Forest Man

(ett inlägg i samma kenotiska tradition som Johannes av Korset, Jakob Böhme, Madame Guyon, Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen tillhörde, en tradition som skulle kunna kallas "kvietistisk teosofi", i den äldre betydelsen av ordet teosofi)

 

(se wikipedias förklaring av kenosis, här)

 

Vägen till Gud är den mystiska dödens väg, "korsets väg" i Jesu efterföljelse, förnedringens väg i det totala avståndstagandet från makt, världslig inflytelse, popularitet och ära, i den yttersta kenosis, utblottelsen, som Hjalmar Ekström talade så mycket om. 

 

Det är inte lätt att börja på den vägen. Det kräver en radikal tillit till att Gud och andevärlden kommer att ingripa i världen och rädda och förvandla den till slut, i den yttersta tiden, tror man inte på detta som en livslevande verklighet, kommer man att söka att med makt, inflytande och våld rädda naturen och världen, lite som den taktik den anarkoprimitivistiska filosofen Derrick Jensen förespråkar i sin digra volym "Endgame, vol I:The problem of civilization", där en anarkoprimitivism utrustad med våld förespråkas som världens och naturens räddning. Man ser ingen skymt av Gud och andevärlden i Jensens resonemang, han rör sig helt i en ateistisk, inomvärldslig sfär, och får därav sin politik att verka attraktiv. Men hans teorier håller inte om man tror på Guds plan och slutliga ingripande i världshistorien, eller om man tror på mystikens "genom död till liv-schema", att det ingår i Guds världsplan, i hans försyn, att Moder Jord ska dö och uppstå, och vi och hela kosmos med henne. Vem kan stå emot Guds planer med jorden? Det har bl.a. profeten Holger Nilsson påpekat. 

 

Det är likadant med vårt individuella liv. Om vi tror på andevärldens och Guds existens, som verkande i det fördolda till världens räddning enligt den mystiska dödens "genom död till liv-schema", så förstår vi att det verkliga inflytandet i historien sker i det fördolda, att allt stort i historien skett i det fördolda, på gräsrotsnivå, bortanför maktens toppar (så t.ex. Jesu liv). Då förstår vi att vi, om vi skall ha verkligt inflytande på historiens gång, istället för att vara en modefluga eller en dagslända, måste gå, för att tala med Hjalmar Ekström, "den undre och nedre vägen", i yttersta utblottelse, ringhet och förnedring, korsets väg i Jesu efterföljelse, där man till det yttersta lever som man lär, blir sitt budskap, och således blir ett exempel som alla kan efterfölja. Skall man leva som man lär i klimat- och hållbarhetskampen t.ex., kan man t.ex. inte vara med på parnassens toppar med Greta Thunberg och Greenpeace, ty det kräver att man har smartphone och är med och deltar på sociala medier, och då är man genast inget hållbart exempel att efterfölja, ty naturen och tredje världen går under av att alla skaffar sig smartphones. Man måste hoppa av allt sånt ska man bli ett verkligt exempel, och man måste bli en nolla, en dåre, en som få märker och bryr sig om, en som går förnedringens korsväg, en som satsar på Guds ingripande vid historiens slut, och som just därför blir en del av detta ingripande, ty allt verkligt stort i historien har skett i det fördolda, utanför maktens sfär, det är där Gud inkarnerar sig på allvar. Att bli en maktperson med inflytande gör genast att man inte kan leva som man lär, och man mister då den enda sanna makten, som verkligen betyder något: exemplets makt. Den finns hos Gud bara i kenosis, i maktlösheten. 

 

De som väljer makten och populariteten som världsfrälsarväg, glömmer ett basalt faktum; att livet inte utspelar sig i mediasfären eller i makt- och popularitetssfären, utan på gräsrotsnivå, alltid, 24/7. Livet sker helt enkelt inte i tidningarna. Livet ignorerar de stora orden och politikernas upphöjdhet. För varje bok av en politiker, läst av miljoner, är en solidarisk handling på gräsrotsnivå, låt oss säga att diska för en åldring, av samma världshistoriska betydelse, i Guds oskuldsfulla ögon. Det är som Hjalmar Ekström sa om den (på den tiden) helt okända mystikern Linnea Hofgren (1868-1921), att "Sådana människor som hon uträttar mer för Guds rike än hundraden som verkar utåt och tyckas göra stora ting för Gud." (Abir Francis: "Linnea Hofgren och Flodbergskretsen. En bok om kristen mystik och mytomspunna mystiker", 2019, s. 92).

 

Att tro att vi ska nå Gud genom att klättra på karriärsstegen och bli något stort i denna världen, en berömd mystiker t.ex., eller en aktad profet, är lika fåfängt som transhumanismens och futuristernas tro på att vi ska bli gudar genom teknologin, och är alla tre samma andas barn. All maktlystnad och äregirighet bygger samma sorts fåfänga Babelstorn som transhumanismen och futuristerna. Även om det är för en god sak. Som Derrick Jensen säger: "Civilization is not redeemable". (Endgame vol. I, s. 69). Om vi inte som civiliserade kan göra bot på civilisationen, eftersom vi då kommer att strida mot vår egen civilisering, och därigenom mot vår egen position av makt och inflytande, finns det bara en räddning, och det är att lita på Moder Jords framtida uppståndelse från de döda, och att dö och uppstå med Jesus och Moder Jord, och göra det här och nu, och således bli en del av den enda frälsning som finns, den som utverkas i yttersta utblottelse, och som hålls i förvar, fördold för denna världen, intill Den Stora Dagen, Herrens Dag, då allt som varit fördolt skall bli uppenbart, och den förste skall bli den siste och den siste den förste, dagen då Moder Jord skall uppstå från de döda, och vi med henne, och det gudomliga verk som skett i oss och i världen i det fördolda, skall uppstå och avslöjas med henne. Den Dagen skall pröva vårt livsverk, om det håller, och då skall det goda som skedde på gräsrotsnivå, i det fördolda, där det mesta av det goda sker, bli uppenbart i härlighet. Det heter att vi ska dömas efter våra gärningar. Har vi då solat oss i pengar, makt och ära på samhällets toppar får vi då varsågod att stiga ner och bli en broder bland bröder bland lopper och möss (1), och har vi ansett oss som loppornas och mössens jämlikar under vårt jordeliv, och får träda in bland dom, upptas i deras gemenskap i sagoskogen, kommer vi att finna vårt paradis där, ty vi befinner oss bland idel likar, verkligheten, dvs. naturen, är vårt hem. det var vårt hem och förblir vårt hem, vi har samlat skatter i himlen. Vi hade vårt sanna hem i det som består, i den yttersta verkligheten, men ve den som hade sitt hem i det som förgår, dvs. i Babylon, civilisationen, som inte kan bestå i evighet, som är dömd att gå under, ty Satans rike är i krig med sig självt. Ve den rike och maktfullkomlige, som skall se sitt livsverk vara förgäves, allt man strävat för har varit till ingen nytta. Ens livsverk består inte, utan brinner upp i eldsjöns luttrande eld, som frälser den rike. 

 

Satsa då på de eviga värdena, på Honom som sa att "mitt rike är icke av denna världen". Följ i hans ljuva fotspår, du vet var de låter sig finna, finn din livsuppgift i det ringa, så med gråt och du skall skörda med jubel. 

 

Vi går nu in i en tid då det skall bli alltmer uppenbart med fördelarna i att gå över från Satans till Guds och Naturens sida, men än finns det tid att förvandlas till Kristuslikhet, så att vi blir rika på himmelska skatter, dvs. goda gärningar och trons guld, luttrat i lidandets eld, sådant som får oss att se det osynliga, det fördolda, och leva som om Gud finns, som om Gud och Andevärlden är en livslevande verklighet, detta som ser så enkelt ut på pappret men kräver så mycken övning. När vi har lärt os att lita, då vågar vi riskera allt för Gud och Naturen, då tar vi steg i tro, och då avstår vi till slut från all makt, allt världsligt inflytande, allt våld, all civilisation, ty då hoppar vi inte ut i mörkret och intetheten, utan Gud tar emot oss på sin väldiga madrass där nere. Hans madrass är Uppståndelsen från de döda. 

 

Tilliten behöver inte ens en gudstro; det räcker med att tro att det finns Något som är större än människan, och att verkligheten, dvs. Naturen, innerst inne är god. 

 

 

(1) vilket är ett hårt slag för en politiker men en ljuv tröst för den ödmjuke