Forest Man

Sommaren 2020, då jag var fånge på en psykiatrisk avdelning i Haninge, råkade jag se på TV en dag. Vet du vad som kom i TV:n? Jo, det ofattbart lustiga bandet Electric Banana Band med Lasse Åberg & co. spelade "Den vandrande pinnen Lars". Tänk dig, att höra den sången i djup psykos. Förstås trodde jag att dom skämtade om mig. De skrev denna sång ungefär senast 2013 (se denna artikel), den fanns sedan i albumet "Schyssta bananer" som kom ut 2014. 

 

Vet du varför jag trodde de skämtade om mig? 

 

Jo, nu ska du få höra. 2013 var inte många år efter att jag varit lite känd i medierna som "Lars Larsen munken", som hade ropat och skrikit mot rikedomen i pingstkyrkor 2008, och som bodde i en jordhåla i en skog utanför Stockholm. Bl.a. Dagen och Expressen skrev om mina aktioner (se här en lista över skriverierna om mig, mest från den tiden). Journalister jagade mig vid den tiden. Jag nekade till alla intervjuer. För att bevara min integritet. 

 

Sedan blev jag "sinnessjuk", fick min första s.k. "psykos" i juli 2008, och det tystnade märkligt kring mig och mitt skrivande. Och så har det förblivit. Trots proffsfilmaren, svensk-kanadensaren Antonie Frank Grahamsdaughters film om mig och mina aktioner, "Uprising", som visades på en internationell filmfestival i Toronto i början av 2020. Tror du jag fick mer bloggbesökare efter det? Icke. Tror du journalister eller kända människor tog kontakt med mig? Inte ett knyst hörde jag av någon. Jag tror jag är nästan en icke-person för dem. En schizofren, djurisk vildman som äter sopor och hälsar vilt och respektlöst på hundar vartän han går. Kan du tänka dig nåt värre. Det avskräcker. Kanske man känner äckel.  

 

Men kanske skämtar man om mig på vissa håll. Kanske jag är ett skämt. Särskilt bland barn. Jag minns unga tjejer, tretton, fjortonåringar, i Skarpnäck (där jag bott i skogen i många år) kring 2010 som gjorde sig lustiga på min bekostnad. Att jag är ett skämt, det var vad jag kom på när jag såg Electric Banana Band på TV den dagen. I alla fall är jag ett skämt bland skolbarn i Skarpnäck, den trakt jag är mest känd (Grahamsdaughter är min granne i Skarpnäck). Det har jag märkt flera gånger. 

 

Electric Banana Band sjöng om en vandrande pinne (en sorts insekt som ser ut som en pinne) som de kallade Lars. Få jag känner har vandrat så mycket som mig, och 2008, då jag blev känd, var jag smal som en pinne, så smal att jag miste min guldring som jag hade fått då jag gifte mig med Shekina-tallen i Åbo skogar 2005. Den gled helt enkelt av fingret, ty fingret miste så mycket fett. Jag var lång och smal. En pinne. 

 

Såhär sjöng Electric Banana band om den vandrande pinnen:

 

han bor nu i en skål (jag hörde "skog" istället för "skål" den gången på Haninge psyk, det lät helt som "skog", då förstår du min psykos),

 

Jo, det där med att vara bra på kamouflage, gjorde att jag var säker på att de menade mig, ty jag bodde 2008 i en skog i en jordhåla som var kamouflerad, så att ingen fick lust att riva den, ja den står där den dag idag utan att myndigheterna har städat bort den. Orsaken är enkel: jag har byggt in mig i en klippskreva där jag grävt mig ner i jorden och satt tak över klippskrevan, och taket är fullt med torv och mossa, och det t.o.m. växer på taket. Många har gått över det taket utan att upptäcka att det är en jordhåla. En morgon när jag låg och myste i hålan trampade någon på taket, någon gick över taket, och jag var glad att taket höll. Tror du de tittade in i hålan? Nej, de märkte ingenting, att det var en håla. Så bra kamouflerad var hålan. 

 

Så när jag hörde att de sjöng om "den vandrande pinnen Lars, han bor nu i en skog/och han är bra på kamouflage", då var jag säker på att de skämtade om mig och min djurism (jag var ju som ett djur, levde som ett djur, tänk på min filosofi "djurismen"), och det var så lustigt att jag vred mig av skratt framför TV:n.

 

Det är teoretiskt fullt möjligt att Electric Banana Band tänkte på mig när de skrev låten, och döpte sin vandrande pinne efter mig, och skämtade om mig, eftersom jag var rätt känd 2007-2008 (jag hade en blogg som lästes av många kända folk i kultureliten, t.ex. mejlade jag med många kända författare, med t.ex. Malte Persson, som läste min blogg, jag skrev ett manifest "för den postnationalistiska nationalromantiken" tillsammans med Mohamed Omar ("Eddie Råbock", f.d. muslimsk redaktör för tidskriften Minaret, som ville ha mig att skriva i tidskriften) som publicerades i Tidningen Kulturen (en stor kulturtidning på sin tid, många kända folk skrev i den), och det gick så långt att två av Sveriges mest kända poeter, Athena Farrokhzad och Lars Mikael Raattamaa, mejlade mig och besökte mig i min jordhåla hösten 2007, och hade ett långt samtal med mig inne i min håla, vi trängdes där alla tre, jag eldade i min vedugn, och jag tror de goda poeterna nästan fick klaustrofobi, till slut klarade de inte mer. Det var trångt i min håla. När jag sade att jag var nationalromantiker och var emot de tekniska framstegen, tror jag de fick nog, och jag har aldrig hört av dem efter det. De är båda teknologiskt framstegsvänliga och skriver enligt senaste litterära moden. 

 

Om jag skulle berätta det jag berättade ovan till min psykiatriker Kim Gosai, skulle han antagligen tro att det var mina storhetsvansinniga fantasier, och hänföra det till "psykos". Därför har jag aldrig berättat sånt. Han vet ingenting om sånt i mitt liv. För honom är jag en nolla. Så känns det alltid. Jag har inte heller lust att berätta det. Han ger mig heller inte nog tid att berätta det, han har alltid bråttom. Det har alla mina psykiatriker och läkare haft, genom hela min historia. Jag har aldrig berättat mer djupgående om vem jag är till dem*. Vi hinner inte prata mer än om psykoser och mediciner. Så har det alltid varit, och det är djupt tragiskt.

 

Men på basen av ovanstående anekdoter, kan du förstå bakgrunden till min lilla psykos framför TV:n på Haninge psyk sommaren 2020. 

 

Det är i sanning en lustig psykos. Jag vet inte fortfarande vad jag ska tro om den. Jag får nog aldrig veta sanningen. 

 

 

* ett kuriosum: en enda gång i min historia som psykpatient har jag anat att en psykiatriker visste mer om mig "än lovligt var", det var på Haninge psyk, han lät undslippa sig att det var en ära att få träffa mig. Det berörde mig djupt, och var på något sätt välgörande för min självkänsla, även om jag inte anser, teoretiskt, att ära från eliten är något att skylta med eller yvas över.