Ett av mitt livs största mysterier: Var är alla lik och skelett och ben efter döda djur i skogen
Jag kallar mig Forest Man. Det har sina orsaker. Jag har bott många år i skogen som hemlös, och nästan hela mitt liv har jag vandrat, bett, dansat eller lekt mycket i skogarna intill där jag bott, eller vandrat genom skogar på luffen. Blott i det sista har jag förhindrats från detta p.g.a. min brutna fot. När jag tänker tillbaka, så överallt där jag bott har jag sökt mig till skogarna omkring.
Men det är en sak som saknas i skogarna jag varit i. Det är lik och skelett eller överhuvudtaget spår efter döda däggdjur och fåglar. EN enda gång har jag funnit ett skelett i skogen, det var nära mitt barndomshem Lyckobo som jag hittade ett litet skelett, det var ett litet djurs skelett, men jag fick aldrig reda på vilket djur. När jag rannsakar mitt minne, så är det bara denna enda gång jag hittat ett skelett. EN gång har jag hittat ett lik i skogen. Det var en halväten älg, äten av vargar. Inte heller något enstaka ben har jag hittat i skogen förutom det skelett jag hittade i barndomen, så långt jag kan minnas.
Jag har heller nästan aldrig sett en död fisk eller ett fiskskelett som har sköljts i land på en strand. Om inte de fiskar som inte äts upp eller fiskas, försvinner på magiskt vis, så borde stränderna överallt i världen vara fulla av fisklik eller gamla eller nya fiskskelett som spolas upp där. Men jag vet inte, kanske alla döda fiskar och fiskskelett sjunker till botten.
Allt detta är ett av mitt livs största mysterier. Jag har inte bara varit sporadiskt i skogen. Jag har inte bara gått längs stigar i skogen, ifall det är så att djur går bort från stigarna när de känner att de ska dö. En gång vandrade jag i fyrtio dagar genom skogar på landsbygden, på rymmen från polisen. Då gick jag inte bara på stigar, utan ganska mycket i stiglös skog.
Varför har jag hittat så få lik, skelett eller enstaka ben? När man tänker på hur mycket djur och fåglar det finns i skogen. 1993 uppskattades i ett dokument vinterstammen av rådjur vara ungefär en miljon i Sverige (se denna artikel). Jag kan bekräfta att skogen vimlar av rådjur från alla mina utfärder till skogs. Men hur många fler djur finns det sen, av fåglar (o hur många), ekorrar, harar och kaniner (o hur många), älgar, rävar, lodjur, björnar, vargar, råttor och möss (o hur många), illrar, uttrar, bävrar, mårdhundar, minkar, hjortar, fladdermöss, vildsvin, hermeliner, vesslor, järvar, grävlingar, igelkottar, sorkar och bisamråttor (se här för närmare uppräkning på Wikipedia). Det vimlar av djur i skogen, och jag kan bekräfta det, så många vilda djur har jag sett i mitt liv under mina vistelser i skogen.
Men inga lik och skelett och ben. Ben håller sig intakta i säkert hundratals år i skogen skulle jag tro, innan de förvittrar bort. Det borde staplas ben på ben. Jag kan bara förklara detta med två teorier. Antingen finns det otaliga skogvaktare och volontärer i Sverige, som genomströvar skogarna på kors och tvärs och städar bort liken och skeletten och benen (försök googla "skogvaktare städar skogarna på djurs lik". Du får inga träffar. Jag har aldrig stött på en skogvaktare). Eller så försvinner liken på magiskt vis. Min favoritförklaring på hur de försvinner är att de uppstår från de döda likt Jesus, där liket upplöses i tomma luften genom förandligande. En annan förklaring är att naturväsenden tar hand om liken, städar bort dem på magiskt vis.
Jag skulle vilja höra en skogvaktares syn på saken. Är det bara jag som märkt detta? Det måste vara fler som tänkt över det. Kanske skogvaktaren Peter Wohlleben har ett svar. Men det hela känns så uppenbart att det påminner mig om min teori att det har lagts till hundratals år i vår tideräkning, i början av medeltiden. Den teorin kändes också helt uppenbar, men få hade tänkt över saken.
Men det måste en skogsman till för att märka det. En som hela livet varit förtrolig med skogen. Andris Fågelviskare (f. 1991) måste också ha tänkt nån gång över detta. Han är en sann skogsman.
Men låt mig ännu tillägga en sak. Jag har luffat mycket i mitt liv, mycket längs landsvägar. Kanske femtio till hundra gånger har jag påträffat lik längs vägen och intill bosättningar, ibland stinkande lik. Ibland har det bara luktat liklukt. Djur som blivit påkörda. Men varför bara lik längs vägen och kring bosättningar? Varför inte lik mitt i skogen? Varför har det aldrig luktat liklukt i skogen? Det är sant. Det har aldrig luktat lik i skogen.
Den enda förklaringen jag kommer på är att det finns livslagar som gör att djur som dör i kontakt med människor inte uppstår från de döda likt Jesus. Att bara de djur som dör i hemlighet i skydd av skog eller annat uppstår från de döda. Men varför? Kanske har det att göra med keruberna (djurlika änglar) som vaktar vägen till Livets träd.
"Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd." (1. Mos. 3:24) (ljungande betyder flammande)
Människan förvägras det eviga fysiska livet (som de vilda djuren får genom uppståndelsen från de döda), för att hon inte skall föreviga sitt syndafall. Så tolkar jag det. Därför får vi inte bevittna Uppståndelsen från de döda. Det är hemligheter som ska förbli hemliga. Varför vet jag inte.
Det är samma problem som får oss att fråga varför andevärlden visar sig så litet idag, varför naturväsendena visar sig så lite. Delvis har det väl med kerubernas vaktande av Livets träd att göra, delvis har det med vår fria vilja att göra, att vi lever i en prövningens tid, då vår vilja ska prövas, om vi vill tro eller ej, men friheten att välja beror på att vi inte skall serveras bevis. Genast när vi får oemotsägliga bevis, kan vi inte välja att tro eller inte tro. Då tvingar verkligheten sig på oss. Något är det som gör att himlen vill att vi ska ha friheten att välja att tro eller inte tro. Vad det är, går bortom mitt förstånd. Det är ett slags tolerans från himlen sida. Den vill inte tvinga sig på oss. Däremot har ingen fri vilja att välja evig fördömelse. Där går gränsen för vår frihet. Alla blir frälsta till slut.
Men jag har själv sett så mycket av det övernaturliga, och avsaknaden av lik i skogen bara stärker min tro, och styrker det jag har sett, att för mig känns det som om jag inte har fri vilja längre på trons versus otrons område, jag bara kan inte välja otron längre. Det går inte. Det är en pur omöjlighet. Jag vet vad jag har hört och sett. För resten av mitt liv skall jag vara Guds slav och livegen. Så var det himlen hade tänkt det. Jag vet inte varför.
Men de vilda djurens uppståndelse från de döda är ett så ljuvligt faktum, att det nästan är för ljuvligt för att vara sant. Men det är sant.
Jag står på helig mark.
Det är inte heller bara Jesus som upplevt förvandlingen av sin kropp. Det sägs att Henok, Elia, eventuellt Mose, aposteln Johannes och Linnea Hofgren också upplevde det. Jag har t.o.m. hört om en sufisheikh vars lik försvann på magiskt vis och aldrig hittades mer. Helgonet Sadhu Sundar Singhs (1889-1929?) försvann spårlöst i Tibet och hans lik hittades aldrig.
"There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy" (William Shakespeare i pjäsen "Hamlet")
