Den finske ängeln "Hyppeti-Heikki" (dikt)
En gång
sommaren 2020, under "corona-apokalypsen",
blev jag tvångsvårdad
av psykiatrin, i Haninge,
för att ha bråkat med en lömsk man.
Jag blev tvångsvårdad
med hemska mediciner, psykgifter,
som gjorde att jag hade
svårt att andas när jag åt.
Men jag stannade på mentalsjukhuset,
frivilligt,
av rädsla för den där lömske mannens hämnd.
Jag försökte inte rymma.
Jag var trängd från alla håll.
Där, utblottad på allt,
i djupaste förnedring, i "kenosis",
som en laboratorieråtta,
med inte mera rättigheter
än en sådan, så kändes det,
fastspikad på psykiatrins vidriga kors,
fick jag en av mitt livs
mest oförglömliga andliga visioner.
Jag såg in i andevärlden,
men inte med mina ögon, varken inre eller yttre ögon,
utan som om hela min varelse vore öga.
En liten stund varade visionen,
men det räckte. Mer än nog.
Jag såg, och se,
i en helt annan verklighet
fanns en märklig varelse, en underlig fyr,
som jag uppfattade som min
skyddsängel, spontant och intuitivt, min ängel,
från den tid jag bodde i Finland,
en finsk ängel var det, det visste jag genast,
som tagit hand om mig
sedan gammal tid, och följt mig till Sverige,
"Hyppeti-Heikki" (1)
var det namn som ramlade ner
i min skalle efter visionen,
det kom jag att kalla honom,
ty ängeln
(som mer påminde om
ett naturväsen än en ängel,
så full av "andliga loppor och löss"
var han, av ren och obeskrivlig,
himmelsk glädje), ja,
ängeln tog sig fram genom att
hoppa, av pur lycka,
han hoppade, skuttade
omkring i andevärlden,
som Lille Skutt,
därför hette han "Hyppeti-Heikki", "Hoppe-Heikki".
En sådan överjordisk glädje och lätthet
har jag bara sett i visioner.
"Hoppe-Heikki" var något totalt
annorlunda
än alla änglar konsten avbildat och den religiösa
fantasin lagat,
dessa föreföll sterila, som karikatyrer,
andefattiga, som seriefigurer, glansbilder,
livlösa, glädjelösa,
om vi med glädje menar
livslusten och lustigheten
i en mopsvalp, en muspojke,
sån var vår "Hoppe-Heikki",
ren och lustfylld, en filur med bus och hyss,
som en muspojke.
Därför påminde han
mer om ett saligt naturväsen hos Gud,
än om en traditionell ängel.
Jag hade inte kunnat hitta på honom själv.
När jag såg "Hoppe-Heikki", var det som att
jag vred mig av muntert skratt
inombords, så lustig var han,
och länge efteråt
ekade min varelse
av hans himmelskt lustiga väsen.
Ekade, såsom bara mycket överjordiska
uppenbarelser ekar i en människa.
Jag skall aldrig glömma dig, "Hoppe-Heikki".
Jag, Lars Larsen,
intygar härmed
att jag inte hittat på denna berättelse,
med handen på hjärtat.
(1) ordet "Hyppeti" kommer från "hoppeti hopp", och finskans "hyppää", som betyder hoppa.
