Forest Man

 

 

Jag har två djupa trauman i mitt psyke: Det ena är min moderförsamling "Smiths Vänners" lära om evigt helvete för alla ogudaktiga och villolärare och avfällingar, efter döden, och många i den ser på mig som en sådan, som en avfälling. 

 

Det andra är den konventionella psykiatrins hopplösa syn på min psykiska sjukdom (schizofreni), att den ofta tror att jag aldrig kan bli helt frisk, att jag måste äta psykgifter resten av mitt liv (en läkare sa så till mig 2008, jag blev chockerad), att jag i någon mening är förtappad i psykiatrins ögon, i någon mening ett hopplöst fall. 

 

Kombinationen av dessa två ting har varit förödande för mitt psyke, och har producerat i mig två kraftiga "helvetespsykoser", båda 2011, då jag trodde jag var evigt fördömd, evigt förtappad och förlorad. 

 

Dessa två psykoser är mitt livs största trauman.

 

De har gjort att jag sliter med min självkänsla och självbild, med att lyckas tro att jag är behövd, att jag är värdefull och älskad som jag är. Detta har gjort att jag lätt får självmordstankar när jag lider, att tröskeln till sådant är låg, och att jag också frestas ibland att överge mitt författarskap och isolera mig i mitt ödehus i skogen på landsbygden, och leva där ett eremitliv, i skydd mot psykiatrin. Jag frestas att tänka att mitt författarskap, mitt heltidsarbete, mitt livsverk, inte behövs. 

 

Min självkänsla har varit så dålig att jag två gånger, i psykos, trott att jag är Antikrist själv (2011 och 2012). Detta har med mitt liv som djurisk vildman och med Bibelns vilddjurssymbolik att göra (se Uppenbarelseboken 13), att Bibeln i gamla översättningar kallas "vilddjuret" (det borde stå "odjuret", så gör Bibel 2000 med rätta). Detta har jag tagit över mig, p.g.a. att jag känner mig så ett med de vilda djuren i skogen, och många gånger, särskilt i psykos, känner mig som ett vilt djur som irrat sig in i civilisationen och inte vet hur man ska uppföra sig och vad man ska akta sig för, ett lätt byte för väktare och polis). 

 

Jag har identifierat mig så med världens brottslingar att jag på fullaste allvar trott att om det inte finns hopp för världens ondaste människa, finns det heller inte hopp för mig. Jag har känt mig förbunden med alla människor, även de ondaste, och detta har fått mig att känna att deras öde är också mitt öde, att jag inte kan bli lycklig om inte de blir lyckliga, dvs. alla, även de ondaste. 

 

Döm så om min begeistring då jag i Bibeln inte funnit en enda vers som lär ut de ondas eviga fördömelse efter döden, ja, att Bibeln istället lär ut universalism i minst 177 verser. 

 

Universalismen har blivit min stora tröst i livet, mitt stora hopp för mig själv och för andra, om att vi skall nå fram, att det är värt att kämpa, att vår kamp inte är förgäves, vi som känner oss eländiga och förlorade och ett med de värsta brottslingarna, vi som upplever att om inte allt återställs, är skapelsen evigt misslyckad. Och framför allt har universalismen blivit ett värn mot min moderförsamlings och psykiatrins mörka, onda tankar om mig och mitt slutliga öde. 

 

Och jag kan alls inte begripa dem som tycker att universalismen får dem att bli slappare i sin kamp mot synd och omoral - är det blott fruktan för straff som får dem att vara moraliska? Vilken ynkedom i så fall, detta måste de omvända sig ifrån, och be Gud om att få ett nytt sinnelag, kärlek till det goda, lust till det goda, så att de inte är goda av fruktan för straff, utan av kärlek, är goda för det godas och kärlekens egen skull.

 

Och jag är helt emot vissa universalisters, såsom Sadhu Sundar Singhs och en av mina vänner som är Swedenborgare, åsikt att vi bör vara försiktiga med att predika universalismen i offentligheten för att det inte skall bli taget av vissa till intäkt och försvar för att ta det lätt med synden, att det skall få folk at bli mindre allvarliga i sin moraliska strävan. Att tro detta om folk är som att tro att kärleksförkunnelse skall göra dem slappa moraliskt istället för att det väcker genkärlek och lust till det goda, och att tro att grymma straff, lagiskhet och fördömanden kan göra oss moraliska av hjärtat. Detta senare har blivit förkastat av lutherdomen sedan dess ringa begynnelse. 

 

Sanningen är snarare att tron på den traditionella helveteslärans sadistiske monster-Gud får folk att bli som sin Gud, fördömande, småsinta, snarstuckna, grymt straffande och sadistiska. Den religiösa fundamentalismens grymma historia rättfärdigar detta påstående fullständigt, alla som kan sin kyrko- och religionshistoria borde kunna instämma. Vi blir faktiskt som den Gud vi tror på. 

 

Därför bloggar jag så mycket om universalismen, för att jag tror på kärlekens makt att förvandla, och för att jag tror på det goda i människan, i alla människor. Detta vet jag är sant genom att se in i mig själv, studera min egen historia.