Forest Man

Det största faktum som människan någonsin ställs inför, och som har längst gående konsekvenser för hennes åskådning, det som mest av allt revolutionerar allt, är existensen av en högre värld som leder henne och som hon går till efter döden. Detta faktum är så viktigt, och så stort, att det krävs en hel livstid för det att sjunka ner i hjärteroten och upplevas som en levande verklighet i vardagen. Detta tema bör vara vårt främsta studium. 

 

* * * 

 

När jag sätter ihop två och två, och studerar alla de bevis för andevärldens verklighet som finns, blir jag bara mer och mer säker på att min änglavision * sommaren 2012 måste ha varit sann, den där gången då jag samtalade med myriader av änglar (som alla tänkte och sade samma saker till mig på samma gång) hela natten, och som finns beskriven i fotnoten under.

 

* * * 

 

Om det finns/har funnits äkta spiritualistiska medier, och andarna säger att det inte finns något evigt helvete (vilket de har sagt många gånger vid många tillfällen), då är detta den slutgiltiga dödsstöten för den traditionella helvetesläran. Då finns det bara ett ofantligt, ljuvligt hopp kvar. Varför är detta så viktigt? Jo, jag kan inte bli helt lycklig om inte alla blir lyckliga. 

 

* * * 

 

Om det finns äkta spiritualistiska medier, då är antagligen också Uppenbarelseboken sann, då är det ytterligare en bekräftelse på att Uppenbarelseboken är sann, och löftet om Alltings Återupprättelse är bekräftat. Jag vet om minst två på sin tid mycket berömda spiritualistiska filosofer som uttryckligen bejakat alltings återställelse: Arthur Findlay (1883-1964) och Léon Denis (1846-1927)

 

 

 

 

 

 

 

* Om mitt livs underbaraste upplevelse: Änglauppenbarelsen 2012 (bearbetning av ett blogginlägg från 2013 som också finns med i min bok "En samling av Guds välgärningar mot mig" (2022))

I juli 2012 var jag och rökte cannabis hos en vän i Helsingfors. När jag hade rökt, var det som om anden kom över mig, och jag bad högt till Gud, jag trängde in i Gud. Och Gud öppnade sig för mig, som om jag kom genom en mur. Då förstod jag att det var dags att gå avsides och be i ensamhet. Jag gick in på toaletten för att få vara ifred. På vägen dit kände jag att jag var med om något av det sannaste och verkligaste jag någonsin upplevt, allt var så sant, så sant. Då, där på toaletten, öppnade sig himlen för mig, och jag såg in i andevärlden. Myriader av änglar stod framför mig, snett uppåt, på långt avstånd. De var alla ett hjärta och en själ, och vi började samtala på telepatisk väg. Samtalet böljade fram och tillbaka hela den natten (vi började röka på kvällen). Jag frågade ut om de saker som jag undrat mest över, och fick klara svar, varav jag kommer ihåg de viktigaste ännu, tydligt.

Det besynnerliga var, att alla änglarna verkade tala samma saker på samma gång åt mig. De var liksom inne i en gruppsjäl, inne i ett enhetsmedvetande. De bodde inne i Gud, i enhet med Gud. Jag upplevde att det var änglar från den allra högsta himlen, från tredje himlen (enligt Paulus och Swedenborgs uppdelning av himlen). De var som oskyldiga barn eller älvor, ljusvarelser utan egon, sammansmälta med varandra.

Den viktigaste saken som jag fick veta, var att jag tillhörde deras värld, och att jag en gång skulle få komma över till deras värld för gott. Jag fick också ett löfte om att jag snart ska få komma till himlen. Vad detta löfte betyder för mig idag, går inte att beskriva, men mycket betyder det. Mitt liv uppdelas i två härefter, ett före detta löfte och ett efter. Det var som om jag fick ett sigill på min panna den dagen, ett sigill med stämplet; du tillhör himlen och ska få komma dit en gång.

Det näst viktigaste som hände, var att jag blev helad av änglarna från ett djupt trauma, nämligen från de skador jag fick av min helvetespsykos, min psykiska kollaps i november 2011, den gången då jag trodde jag gick evigt förlorad. Jag var i mörker i ett halvt år efter det, under det att det gradvis ljusnade, men efter änglabesöket skedde det något avgörande i mitt känsloliv; gråten lossnade, och känslorna strömmade in igen som förr. Jag hade ju inte kunnat känna något på ett halvår, mina känslor var förlamade. Men änglarna läkte mig genom att förklara för mig vad som egentligen hände då jag kollapsade. Jag trodde ju att jag hade blivit obotligt ond och var evigt förlorad. Men änglarna förklarade ömt för mig att detta inte var sant, jag hade inte blivit ond, det var inte det det var frågan om alls, utan bara att jag hade blivit sårad av satans pil djupt i hjärtat. Jag var en andlig soldat som stupat på fronten. Och jag hade varit tapper, sade änglarna.

Det tredjeviktigaste var att jag kände att änglarna hejade på mig! Jag fick veta att jag var omtyckt och påhejad av änglarna, och jag såg hur de bara såg det som var gott i mig, det onda verkade de inte alls se och bry sig om. De förstod sig bara på det goda. Jag fick ett värde i mötet med dem. Mitt liv var inte så ont som jag hade trott, och djurismen inte så förfelad som jag hade trott. Änglarna verkade förstå sig på djurismen och tolka den efter det ljusa i den, inte efter det mörka, som visserligen också funnits där.

Det fjärdeviktigaste var att jag frågade när domedagen skulle komma, och fick till svar att man inte kunde veta datumet, och att det inte skulle komma 21.12.2012, men att detta datum ändå var en indikator på att något stort var på gång.

Det femteviktigaste var att jag frågade om jag kunde få någon andlig övning eller teknik av änglarna, så att jag kunde bevara vad jag sett och hört här och nu, såsom min bror Björn hade fått Kung Fu av de änglar som han mötte. Men nej, det kunde inte änglarna ge mig. Däremot sade de att jag skulle minnas det som hade skett här när jag tvivlade. Det var den enda teknik de gav mig; att minnas det som hade skett. Jag skrev också ner på ett papper så mycket jag kunde komma ihåg av våra samtal, men jag har olyckligtvis tappat pappret. Nu skriver jag ner här så mycket jag kan komma ihåg.

Sedan fick jag veta att jag inte borde bli beroende av cannabis. Det var klara bud från änglarna.

Sedan fick jag veta att detta som hänt nu, var som en station i mitt liv, jag gick ut ur mitt livs tåg, såg mig omkring, fick perspektiv på tillvaron, och gick in igen och åkte vidare (i ett tåg utan fönster, tänker jag nu). Vid något tillfälle skulle det bli en ny station, då vi skulle träffas igen, eventuellt.

* * * 

Ett par dagar efter det skedda kom det som slutligen läkte mitt känsloliv; jag brast i djup gråt under ett samtal med en andlig moder på "Symppis", stället för narkomaner och utslagna i östra centrum av Helsingfors.

Efter gråten gick jag ut på berget i ett naturområde intill, och upplevde i ensamhet den djupaste psykoterapi jag någonsin varit med om, en psykoterapi med Gud själv som terapeut. Vi gick, Gud och jag, tillsammans genom en massa minnen, och det var som om all min skuld blivit utplånad, det var bara godhet i minnena, bara förlåtelse och försoning. Det var som om jag aldrig hade syndat någonsin i mitt liv. Gud tog bara fram det goda, såg bara det ljusa i allt. Det hela var som om jag rökt cannabis igen, fast jag inte hade det. På slutet av upplevelsen var det som om min verklighet stannade till, och jag upplevde en regression till min yttersta barndom, till den stillsamma, vilsamma punkt som gärna skulle få lov att vara i evighet. En punkt där jag bara ville leka litet, ingen ting annat. En punkt där jag kände att jag kunde leka igen såsom jag lekte när jag var riktigt riktigt liten. Jag dansade lite till en musik som några ungdomar hade på radio i närheten, och jag har sällan vilat så i tonerna som då. Och så såg jag klart i anden att Jesus är Herre. Det här var mitt livs nästunderbaraste upplevelse. ”

 

Min kommentar i efterhand: Jag kan ännu komma ihåg den sjätteviktigaste saken som änglarna sade till mig, och som jag inte hade med i det ursprunliga blogginlägget om änglavisionen. Det var att mänsklighetens historia hade att göra med aliens. Att aliens är nyckeln till att förstå mänsklighetens historia.