Kan det vara så att de flesta väckelser har börjat i det ringa, med
konventiklar och samtalsmöten, och med frihet på mötena, inget program, där den Helige Ande har fått leda mötet. Följande utdrag kan antyda det:
" “Three-fourths of the meeting consists of singing. No one uses a hymn book. No one gives out a hymn. The last person to control the meetings is in any way Mr. Evan Roberts. People pray and sing, give testimony, [and] exhort as the Spirit moves them” (Shaw, 53).
Once again, G. Campbell Morgan describes his experience in a meeting he attended:
“I can tell you no more, save that I personally stood for three solid hours wedged so that I could not lift my hands at all. . . If you could but once have seen the men, evidently [coal miners], with the blue seam that told of their work on their faces, clean and beautiful. Beautiful, did I say? Many of them lit with heaven’s own light, radiant with the light that never was on sea and land. . . Today it is awakened, and I look on many a face, and I knew that men did not see men, did not see Evan Roberts, but they saw the face of God and the eternities. I left that evening, after having been in the meeting three hours, at 10:30, and it swept on, packed as it was, until an early hour next morning, song and prayer and testimony and conversion and confession of sin by leading church members publicly, and the putting of it away, and all the while no human leader, no one indicating the next thing to do, no one checking the spontaneous movement” (Shaw, 73)."
Om
pingstväckelsens (historiens kanske nästkraftigaste väckelse?) början på Azusa Street i Los Angeles 1906 kan man läsa i Roberts Liardons bok "Guds generaler" (1996), följande, på s. 134:
"Mötena var spontana, så ingen visste vad som skulle hända eller vem som skulle tala.
I Azusas begynnelsestadium var all musik improviserad utan instrument och sångböcker (detta var fallet också i väckelsen i Wales, Lars Larsens anm.). Mötena inleddes med att någon sjöng en sång eller gav ett vittnesbörd. Eftersom där inte fanns något program, reste sig till slut någon som blivit smord till att bära fram budskapet. Talaren kunde vara av vilken ras, ålder och kön som helst."
"Han (Petander) talade inte i flammande appeller, fordrande, inte i domedagsprofetior, inte heller höll han ljudande och sjungande väckelsetal som då var vanligt i massornas, kollektivens, väckelserörelsernas och fackföreningarnas tider. Nej, Davids tal var annorlunda. Han talade på ett enkelt och stillsamt sätt, med långa pauser, där ord lyftes fram och betonades och han talade till förnuftet, samvetet, och vädjande ofta: "Är det inte förnuftigt att handla så och så?" De som hörde honom har berättat att han talade med en nerv som fick dem att vibrera, som om varje ord var personligt och självupplevt. När han var klar, var ordet fritt och han gick och satte sig på sin plats och väntade. Han bjöd in till samtal, mässan blev som ett samtalsmöte och efter mötet fortsatte samtalen." (fet stil tillagd av Lars Larsen)
Min kommentar: Petander skapade en rörelse kring sig, helt inofficiell, som efter hand dog ut. Den blev aldrig organiserad. Men kanske kan man tala om en "Petanderväckelse"?
Jag har tidigare här på bloggen förordat tanken att alla möten i himlen går till på detta fria sätt som jag refererat till ovan, med att ordet är fritt efter den som leder mötet, även på stora konferenser.
Denna tradition av att ordet ska vara fritt, som jag är djupt förbunden med (t.ex. har jag praktiserat den med att bevista och själv ordna "öppna poesiscener"), har jag fått från min moderförsamling Smiths Vänner, där ordet alltid är fritt efter huvudtalaren. Min far är pastor för en liten husförsamling, och där praktiseras denna tradition ännu den dag i dag. Far har aldrig gjort avsteg från denna tradition, inte på ett enda möte. Han anser att mötesprogram är ett avfall från urkristendomen, att det är babyloniskt, skökokristet. Denna syn delar jag med honom.
Wikipedia-artikeln om
Brunstad Christian Church (huvudgrenen av Smiths Vänner, jag är från grenen "utbrytargruppen i Smiths Vänner" som bröt sig ut, eller snarare blev utkastad ur huvudgrenen, kring 1992) skriver följande:
"BCC tror på att Den Heliga Ande även under mötena verkar i varje enskild medlem, och det ges därför frihet till den som önskar att bidra med det de har på hjärtat. Under ett möte kan ofta 20-40 personer ha deltagit på ett eller annat sätt, antingen med ett tal, en sång eller ett vittnesbörd."