Forest Man

Apropå detta blogginlägg om en av mina andeuppfyllelser i februari 2020, vill jag berätta om en annan andeuppfyllelse jag hade vid samma tider, som jag aldrig har berättat om förr. Jag försökte leta efter en berättelse om den på min blogg från denna tid, men hittade ingenting. Underligt, för det var en mycket stark upplevelse. 

 

Jo, ni vet kanske att för mig är kollapsnyheter inte primärt negativa nyheter, det är istället nyheter om vår stundande förlossning från Babylon, den onda civilisationen som råder idag. Förebud om Jesu återkomst, det ljuvaste ämnet jag vet om. 

 

Så därför följde jag det jag kallar för "corona-apokalypsen" mycket noga, när den svepte över världen i början av 2020. Jag tänkte att det skulle bli dödsstöten för civilisationen, något som spräckte "The Everything Bubble", fick Babylon att falla, och Jesus att återkomma. 

 

Så när jag fick höra, runt den 10.2.2020, att de kinesiska jättestäderna Peking och Shanghai hade stängts ner p.g.a. coronaviruset, var det som att höra nyheter om att Jesus skulle komma snart. Jag var då fånge på Ytterö psykiatriska avdelning i Farsta, Stockholm, och led mycket av fångenskapen. Jag minns att jag brukade gå runt och runt på golvet nere i vardagsrummet, rastlös. När jag hörde nyheterna om nerstängningen i Kina, fylldes jag av Den Helige Ande, fylldes av en obeskrivlig mossig värme och eterisk lätthet, en mysighetens och ombonadhetens trygga salighet, som om själva Universum smekte min själ och vaggade den i sina eviga armar, tröstande mig som sitt älskade barn. Just då höll jag på att gå runt och runt på golvet, och nu fortsatte jag gå, men fylld av Den Helige Ande, Guds och Jesu egen ande, Paradisets ande, som är något jag saknar ord för. Ja, jag känner mig mycket fattig på ord när jag ska beskriva denna händelse. Men den påminner om andeuppfyllelsen jag beskrev i detta blogginlägg, bara att detta var något mycket starkare. 

 

Men jag har svårt för att använda det vanliga pingstvänsspråket när jag ska beskriva mina andeuppfyllelser, för mina upplevelser har allt för mycket av vilda skogar och mossa i sig, av sagans, bildningens och den vilda naturens och djurens värld, för att jag ska känna igen mig i pingstvännernas upplevelser. Pingstvännerna nämner nästan aldrig naturen. Den verkar vara förbannad för dem, de förknippar ofta vilda skogar med demoner, det har jag egen erfarenhet av. 

 

Men jag är en skogsman, en vildman, även i mina extaser, andeuppfyllelser och andliga upplevelser. Skogen och djuren har gjort sitt oförglömliga intryck på mig, och jag tror att jag aldrig kan bli något annat än en vildman, fast psykiatrin försöker civilisera mig så gott det går.