Ljusets sammetsskimmer om morgonen (dikt av Carl Uhnbom)
(publicerad tidigare i tidskriften Delta nr. 3, 2018)
Ljusets sammetsskimmer om morgonen,
en bortglömd slöjas viskning om samtiden som
kvarlevan av en dröm,
en gåta vars innebörd människan bara kunde
uppfatta i ett tillstånd av sömndrucken undran,
vid den tid då medvetandet steg i rytmer,
lika ljudlöst sakta som solen.
Jag vaknade som en okänd bland främlingar
och såg ljuset teckna bilden av omvärlden som
en gång mästarna i gamla tider då
alla valde mjukare färger för en mera
stillsam bild av verkligheten.
Jag såg frukter vila på fat av blänkande
silver och solen själv glittra i mörkgröna buteljer
vars kvarglömda drycker bara förde tanken
till människans sköra hopp om himlen genom
nattliga besvärjelser,
genom alla de vägar där sinnet förfördes av
sällheten hos en virvlande drömvärld,
och där all längtan blev till en sammetsmjuk
bedövning,
långt bortom tanken.
Ni festade på ett sätt som tycktes lika
Livsbejakande som alla dessa girlander i lyckans alla
färger och ni framskred på en maskerad som
inte tycktes nog för kärlekens alla lekar,
ty fortfarande kunde jag höra suckar från något av rummen intill
där guldarmbanden föll längs
sammetslena armar vars alltför lättsamma längtan bara
dolde tyngden i den vandring som väntade på andra
sidan morgonen.
Det är sant,
Du var som mig,
ett barn av eftermiddagens stillsamma förhoppningar om
en bättre värld längre fram,
men du var fängslad och bar på juveler i glömska av
själens tyngder och någonstans en sprucken längtan
till den tid då ljudet av fäktande silver bildade
rytmen i den fallna sällhetens egen melodi.
Så talade en gång ljudlösa skuggors lekar en
kväll då månen var ensamt vittne till en sanning lika säll
som skönheten själv.
Carl Uhnbom
“Sanningen är en, men den är bruten till tusentals bilder genom spillran av en omvänd spegel. Detta är den glömda kärlekens eget mysterium.”
(Carl Uhnbom)