag skulle göra detta. Jag var ju bara till en börda för samhället, och naturen. En vanlig konsument som inte hjälpte naturen. Jag bara slet på naturen med allt vad jag konsumerade och duschade och bajsade och kissade. Det skulle vara en liten lättnad för naturen om jag fick dö. Alla borde göra så. Alla borde dö. Så att naturen kunde läka. Jag skulle offra mig för naturen. Jag kunde ändå inte hjälpa henne med mitt brutna ben och min konsumtion och mina utsläpp. Och då fick jag två flugor i en smäll. Mitt lidande skulle också ta slut. Det skulle bli en eutanasi, ett barmhärtighetsmord.

Och sedan gick jag och läste självmordsfilosofi på internet, om hur man argumenterade för det tillåtna i eutanasin.

Och så var saken klar. Jag bestämde mig för att dö. Det skulle ske nu i vår. Genast när isen på sjön hade smält bort. Och jag visste hur jag skulle bära mig åt. Jag skulle frysa mig själv ihjäl i en å i skogen. I Bodaån skulle det ske. Min älskade å i närmaste skog. Mitt på natten.

Jag var oerhört lättad. Jag stod ju inte ut längre med mina skakningsattacker.

Efter middagen cyklade jag för att se om Bodaån var täckt med is. Nej. Isen hade smält. Vägen var klar. Jag kunde förbereda mig.

* * *

Jag väntade till kl. 12 på natten innan jag vågade cykla iväg till Bodaån. Jag tog med mig en ryggsäck full av stenar ifall jag inte orkade vänta på frysdöden. Då skulle jag dränka mig med hjälp av ryggsäcken. Jag hade planerat detta noga. Det var noll grader ute i natt, så jag skulle nog inte behöva vänta så länge på frysdöden, så länge jag simmade i Bodaåns kalla vatten.

När jag kom fram, låste jag inte cykeln, för jag ville ge den till Svartbäckens invånare att använda efter att jag dött.

Jag klädde av mig, och stod naken vid Bodaån i nattens mörker. Bodaån var en stor å, minst fem meter bred, och ganska djup. Man hade fiskat där en hel del.

Jag stod länge och väntade på att få mod att kasta mig i ån. Detta var det svåraste. Att bryta barriären mellan varmt och kallt. Att våga kasta sig ut i lidandet. Bara fem minuter till, tänkte jag. Jag vågar inte ännu. Jag ville dröja så länge jag kunde. Jag stod och sa farväl till allt. Sista gången jag såg min kära skog. Sista gången jag tänkte på mina vänner, på Örjan och Elisabeth och alla i min familj. Jag sade farväl till dem alla. Släpp taget om mig nu, sa jag till dem inom mig, kräv inte att jag skall piska mig själv till att orka med detta lidande jag utstått så länge.

Skulle jag våga. Jag vet inte. Nä. Men jo. Detta var ingenting jämfört med en skakningsattack. Detta var ett lidande som skulle släcka allt lidande. Jag skulle nog satsa allt på detta. Jag skulle offra mig. Detta var en martyrdöd, jag var en psykiatrins martyr. Ihjälpinad av psykiatrin, skulle det stå på min dödsannons, om jag fick bestämma. Ja, hur skulle dödsannonsen efter mig se ut. Och begravningen, inte minst.

Nu. Nu hoppar jag i.

Men i samma stund som jag gick ner till vattnet och satte mina fötter i vattnet, hörde jag en röst som sa: ”Nej. Gör inte det”.

Jag vände mig om och tittade, varifrån kom rösten? Då fick jag syn på en märklig varelse, en kvinna i trettioårsåldern, lika lång som jag, som hade spetsiga öron och var klädd i en dräkt lagad av löv. Rösten hade kommit från henne. Det måste vara en alv, tänkte jag, för i Sagan om Ringen hade alverna spetsiga öron.

Vi tittade på varann en stund under tystnad.

”Är du en alv”? frågade jag varelsen, alltmedan jag blygdes för min nakenhet och knappt kunde andas av bestörtning.

”Jag tror jag vet vad du menar”, sa varelsen med en underlig brytning.

”Ett naturväsen? En naturande?” frågade jag igen.

”Något ditåt”, blev svaret.

”Säg mig, finns det övernaturliga? Har ateisterna fel?” frågade jag.

”Ja”.

”Och du kommer från andra sidan?”

”Nej, inte riktigt. Jag är en tvåvärldsvarelse. Men jag bor också på andra sidan.”

Så naturväsen finns på riktigt. Det jublade i mig. Det var just det jag hade trott så länge. Nu fick jag se det jag trodde på. Och nu hade jag världens chans att få svar på mina grubbelfrågor. Nu eller aldrig, svindel nu eller aldrig. Om jag någonsin hade chansen att få veta hemligheter i tron, var det nu.

Jag fick börja med det viktigaste.

”Finns det ett helvete?” frågade jag.

”Nej. Inte alls. Helvetet är bara på jorden, och efter döden kommer alla till ljuset på andra sidan.”

”Vilken tur. Så självmördare kommer inte till helvetet?”

”Nej. Du kan vara trygg. Men vi ville hindra dig från att begå självmord.”

”Vi? Är ni flera här?”

”Ja. Vi är myriader. Men bara jag skickades hit nu. Du kan inte se de andra. ”

”Finns det en personlig Gud?”

”Ja, det gör det. Men ingen kan se honom, inte ens vi. Men det finns många gudar. Gud skapar genom sina gudar, som är nästan oändligt många. Monoteism förenas med polyteism.”

”Uppstod Jesus från de döda kroppsligen?”

”Ja, det gjorde han. Det är centrum i vår tro på andra sidan”.

”Oh, då har jag trott rätt. Vilken tur. Kommer Jesus tillbaka snart?”

”Mycket mycket snart.”

”När. Måste jag vänta länge till?”

”Det hela börjar med naturandarnas återkomst, för vi står närmast er och jorden. Efter oss kommer helgonen, så kommer änglarna, och sedan skapargudarna, som står närmast Gud och himlen. Till sist kommer Kristus, och så kommer Gud. Det är en återkomst i många olika skeden.

”Ni naturväsen är ju naturens änglar, sägs det. Finns det älvor och troll?”

”Ja, det gör det. De kommer också i sinom tid. Men vi alver liknar mest på er av alla naturväsen. Därför kommer vi först av alla naturväsen. Vår ankomst är den sista basunen, som ljuder för att väcka alla från de döda, till att uppstå i härlighet.”

”De dödas uppståndelse?”

”Ja. När människor börjar besökas av naturandar och anhöriga döda, då vet de att den eviga våren är nära. Ett sånt besök för en människa är den sista basunen. När vi förklarar vad som håller på att ske. Miljöaktivister och naturfilosofer besöks av naturandar, de kristtrogna besöks av helgon.”

”När skall jag uppstå? Jag orkar inte vänta mer”.

”Din tid kommer. Vi skall ge dig kraft att härda ut. Möt oss här varje natt klockan tolv. Vi ville hindra dig att ta självmord, för att inte bedröva dina närmaste, men vi skall umgås här varje natt tills Jesus kommer tillbaka.”

”Men kollapsen har gått så långt att det snart inte finns mat åt mig längre. Kan jag inte få dö av svält?”

”Vi har ett himmelskt manna som vi skall dela med dig i sinom tid. Härda ut nu, och gå hem och lägg dig och sov, så ses vi här nästa natt, och då pratar vi mer.”

I samma stund var alven försvunnen. Hon gick upp i rök där hon stod.

Jag klädde på mig och återvände hem. Jag kände mig som en ny människa. Jag skulle nog härda ut skakningsattackerna i alla fall.