Forest Man

 

 

Nästa natt när jag träffade alven Larelei hade hon en mycket tjock och tung bokrulle med sig, skriven på alviska.

 

"Vilken bok är det?, frågade jag. 

 

"En kyrkohistoria", blev svaret. 

 

"Vilka handlar boken om?"

 

"Hundarna i Sverige på 1900-talet".

 

"Skriver kyrkohistorikerna i Paap kyrkohistoria om hundar?"

 

"Ja. Vi gör det om alla djur. Även om insekter och bakterier. Ja, alldeles särskilt om de små varelserna. Som i titeln på indiern Arundhati Roys roman "De små tingens Gud"  från 1997 på er planet, så är vår Gud alldeles särskilt intresserad av de små varelserna, de små värnlösa varelserna som människorna bara likgiltigt trampar på. De har också en historia. Bakterierna har en historia. Den glöms inte i andevärlden. Gud ställer sig på samma nivå, nej under, insekter och bakterier. Hen menar på fullt allvar att de är viktigare än henom. T.ex. bakterievarelsernas demokrati, gemenskap och jämlikhet är en helig bild på demokratin, gemenskapen och jämlikheten i himlen."

 

"Vad kan bakteriernas kyrkohistoria handla om?"

 

"Det är en historia av utrotningskrig från människornas sida, medan bakterierna bara gör väl. Inga bakterier ger upphov till sjukdomar, i andevärlden tror de på det engelsmännen kallar "terrain theory", att det är omständigheterna och inte mikrober som orsakar sjukdomarna. I all sin anonymitet är bakterierna istället själva grunden för en varelses hälsa. Men de civiliserade demoniserar och föraktar de små, ja ju mindre varelse desto mera hat, och virusen, ej heller sjukdomsalstrande, får ta mest stryk. Ändå gör dessa varelser bara gott i gengäld, i all evighet. De är oerhört intelligenta, på nivå med änglarna och hundarna, men använder sin intelligens bara till att göra gott, ej till att hämnas. De utgör således en bild av himlens attityd mot de civiliserade, himlen, som låter solen gå upp över de onda och goda, såsom Nya Testamentet säger. Detta handlingsmönster skall fortsätta i all evighet, därför skall, ja därför kommer ingen gå förlorad i helvetet. Guds famn är öppen i all evighet, och en gång skall den ondaste återvända till honom. Hundars trofasthet mot och kärlek till elaka hussar och mattar är en bild på detta. Djur och småkryp är heliga, därför skrivs det kyrkohistoria om dem i himlen. Nya Jerusalem har ett helt eget bibliotek, ofattbart stort, med böcker som handlar om djurens kyrkohistoria.

 

"Hur skriver de kyrkohistoria om människorna?

 

"Det påminner inte om de civiliserades kyrkohistoria, ty himlen har inte sinne för status och prestige. För himlen är alla jämlika, lika mycket värda, lika mycket värda att uppmärksammas, därför försvinner de kända teologerna och biskoparna och påvarna i mängden av okända existenser som det skrivs om. Till kändisarnas stora förtrytelse. Om alla människor skrivs det minst en tjock biografi av en himmelsk kyrkohistoriker, och de allmänna kyrkohistorieverken tar upp människoöden som haft mest betydelse utifrån ett bottenperspektiv, utifrån vad som verkligen har hänt på gräsrotsnivå istället för på kyrkomöten och prästmöten och konferanser. Vad hundarna och bakterierna anser vara viktigast, är här det som tas med. Vad hundarna och bakterierna anser vara viktigast, anser också himlen vara viktigast. Därför skall man vara glad om man står på samhällets botten. Det är där de avgörande striderna utkämpas, där, på gräsrotsnivå. Ser man på världen utifrån den nivån, får man lättare en realistisk uppfattning av historien. Man ser då att hundarna har mycket större kärlek, mitt i sin skamlöshet, än Moder Teresa och helgonen. Och när man ser det, ställs alla ens värderingar på huvudet, man måste omvärdera hela historien. Den historien går inte att skriva på jordiskt språk. Blott andevärlden har tillräckligt mycket sådan kunskap för att kunna skriva hundarnas kyrkohistoria. Således är alla på jorden kändisar för himlens befolkning, så mycket kunskap, så mycket parapsykiskhet, finns där. Du får en föreställning om det i det faktum att det skrivs minst en tjock biografi om var och en av jordens människor, och det har alltid gjorts det."

 

"De här biografierna", sa Larelei vidare, "de utgör det centrala i Domen, och de är alla skrivna i sympati för den som beskrivs. Därför behöver vi städer i himlen, för att Domen skall vara möjlig. Universiteten i de himmelska städerna är själva det väsentliga i dem, därifrån utgår Domen. Bli inte skrämd nu, men det finns även en molekylernas kyrkohistoria, molekylerna är också levande väsen. Atomerna ock. Men atomerna är redan i andevärlden, så atomerna skriver molekylernas historia. Atomerna lever i evigheten, de är de andligaste varelserna på jorden, och de mest mystiska, något som era kvantfysiker säkert har märkt. Atomerna är bland skapargudarna, atomerna är med och skapar materien, medan molekylerna och de större varelserna låter sig skapas och upprätthållas av atomerna. Det finns nästan oändligt många atomer i universum, därför sa jag för några nätter sedan att det finns nästan oändligt många skapargudar. De heligaste varelserna finns det flest av. Den minst heliga varelsen, Satan, finns bara i en upplaga. Det är en upp-och-nervänd pyramid."

 

"Du rör dig på ett område som jag som teolog skulle definiera som kristen teosofi", sa jag. 

 

"Jo, det gör jag", sa Larelei. "För dig kan det låta som teosofen Blavatsky, men för oss är det bara vetenskap. Men Blavatsky sa i misstag att atomen är den mest metafysiska varelsen i universum, och däri hade hon rätt. Låt gå för att hon i övrigt mest flummade."

 

"Domen i "tusenårsriket" innebär att förhänget mellan er värld och vår tas bort", sa Larelei, "så att ni får läsa i Livets bok, den himmelska kyrkohistorien. Den inleds med att änglarna och andarna slutar gömma sig för folk, och samtalar med dem både länge och väl, istället för bara korta besök, där man plötsligt och snabbt försvinner utan förvarning. Där börjar förvandlingen. Bara det är som att läsa i Livets bok, att få prata en hel natt med en verklig ängel, och ställa alla slags frågor. Du gjorde det en natt 2012, då du rökte för mycket cannabis."

 

"Ja", svarade jag, "men var det på riktigt?"

 

"Jo och nej", sade Larelei. "De talade till dig telepatiskt genom din egen fantasi. De talade till dig genom att inspirera din fantasi."

 

"Vad var det för varelser jag talade med", frågade jag. "De var så lätta och eteriska allihop, och verkade alla (de var myriader till antalet) vara i något slags kollektivt medvetande, som bin i en bikupa, så att alla tänkte och talade samma saker på samma gång."

 

"Det låter som älvor", svarade Larelei. "Naturväsen. Inte änglar. Älvor och alver brukar ta sig an miljöaktivister, en sådan är ju du. Droger kan slå hål på förhänget mellan andevärd och er värld, men det är en farlig väg, som Kristi dåre Fritz Olofsson från Uppsala sa."

 

"Det är inte värt det," sa jag, "jag ska aldrig pröva igen, priset man får betala är för högt. Bättre att vänta till dödens stund."

 

"Ja det är det nog", sa Larelei. 

 

"Ja men tänk att det finns änglar och älvor", sa jag. "Det ger allting ett skimmer."

 

"Ja det skall man minnas i krig och sjukdom," sa Larelei. "Det är som det enkla faktum att koncentrationslägret i Auschwitz också upplevde skyfria, soliga, ljuvligt svala sommardagar under andra världskriget."

 

"Då är räddningen aldrig långt borta", sa jag. "När man vet att man övervakas kan man uthärda nästan vad som helst."

 

"Ja", sa Larelei, "det är som att man orkar simma under vatten en bra lång sträcka om man vet att man kan simma till ytan och ta luft när som helst. Eller om man vet att det bara räcker i tjugofem meter. Ju mer man vet detta, desto längre kan man simma. Om man inte vet detta, simmar man inte långt, utan ger upp i förtid."

 

"Ja," sa jag, "jag kunde t.ex. uthärda att vara på psyket i långa tider eftersom jag visste att jag när som helst kunde rymma. Eller det faktum att jag har stått ut med mina skakningsattacker i fjorton år, eftersom jag vet att jag kan ta livet av mig om det blir för tungt."

 

"Så har många haft det," sa Larelei. "Det är en av lidandets hemligheter, att det finns källor i öknen, hemliga källor som ingen vet om utom de som bebor dessa öknar. Man måste uppleva svårt lidande för att förstå detta helt och fullt." 

 

"Har ni alver förresten ett läger här i skogen någonstans," frågade jag Larelei. "Kommer ni fler på en gång nån gång?"

 

"Ja", sa Larelei, "vi har en helgedom här i skogen, en helig lund, såsom hedningarna hade innan monsterkyrkan kom och sopade rent. Där samlas vi och ber och förbereder oss. Vill du att vi kommer fler på samma gång och besöker dig här om natten?"

 

"Ja, om det är möjligt," sa jag. "Det vore kul att se fler. Kan du inte ta med ett troll en gång. Jag är så förtjust i troll."

 

"Ja, det skall inte vara omöjligt," sa Larelei. "Jag vet om ett troll som kan svenska, men skratta inte åt hans märkliga brytning och utseende."

 

"Liknar dom på mopsar i ansiktet?," frågade jag.

 

Larelei skrattade. "Mopsar," sa hon, "de är de mest troll-lika varelserna som finns på er planet. Så svaret är ja. Men de är obeskrivliga. De är fulsnygga just såsom mopsarna är det, fulla av rynkor och lustigheter som lustiga ljud. Era sagotroll är bara karikatyrer."

 

Vi pratade ännu några timmar, jag fick igen äta en skål alv-manna, och Larelei sa farväl efter att ha sagt att jag skulle försöka hälsa popartisten Björk från Island, ett naturväsen i människohamn, från henne. Jag sa att jag skulle göra mitt bästa, och så skakade vi hand och hon upplöstes i tomma intet. 

 

Nästa gång skall ni få höra om mitt möte med ett troll från Lareleis planet.