Forest Man

 

(Bo Setterlind)

 

Kommentar: I kristendomens historia, som Setterlind definivt tillhör, finns det två huvudinställningar till döden. Den ena är att döden är en fiende som måste övervinnas, och kan illustreras med aposteln Paulus ord i 1. Kor. 15:26: "Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;", den andra inställningen är att döden är en vän, en seger, och finns också hos Paulus, som inte riktigt vet hur han ska handskas med döden. Den kan illustreras av Paulus' ord om att "Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning." (Fil. 1:21).

 

I mänsklighetens sekulära historia tror jag den förra inställningen har varit den mest utbredda, men bland poeterna, och särskilt bland de religiösa (och bland de religiösa, de romantiska) poeterna, tror jag det varit den senare som varit mest utbredd. Bo Setterlind är ett typiskt exempel på detta, på en romantisk poet som är vän med döden (Stagnelius hade också mycket höga tankar om döden). I en typisk dödsannonsdikt diktar Setterlind såhär:

 

 

Döden är ett underligt tveeggat svärd, som både sårar och helar på samma gång. Den tar oss bort från våra nära och kära, men vi får något tillbaka som är mycket bättre, evig salighet på himlens ängar och i himlens sagoskogar. Vi vet inte riktigt om vi skall gilla eller hata döden, och många som tar självmord, står och väger, skall dom, skall dom inte. Inte ett lätt val direkt. 

 

Bo Setterlind var besatt av döden. Döden genomsyrar hans diktning, har det sagts, det var närmast ett av hans huvudteman. De två dikterna ovan är också bland våra käraste begravnings- och dödsannonsdikter, så han har gjort sitt jobb bra. Det finns en tredje dödsdikt som vi inte bör gå förbi, jag skall inte citera hela, av utrymmesbrist, men det är hans ljuvliga dikt "Idag har jag hälsat på döden", som slutar med "...och döden bar Mästarens drag." Här inte bara romantiseras och idealiseras döden, utan den gudomliggörs, den blir till Kristus själv. Högre tankar om döden går det inte att ha. Om Setterlind har rätt, så väntar oss alla något oerhört, som vi bör se fram till med bävan, fröjd och helig förväntan. Setterlind gör ingen skillad på helig och syndare här, för alla blir döden en Kristus, för alla är döden en seger, för alla är döden en gammal odalman som plockar oss i sin korg. De som är full av hämndlystnad gentemot de onda, får inte mycket näring här för sina helvetesfantasier. Setterlinds dödsdiktning har ett så idylliskt och tryggt drag, att något evigt helvete för den oomvända syndaren inte verkar passa in här alls. Även om jag inte har några källor för det, antar jag att Setterlind var universalist, dvs. troende på allas slutliga frälsning. Det är den åskådning som rimmar bäst med hans dödsdiktning.

 

Grundar sig inte mycket av vår rädsla för döden på vår rädsla för att inte duga i Guds ögon, för att kanske komma till helvetet efter döden? Jag tror det. Det är ett även hemskare öde än att tillintetgöras för evigt. Men då kommer Setterlinds odalbonde med sin korg och sätter oss i korgen och vaggar oss till ro i den. Du duger. Döden är att komma ett hack högre, för alla varelser, och därifrån kan det bara bli bättre. Himlen har många rum. Den är skapt för att vi ska kunna göra framsteg och förstå mer och mer. Alla kommer att förstå sina fel och "synder" efter döden, genom "life reviews", paranormala återblickar på sitt liv, och alla får en vilja göra bättring p.g.a. dem, det är min fasta övertygelse. 

 

 

Det är bara om det inte finns något helvete efter döden, som vi inte har något att frukta. Jesu hälsning till sina lärjungar "Frukta ej!", när han visade sig för dem efter uppståndelsen, kunde bara ha sagts om det inte fanns någon risk för lärjungarna att hamna i helvetet efter döden, eller på något sätt komma bortom allt hopp, bortom Guds omsorg. 

 

Och Paulus summerar Bo Setterlinds övertygelse kanske bäst av alla, när han i Romarbrevet 8:38-39 skriver: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."

 

 

"Då faller alla mina plågor,
all min fruktan för framtid och död,
när jag vaknar till verkligheten
att jag bor i det Väsendets famn.

När jag fattar att jag skall få bo där
i evighet, då blir det klart
att en helt obeskrivlig trygghet
från evighet är till mig spard."

(Från dikten "Väsendet" i min diktsamling "Morgondrömmar" 2014)