Forest Man

 

Jag skall nu utvärdera historiens mest kända andeskådare Emanuel Swedenborgs (1688-1772) syner, och syna dem i sömmarna och se om det finns någon sanning i dem. Swedenborg talade dagligen med änglar i andevärlden i 27 år, så han är själva prototypen för ett medium eller en andeskådare, så att vad som är sant om honom, troligen är sant om andra medier. Han är så intressann, eftersom han låter oss få skåda in i sin själ och sina fantasier så uttömmande i sitt stora författarskap, som är helt unikt i världshistorien.  

 

 

 

Swedenborg skriver i "Den sanna kristna religionen" (1771) att Bibeln har tre nivåer som man kan förstå den på, den "Himmelskt-guddomliga", den "Andligt-guddomliga" och den "Naturligt-guddomliga", och de två senare är inget annat "än Guds täckelser, emedan Gud själf, sådan han är i Ordets innersta, icke kan ses av någon skapad varelse; ty Han sade till Moses, som bönföll att få se Jehovahs härlighet, att ingen kan se Gud och lefva." (§ 6)

 

Här har vi en mycket viktig hemlighet, som Swedenborg verkar ha förstått. Den kan vi också applicera på hela tillvaron, även om inte Swedenborg var konsekvent och gjorde det. Tillvaron består, grovt uppdelad, i tre sfärer; den naturliga sfären, det vi ser med våra fysiska ögon, den andliga sfären, som jag tidigare kallat "synernas värld", och som vi ser med våra själsligt-andliga ögon", och den himmelska sfären, som jag kallar "Guds egentliga värld", "Verklighetens värld", "Uppståndelsens värld", den värld där Gud bor, där Gud avslöjar sitt innersta, där vi formligen lever inuti Gud, "blir Gud", och som är en fullt materiell värld. Denna värld kan vi inte se med något vi för närvarande äger av synförmåga, andlig eller fysisk. Den är den Gud som vi inte kan se och samtidigt leva. Denna värld är egentligen den enda verkliga världen, och den finns i allt, men det andliga och naturliga är som täckelser för denna värld, allt grövre täckelser ju längre mot det naturliga vi går, så att vi uppfattar denna himmelska värld alltefter den nivå vi är på i det andliga eller det naturliga. Den är själva Varat, själva Livet, och Swedenborg säger också att Gud är själva Varat, själva Livet. Det är denna värld vi går in i när vi dör, och det är något som "inget öga har sett och inget öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom" (1.Kor. 2:9). Alla går in i denna värld efter döden, och fullkomliggörs där, efter en kort tid (obs. tiden på Andra Sidan är helt annorlunda än här) i den andliga sfären, synernas värld, där vi uppehåller oss antingen i himlen eller i "helvetet", och således förbereds för att stiga in i Verklighetens värld. 

 

Swedenborg fick aldrig se in i den himmelska sfären, Verklighetens värld. Detta bör man mycket betänka. Vad han såg var syner, inte verklighet, och i syner blandas alltid vår fantasi med objektiv verklighet, synerna är inte sällan symboliska, såsom Uppenbarelsebokens syner. Vi kan få besök av himmelska varelser i syner, ja av avdöda släktningar och vänner, men det blir lite som i drömmen, att de blandas med våra fantasier om dem. Det är mycket svårt att förstå sig på syner. De är ett mysterium för mig, men jag skulle säga att de har mer chans att vara sanna om andevärlden hälsar på oss, att vi ser andar i vår jordiska verklighet, än om vi hälsar på i andevärlden, dvs. att vi går in i andevärlden och ser andar där. Då blir det hela mer likt vakendrömmar. Swedenborg gjorde mest det senare, enligt vad jag uppfattat. 

 

 

 

Vad är det specifikt som gör att jag inte kan sätta tilltro till Swedenborgs syner som rapporter från den objektiva verkligheten? Jo, det är bl.a. att hans himmel är helt utan icke-mänskliga djur, att de icke-mänskliga djuren alltid finns i helvetet, att vildmarken för honom är en förebild på helvetet, korresponderar med helvetet, och att han ständigt skall säga att det att bli ond är att bli som de vilda djuren (han säger "vilddjuren"). Han har så låga tankar om de icke-mänskliga djuren och naturen, att man ser tydligt hur upplysningstidens förakt för det naturliga (syns i den spirande industrialismen) lyser igenom i hans tänkande, hur han var ett barn av sin tid, och projicerade sin tids värderingar på andevärlden. Hans koppling av vilddjuren och det djuriska till det antikristliga har en så enkel orsak som Karl XII:s bibel från 1703, som var den Bibel Swedenborg växte upp med, en bibelöversättning som översätter grekiskans "therion" (som kan betyda både vildddjur och odjur/monster, jfr. engelskans "beast"), med "vilddjur", såsom i Uppenbarelseboken 13:1: "Och jagh såg ett willdiur vpstiga vthu hafwet, thet hade siu hufwud, och tijo horn, och på thes horn tijo cronor, och på thes hufwud hädelsens namn."  Denna ödesdigra vers, ödesdigert översatt, fick Swedenborg att förknippa den vilda naturen och vilddjuren med det antikristliga. Du finner precis samma fenomen hos Jakob Böhme, som Swedenborg troligen läste, ja hos alla den tidens teologer. Det var innan mänskligheten fick sin miljöväckelse i spåren av Rousseau, Thoreau och Arne Naess. Fast Swedenborg var samtidig med Rousseau, verkade han inte ha läst denne fransman, fast han troligen kunde franska. Carl-Göran Ekerwald har uppmärksammat detta fenomen i sitt efterord till Swedenborgs Memorabilier, hur tidsbunden Swedenborg trots allt var. Även abolitionismen, slavmotståndet, är helt frånvarande i hans texter, eftersom den föddes först på 1800-talet. 

 

Är vilddjuren verkligen så onda som Swedenborg antar? Hur är det med de ondaste i mänskligheten, påminner de om räven och älgen? Hur är det med Bill Gates, Stalin, med Adolf Hitler? Är/var de som de vilda djuren? Jag skulle snarare säga att dessa är och var mycket "civiliserade", ondskan kommer alltid i ljusets klädnad, civiliserad och fint klädd som en herreman, en politiker. Och då använder jag inte ordet civiliserad i dess positiva bemärkelse, utan i dess babyloniska bemärkelse. Vilddjuren i skogen däremot, följer alla instinktivt Guds befallningar, gör det de ska göra så att ekosystemet ska fungera, ett med naturen och ett med sig själva, helt utan hyckleri och ondska, fast vissa av dem äter varann. Men människan, både ond och god, har ätit icke-mänskliga djur i alla tider, då kan det inte vara någon ondska i de vilda djuren. Dostojevski menade att de icke-mänskliga djuren är syndfria, och han hade nog helt rätt. Människan, hur god hon än är, kör som en bulldozer över naturen med sin fina, "civiliserade" livsstil, medan de vilda djuren i skogen lever i djup ödmjukhet och fattigdom som får dem att likna på typiska helgon, eremiter och asketer genom historien, ja på Den Helige Franciskus själv. 

 

 

 

Swedenborg har ett oehört förakt för naturdyrkan, för urfolkens (och "hedningarnas") naturdyrkan, och likställer det med ondska, att det att dyrka naturen leder till helvetet och får den naturdyrkande att uppföra sig som vilddjuren (som om de vilda djuren var onda). Han har en oerhört svart-vit bild av naturfolkens religioner, som påminner om missionärernas oförstående karikatyrer av desamma genom historien. Han kan inte förstå dem alls, och ser inte hur naturfolkens polyteistiska naturreligioner har hållit dem i harmoni med sin omgivning, bevarat dem från att bli cancerlika som civilisationen, medan de civiliserade missionärernas dyrkan av den naturfjärmade Ende Guden har gått fram över urfolken och deras vackra miljö som vidriga bulldozers, åtföljda av ännu ohyggligare monster såsom kolonialsoldater. Av dess frukt skall du känna trädet, sa Jesus. Kan urfolken verkligen vara så onda i deras religionsutövning, då de har lyckats hålla den p.g.a. syndafallet uppkomna cancerlika materialismen och miljöutsugande själviskheten så i schack i sina stammar i tusentals år, så att de har undgått att bli civiliserade? Det är självklart så att det är det faktum att de dyrkade naturen (eller snarare Gud genom naturen), livet, som är orsaken till att de hållit sig i balans med naturen, medan de kristna i västvärlden har dyrkat "civilisationen", Döden, Den Stora Bulldozern, Maskinen, som de sedan har projicerat på himlen och Gud, och fått dem att meja ner allt vad vild natur och urfolk heter. Ja, de kristnas Gud har varit påfallande lik Megamaskinen, eller varför inte de "civiliserade" tyrannerna till kejsare i Romarriket och senare tiders härskare, i hur han plågar största delen av mänskligheten i evigt helvete. Något sådant finns inte hos urfolken. 

 

 

 

Men precis som i synerna verklighet och fantasi blandar sig, så finns det trots allt sanningar i Swedenborgs teologi. Hans panenteistiska gudsbild är imponerande. Inte minst det att han kallar Gud för Varat självt, Livet självt, Kärleken själv. 

 

"The animating force of heaven, as well as of living creatures on earth, is God’s love and wisdom. God, for Swedenborg, is not a remote being who created the universe and then retired to heaven; on the contrary, God is the very essence of life, love, and wisdom itself, the source and sustenance of all that exists. In brief, God is closer to us than the beating of our heart and the breath of our nostrils." (se artikeln "Spiritual World / Afterlife" på sajten Swedenborg Foundation, under rubriken "Heaven")

 

Swedenborg skriver i Den Sanna Kristna Religionen: "Att Gud är Sjelfva Lifvet, som är Lif i Sig Själf, emedan Han är Själfva Kärleken och Själfva Visheten". (§ 39)

 

Och vidare i § 20: "Emedan Gud är Vara (den Varande) så är Han äfven Substans; ty ett Vara som icke är substans, är blott ett fantasifoster;"

 

Och vidare i § 21: "Deraf att Gud är Vara i Sig Själf följer, att han är Kärleken i Sig Själf, Visheten i Sig Själf och Lifvet i Sig Själf, samt att han är det Sjelfva, af hvilket allt är, och till hvilket allt har hänsyn för att vara något."

 

Alla dessa citat skulle vara fruktbärande i en genomförd ekoteologi, och Swedenborg skulle, om han följde dessa tankar ut i sina yttersta konsekvenser, få en mycket positiv bild av den vilda naturen och de vilda djuren som uttryck för det gudomliga (mitt i sin delaktighet i syndafallet), ja mycket renare uttryck än någonsin människorna och "civilisationen", hur goda dessa än blir? Just för att de är orörda, arkaiska, och inte har följt med i utvecklingen mot Babylon? Är inte den vilda, orörda naturen, och de vilda djuren, själva det innersta skalet på den arkaiska, orörda Gudomen, om Hen är Varat självt? Är inte Naturen med stor bokstav allt som existerar, om vi ser Gud som Naturens och Existensens, Varats djupdimension? Om Gud är själva Livet, är han inte då själva Livet i den vilda naturen och de vilda djuren? Hur skulle den vilda naturen och vilddjuren då korrespondera med helvetet och det onda? Här finns motsägelser i Swedenborgs teologi som han aldrig lyckas lösa och harmoniera. Det är mycket uppenbart att Swedenborgs helvete är en projicering på andevärlden av allt som han personligen inte gillade, att hans antipati mot vild natur och förkärlek för trädgårdar blir projicerade ut i en himmel och ett helvete. Är inte människan mystisk då sådant är möjligt. 

 

 

 

Helt i linje med dessa "civiliserade" preferenser, är också Swedenborgs antropomorfistiska lära om att Gud är en människa, även om det tydligt motsäger Den Heliga Skrift, som säger i 4. Mos. 23:19 att "Gud är icke en människa, så att han kan ljuga, icke en människoson, så att han kan ångra något." Det blir en upphöjelse av människan på den övriga naturens bekostnad som påminner om renässansfilosofernas hybris på 1600-talet, som Swedenborg säkert hade läst. Och än värre blir det då Swedenborg lär att himlen har formen av en människa, Den Stora Människan, och att hela skapelsens ändamål är att skapa en änglahimmel av mänskligheten. Den vilda naturen och de icke-mänskliga djuren är här lika frånvarande som i alla Swedenborgs övriga syner av himlen. Det finns ingen plats för dem, och syns de, är de bara avlägsen rekvisita. Antropocentrismen är förödande här. Människan upphöjs till skyarna här, människan blir alltings mått, som hos renässansfilosoferna, och detta är en helt nödvändig förutsättning för hela det civiliserade babelsprojektet, för civilisationsbyggandet, att människan skall upphöjas över och övervinna allt annat, att hela naturen skall underordnas människan och tjäna människan lite som de där hästarna på 1700-talet som gick runt och runt i ring och drev ett hjul i en industri. En bild på det i Diderots encyclopedi från 1700-talet fick mig att gå i psykos i Spanien 2011. Hur annorlunda var inte Jesus, som lärde att den som ville vara störst skulle vara allas tjänare. Eftersom Swedenborg har denna människocentrering, kan han aldrig verkligen uppskatta naturen, och i hans verk lyser naturmystiken med sin frånvaro.