En fantasi om mitt inträde i himlen. Följetongsroman av Lars Larsen. Kapitel 4: Jan Fridegård. Del 1.
Tiden gick, och jag trivdes gott med Milou, rådjuret Bambi, och grävlingen Krafs. En dag frågade jag grävlingen Krafs: "Om du fick vara världsdiktator för en tid, vad skulle vara det första du gjorde då?"
Krafs svarade: "Jag skulle genast stänga ner alla kärnkraftverk i världen, och placera allt kärnkraftsavfall i säkert förvar. Sedan skulle jag oskadliggöra alla kärnvapen och andra hemska vapen och hemska bomber (som vätebomber, osv). Sedan skulle jag montera ner alla oljeplattformar ute till havs, som kan spilla olja efter civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende. Jag skulle alltså göra allt som var vettigt att göra med tanke på att slutet för mänskligheten är nära, för att minimera skadorna för resten av planeten."
Jag funderade mycket på detta, och förundrade mig över grävlingens politiska vakenhet.
Jag kände nu ett behov av att vara lite för mig själv med Milou, och jag sa farväl till Bambi och Krafs och Beulah, och begav mig på en liten promenad i skogen intill, med Milou tassande efter mig, som han brukade. Jag ville se om några av de övriga ödehusen som jag hittat i dessa skogar på jorden, också fanns i himlen. Och jag undrade om det bara fanns stigar i dessa skogar, eller om de där sandvägarna som fanns i dessa skogar på jorden, också fanns här i himlen. Jag gick långa vägar, till de ställen där jag minns vägarna var på jorden, men jag hittade bara stigar. Och inte hittade jag de där andra ödehusen. Jag hittade inga hus överhuvudtaget, bara skog.
Jag träffade omsider en svart snigel, som långsamt ålade sig fram på stigen, och frågade den varför jag inte hittade några sandvägar, och snigeln svarade telepatiskt att det var för att jag var i Sveriges himmel, Sveriges Eden, där allt var som Sverige var för 6000 år sedan och äldre tider, innan Adam föll i syndafallet. Jag undrade väldigt över dessa ord. Sedan frågade jag varför det aldrig regnade, varför man aldrig såg skyar på himlen. Snigeln svarade att det var för att klimatet här var som klimatet var på hela jorden före Noa och syndafloden, då det heller inte regnade, utan växterna levde av nattens dagg, som var riklig. Här var det alltid skyfri himmel och sol om dagen, det var egentligen tropiskt klimat, fast vi var i Sverige. Men det var himmelskt tropiskt. Om jag ville ha det mer som på jorden, och ville ha ett mer modernt Sverige, måste jag besöka "helvetet" i andevärlden, det svenska "helvetet". Det rymde en mängd nivåer, från det översta till det lägsta, och ju längre ner i "helvetet" man gick, ett desto modernare Sverige vistades man i. På botten fanns rena sci-fi-Sverige, eller, med en annan benämning, UFO-Sverige, ett futuristiskt, teknohelvetiskt Sverige, de "ondas" "teknoparadis", där allt var teknologi och död, där inga skogar fanns. Det låg under jorden, det bestod av underjordiska, gigantiska metropoler (storstäder).
Precis som Swedenborgs helvete, tänkte jag. Jag frågade sedan snigeln om jag kunde finna de andra ödehusen i Sveriges "helvete". Jo, det trodde snigeln bestämt. Men då måste du, sa han, ändra din andes frekvensnivå, och ställa in din ande på att möta en grövre och gråare värld, med mindre liv. Du bara beslutar dig för att göra en tidsresa in i framtiden, ihågkommande att du lever i Sverige för 6000 år sedan.
Jag tackade snigeln, och gick vidare, till den plats där jag visste att närmaste ödehus fanns, på jorden. Sedan bestämde jag mig för att resa till vikingatidens Sverige, och vips var jag i en mer utarmad och grövre skog med skyar på himlen, dock sken solen vackert. En gråare värld, inte så eterisk. Och se, där stod det andra ödehuset, som var byggt kanske på 1930-talet. Jag knackade på på ödehusets dörr, för att se om någon bodde där. Ganska snart öppnades dörren, och ut kom en ung man som liknade på romanförfattaren Jan Fridegård när han var ung.
"Goddag, vem är ni som hälsar på sådär?", frågade mannen.
"Jag är Leif Tikka, teolog och poet, från Finland."
"Åh. Ja, jag tror jag har hört nåt om dig."
"Vem är du?"
"Jan Fridegård. Det här är mitt sommarställe i andevärlden. Jag bor här för en liten tid med min hustru Gudrun."
"Jag har läst flera av dina böcker", sa jag. "Du är en bra författare, jag gillade särskilt "Den gåtfulla vägen" som du skrev 1963, om dina andevärldsliga erfarenheter på jorden."
"Ja, den var också min favorit bland mina böcker en gång."
Milou kom fram bakom mig.
"Hälsa på farbror," sa jag till Milou.
Milou tassade fram till Fridegård, som klappade hunden. Hunden slickade på Fridegårds hand.
"Var bor du när du arbetar?", frågade jag.
"I Gamla Stan sådant det var på 900-talet e.Kr. Mitt plan, min nivå i andevärlden, där jag lever och trivs, är 900-talets Sverige. Det är en vacker stad, så mysig. Där är mitt hjärta, som du kanske kan förstå om du läst min vikingatrilogi om trälen Holme och trälinnan Ausi. Jag kan se på din aura att du nyss har kommit från Eden."
"Ja, jag lever i himlen med Milou, hunden min, en terrier. Hälsa på farbror Fridegård, Milou."
Och Milou hoppade upp på Fridegård, och slickade hans händer.
"Det här är också himlen, för oss", fortsatte Fridegård. "Jag och min fru har avancerat från sena medeltiden till vikingatiden under min tid i andevärlden. De som är på sena medeltiden här ser vikingatiden som deras himmel. Men jag vet att folk som kommer från Eden kallar vårt plan för en nivå av "helvetet", och reserverar ordet "himlen" enbart för deras värld, fullkomlighetens värld. Ju längre in i "framtiden", desto längre ner i "helvetet". I "helvetets" djupaste nivå, det vi här i vikingavärlden kallar "helvetet", en sci-fi värld som utspelar sig ungefär år 2300 om man extrapolerar utvecklingen från år 2036, ser man år 2400 som sin himmel, där är man teknoutopister. Men har man bara lite längtan till historien, dvs. till tillvarons djupdimensioner, alltså inte är historielös, kommer man bakåt i tiden när man kommer från jorden till andevärlden, och ser som sin himmel det föregående seklet och därifrån äldre tider. Ett sekel är här en nivå, ett plan. Vi lever högst hundra år på ett plan, sedan dör vi, smärtfritt, och går till ett högre liv bakåt i tiden, även de i "helvetets" scifi-värld gör det. Det finns alltså 63 nivåer eller plan man kan leva på utanför Eden, medan Eden inte har några plan, där lever de allra flesta varelser, människor och djur och insekter, i full jämlikhet. Men också de som lever i Sverige för 5900 år sedan, ses i Eden som levande i "helvetet", ty deras värld befinner sig efter syndafallet, och det är stor skillnad. Ordet "helvete" är kanske missvisande här, ty det får oss att tänka på medeltidens tortyrhelvete. Det verkliga "helvetet" i andevärlden har inget lidande överhuvudtaget, utan är bara olika nivåer av själslig fattigdom och utarmning, lite som man inte lider på jorden i storstäderna, om man har det bra, man trivs ofta där då, men det är en miljö som är bra fattig på liv, både själsligt och fysiskt sådant, i jämförelse med djungeln i Kongo med alla sina apor och insekter. Eden är liv, där allt är levande, "helvetet" är död, stenriket, betongriket, asfaltriket. Även du skall snart komma underfund med vilket plan du känner dig hemma i, eller om du verkligen tillhör Eden, med hela din varelse."
