Gudshönan (dikt)
Gudshönan spänner sina väldiga vingar
ut över kosmos, nu som i forna dar.
Den Stora Varelsen är vaken.
En efter en tågar vi,
Guds kycklingar, i kö,
kacklande i kör,
med hela den obeskrivliga längtans
styrka, efter höneömhet,
tågar vi mot den eviga vilan
under Gudshönans vingar,
Sabbaten, i de stora
himmelska skogarna.
Och vi känner redan nu
värmen och mysigheten
från den Kosmiska Hönan,
och det är denna försmak
som gör oss såriga av längtan.
Och se, Hönan vakar,
Hönan vakar och längtar Hon med,
går oss i möte,
och denna rörelse
för oss framåt, och se;
lika säkert som vi en gång
värmdes till liv i våra ägg,
skall vi finna ro i Hönans fjäderdräkt,
även den ondaste kycklingen,
ty vi är trots allt bara kycklingar,
och Gudshönan ser det,
Gudshönan är den enda som riktigt ser det,
ty det är Hon vi alla trots allt liknar,
Hon som fött oss,
och Gudshönan vakar
och väntar tåligt.
