Den naturfilosofiskt-teosofiska grunden till min organiska eskatologi
(teosofisk i den gamla bemärkelsen av ordet)
I Abir Francis bok (2019) "Linnea Hofgren och Flodbergskretsen. En bok om kristen mystik och mytomspunna mystiker" står det följande om Hjalmar Ekström (1885-1962):
"Samma år (1901) kring jul när han promenerade i Helsingborgs utkant fick han en ny gudsupplevelse. Han berättar själv till en vän att han liksom lyftes upp från marken och att hela världen öppnades för honom. Han såg hela skapelsens sammanhang inifrån, och fick en silversyn på tingen, förstod alla språk inifrån. Allt blev genomskinligt och han lyftes till en himmelsk värld, där alla ting, djuren och människorna kom till honom som nya gestalter genom ett ljus som var bländande klart och samtidigt som ett milt sken. Ekström tolkade ljuset som Guds strålglans eller ett gudomligt ljus. I detta tillstånd stannade han kvar i tre år och Ekström själv har betecknat det som sin omvändelse."
I ett brev till en god vän beskriver Ekström själv sin upplevelse sålunda:
"Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern, då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel. Jag vill nu nämna något om hur det vid denna tid tedde sig för mig. Då alla människor och ting fått fara och jag själv låg i stoftet, blev alla ting och människor genomskinliga för mig, liksom genomstrålade av gudomligt ljus. "Kristallen den fina som solen månd' skina", dessa ord tyckas mig giva uttryck åt denna tids upplevelser. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte, allt blev levande, ja fullt av liv, och allt och varje ting kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga. Jag hade sagt Nej till tingen och människorna och allt, uppgivit det allt, och så kommo tingen, djuren och människorna till mig som nya gestalter i en ny skapelse. Och jag fröjdades med bävan. Det var en tid av beskådelse: allting låg bländande klart (och likväl med ett milt sken) framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting. Jag kan nu knappast säga hur länge denna tid varade, i tre år tror jag. Sedan blev allt detta mig fråntaget. Vid detta fick jag ej stanna; vägen ledde vidare."
(citerat i Antoon Geels bok "Det fördolda livet. Mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) - liv och lära", 1996)
Min kommentar: Ja, om detta är sant, då finns det mer i himmel och på jord än vad man drömt i vår filosofi. Den här naturmystiska upplevelsen av Ekström är som en nyckel till verkligheten, till att tolka verkligheten. Jag bygger mycket av mitt tänkande på den. Om den är sann, förändrar det allt. Om Hjalmar Ekström inte var i psykos, utan såg den sanna verkligheten, då går vi en ljus framtid i möte, då är, såsom en grundsats i min filosofi "Djurismen" säger, själva verkligheten paradiset (jag kallar detta "Paradisism").
Hur ska vi då tolka Ekströms upplevelse? Helt centralt är att förstå att himlen, paradiset, inte är här eller där, inte "där uppe", utan är inneboende i allt som alltings grundväsen eller urväsen, urbild, arketyp. Således har t.ex. en skog en inneboende himmelsk urbild, som vi kan vistas i efter döden, det jordiska Stockholm har ett andligt Stockholm i andevärlden som sin urbild (Swedenborg lär ha besökt det andliga Stockholm) osv.
Det finns en slöja, Mayaslöjan, den civiliserade blicken till skillnad från silverblicken, som döljer tingens urbild eller signatur för oss, men ibland faller slöjan av, såsom i Ekströms upplevelse under tre år, eller som i Jesu förklaring på berget Tabor, då hans urbild syntes för de tre lärjungarna som var med. Egentligen finns inte den grova materien som är Mayaslöjan, den finns bara som illusion, den finns bara för den civiliserade blicken, civilisationen är Maya-slöjan satt i system, Maya-slöjan gjord solid genom systemisk lögn, att vi tränas att se på civiliserat vis, att se sken istället för verklighet, och sedan har materien kondenserats och stelnat enligt denna blick. Vi kan därför inte veta vad våra hundar ser av verkligheten, då de inte förnimmer Maya-slöjan, utan lever som om inte civilisationen alls fanns, helt arkaiska till sitt väsen. På ett sätt gör det att de lever i paradiset, i den totala renheten och oskulden, men de accomoderas till vår verklighet för att ledsaga oss, och de lider med oss. Det är viktigt att kommunicera med djur för att förstå paradiset, den arkaiska verkligheten, detta ger en glimt av den.
Att materien, den grova materien, egentligen är en Maya-slöja, en illusion, innebär att det himmelska och jordiska lever inuti varann, och att det civiliserade seendet är att ställa sina förnimmelseorgan på en viss helvetisk frekvens, som utesluter det himmelska ur synfältet, och gör att allt verkar dött. Som gör att fysikerna t.ex. kan tala om död materia medan universum i själva verket är en levande Närvaro, att allt är liv, evigt liv.
Det som händer i Jesu återkomst och världens pånyttfödelse är inte att vi byter värld, men att allas andliga ögon öppnas i och med deras död och Moder Jords död, till att se vad som finns bakom den grova materiens betongiska förhänge. Skogarna kommer att finnas kvar, men de kommer att vara andliga skogar, dvs. sagoskogar fulla av naturväsen.
Moder Jords död är sålunda hennes befrielse från Satans förhäxelse, att hon bryter sig ut ur materiens bojor, ur dödens och förgängelsens värld, som Satan hållit henne fången i, i 6000 år. Moder Jords död är inte hennes död, den historia hon delar med civilisationen var hennes död, när hon inträdde i den, och denna död har en gräns, Satan kan inte döda Moder Jord i all evighet, så hennes dödhets slut är i själva verket hennes uppståndelse. Satan vet detta, och han rasar idag, ty han vet att hans tid är kort. Satans plan var att göra civilisationen på jorden evig, i ett evigt teknoparadis, men hans rike kan inte vara i evighet, ty han strider mot sig själv, han driver allt till död och förintelse, och så kommer hans gräns, som är att han mister oss och Moder Jord i döden, vi uppstår till Liv, och han själv förgår i processen, mister grunden för sin verksamhet, och kastas i den bottenlösa avgrunden där han inväntar sin dom.
Men allt detta ingår i Guds plan för att frälsa Satan och de onda. Gud vet allt om Satan och för Henom är Satan som en bakterie i laboratoriet. Gud gör vad Hen vill med Satan, och Satan har fått sin utmätta tid där han ska lära sig sin läxa till sist. Även Satan bär på sin urbild bakom den hårda, "civiliserade" herremansfasaden, en urbild han aldrig lyckas dräpa, fast han vill: Satanael, Lucifer, den ljuva keruben, som lekte i Guds lustgård och bar ljus med sig.
Historien började med Satans fall, och hela skapelsen har böjt sig under honom för att som en seg åsna bära hans döda ande tillbaka till Fadern. Ja, hela den linjära historien (innan Satans fall var vi historielösa som de vildaste urfolken i Amazonas för tvåhundra år sedan, eller mer) handlar om att reparera Satans fall från himlen, den första mänsklighetens ("Adams") skapelse handlade bara om det, Moder Jords skapelse handlade bara om det, ja, här ser vi Guds bottenlösa, villkorslösa kärlek till sina fallnaste skapelser. Även dig älskar Hen på detta sätt. Gud har ett boddhisattvalöfte på sig angående Satan, att Hen vilar inte, att Hen inte går in i Nirvana förrän Satan och alla Satans fångar gått in i Nirvana.
