Forest Man

Bästa åhörare.

 

Vi läser i dagens text:

 

"Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden." (Matt. 5:5)

 

Så länge vi inte tror på att vi kan frälsas och utvecklas efter döden, utan att vårt öde avgörs i dödsstunden (antingen som ateisterna tror eller som fundamentalisterna tror), krampar sig vår ande kring frälsningen och helgelsen, så att den nästan omöjliggörs, ja, så stressar vi, skyndar vi med det som kräver all långsamhet, samling och stillhet, ja, har vi en gudsbild som är så hård att vi själva blir hårda, styva som självaste militärn*. Först när vi inser att vi har hela evigheten på oss att göra våra framsteg, infinner sig den avslappning och det lugn som möjliggör en barmhärtig gudsbild, inte Gud som slavdrivaren eller chefen, dvs. den "civiliserade" Guden, utan Gud som ledhunden bredvid den blinde, ja Gud som hund, med hundens hela villkorslösa kärlek, lugn och stillhet och kravlöshet. Och det är då självkärleken (härmed menas inte egenkärleken) kan födas i oss, spontant, som är grogrunden för nästakärleken. När vi slutar piska oss själva, skapas den mull som frälsningen växer i, och vi inser det paradoxala med frälsningen, att den växer bäst när vi inte ser, spontant och i hemlighet, inte när vi medvetet arbetar för att få plantan att växa genom allsköns absurd andlig teknologi och besprutning. Då får vi bara en överbevattnad, övergödslad, förpinad och förgiftad planta, som dör en tidig död - vi håller inte ut länge med sånt. Se till att du skaffar dig ett hållbart liv och en hållbar gudsbild, som har växt organiskt och sakta fram i det fördolda, spontant, nästan utan din medverkan, såsom allt växer i det vilda, i naturen, såsom allt djurliv lever. Det förpiskade livet är inte hållbart. Det övergår förr eller senare tillbaka till barmhärtighetens sfär, rymmer från din kontroll till sist. Kärleken är det enda som är hållbart, är det enda som är verkligt evigt. Hundar ser inte ut att göra mycket, men de har blivit mångens bästa vän och största tröst, bara genom att finnas till, de har blivit människans bästa vän, och hur många självmord har de egentligen förhindrat? Sådan är Gud och hans ljuva vilda skapelse. Stilla i sin verksamhet, långsam, likt apelsinen som fått mogna i fred på sitt träd, och därigenom blir så mycket, mycket godare. Genast när vårt prestationstänkande tar över, blir resultatet förpiskat, krampaktigt, ohållbart, det blir till de där osmakliga, giftfyllda, oekologiska stora apelsinerna i Sveriges ICA-butiker (har ni någonsin jämfört smaken i apelsiner som ni köper i butiker i medelhavsländerna, med apelsiner köpta på ICA i Sverige?). Nej, gör det du gör i fred och ro, och tänk återigen på att du har evigheten på dig. Mogna i ro, Gud skall frälsa alla människor i sinom tid, du behöver inte plocka dom eller dig i förtid eller bespruta dem eller dig med gifter. Blott med evigheten som horisont kan du verkligen ta dig tid med allt, så att det du gör blir bra gjort (det är ingen slump att det mest sekulariserade samhället också har blivit det mest hektiska genom tiderna), istället för att du sprider ut dig och får allt och inget uträttat, ty du har för många järn i elden. "Skomakare, bliv vid din läst", finn din uppgift, och gör den väl. Och vet du ej din uppgift, behöver du också lugn och avslappning, du behöver luffa lite i anden och bland tingen så du lär dig vad du älskar - ingenting kräver mera kravlöshet och acceptans. Återigen, självkärleken är grogrunden för nästakärleken, i kravlösheten finner du till slut din uppgift, det du är bra på, och där får du mogna i fred, blir du till sist en mästare, och det utan att behöva en piska över dig. Där har du hemligheten till den oerhörda kvaliteten på äldre tiders hantverk och konst. Det fick ta sin tid på den tiden. Man hade tid. Man hade inte smartphones och facebook och en kalender fullbokad i flera månader. Gjort med evigheten som horisont, blev det ett evighetens skimmer kring ens arbete. Det blev kärlekens gärningar, och en sak gjord med kärlek betyder mer än tusen saker från fabrikernas löpande band. Så skulle ens arbete bli till ett lockrop mot evigheten och himlen. "Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge »Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet." (Upp. 22:17) Hur annorlunda denna vers är än slavpiskan, den blotta lagen, det hårda och kalla kravet. Något sånt finns inte i skogen, ej heller i himlen, Gud vinner inte vårt hjärta och vårt tjänande med hårda krav, utan med en tjänares gåva; med det glada budskapet, med Evangelium! Och ingenting är ljuvare än att vi faktiskt är kallade till något ljuvligt av himlen, inte till något negativt, inte till död och pina. Jesu börda är lätt och hans ok är gagnligt. Kom till honom så skall du finna vila, ty av honom lär du ödmjukhet och saktmod, ett sakta mod, en stilla kravlöshet och naturlig självacceptans, ett livsmod där man som elev lär sig att förlåta sig själv av Jesu eget förlåtande sinnelag, och inträda i skogens spontana andlighet, dess spontana växande, utan människans inblandning, av nåd allena, av tro allena. Bibeln är anarko-primitivistisk ("tillbaka till naturen!") när den förkunnar tron allena och nåden allena, ty på samma sätt som anarko-primitivismen förordar att vi skall lämna naturen ifred, utan mänsklig inblandning, förordar Bibeln att vi skall lämna frälsningens planta ifred, utan mänsklig inblandning, utan att ta till köttslig kraft, dvs. "laggärningar". 

 

"...och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud." (Joh. 1:13)

 

Som födelsen, så livet. Vi blev födda av nåd, och det som blivit fött, kan bara växa av nåd, Gud föder oss stund för stund genom hela livet. Då blir vår frälsningsplanta vild, och stark som en vild planta som inte behöver konstgjord andning för att leva och växa, en planta som tillhör Guds vilda och vackra värld, inte människans inskränkta, torftiga värld, helvetets sfär. "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande." (Joh. 3:6) Det finns många religiösa plantor i världen som har "helvetets", Babels och "civilisationens" stämpel på sig, som inte är fött av Gud och det vilda, som är "dödfött", som hålls levande på syntetisk väg, genom mänsklig ansträngning och tuktan, i lagens och bokstavens och "civilisationens" döda tjänst. Det var inte det vi var kallade till. Gud är skogens Gud, naturens Gud, och det som är fött av honom växer såsom skogen och den vilda naturen växer, spontant, utan mänsklig inblandning, och blir något som förhärligar Gud, inte "civilisationen" och "denna världens gud". Tyvärr har frälsningen genom hela kyrkohistorien kapat banden till naturen, till Guds skapelse, och blivit något civilisationsbyggande, något som denna världens gud har kunnat utnyttja i sin tjänst. Det är sånt vi för det mesta läser om i kyrkohistorien, som den officiella kyrkohistorien är proppfull av, dvs. djävulens kyrkohistoria. Men det finns också en underström, ofta i mystikens tecken, där man återknutit banden till naturen och det vildas Gud, och funnit dessa band i stillheten och kontemplationen, borta från civilisationsbyggandets stress. Denna underström har inte varit särskilt berömd genom historien, och än mindre berömda brukar dess äkta naturmystiker vara, mystiker som verkligen älskat och uppmärksammat Guds skapelse, och som hatat Babel. Naturmystiker är så sällsynt i kyrkohistorien, att finner man någon som bara pekar lite grann åt det hållet, såsom Jakob Böhme (1575-1624), kan man äta deras ord med fröjd och förtjusning, fast det bara är barkbröd de bjuder på. Men genast när man börjar tänka naturmystiskt om Gud, fattar man hur okänd den verklige Guden är, lika okänd som skogens ande är för en bisnisman. Och man känner sig ha gjort en sån ljuvlig upptäckt att man riskerar "mani" och "psykos", ty det man upptäckt är för annorlunda, för främmande för "civilisationen" för att det ska accepteras. Det man upptäckt är som en hare som irrat sig in på kungens slott, som man fort måste gömma för att ingen ska fånga in den och ha den som husdjur resten av dess liv, man är som Mohamed Omars man (i en dikt) som kände att han höll på att förvandlas till ett träd, och som ville påskynda förvandlingen så att den var fullbordad innan turisterna kom. 

 

Det man finner när man upptäcker naturens Gud, herdeguden, "Abrahams, Isaks och Jakobs  Gud, inte filosofernas och de lärdes gud" (Pascal), är så ljuvligt, att man måste resten av livet leva ett fördolt liv med Kristus i Gud för att inte tappa det, man måste gömma sig för att kunna leva naturens liv, gömma sig från offentligheten och all berömmelse, gömma sig för Sauron/Satans blick, som bara vill göra pengar på allt, även på Guds Hare i ens bröst, som är så vän och öm och finkänslig och ljuvlig med sin ljuva nos att man bara kan viska dess namn på begravningar. "Nåden allena" är så anticivilisatoriskt, att man äntligen börjar förstå den kristna martyrhistorien, hur Sauron/Satan vill åt allt som smakar "Nåden Allena" och "Tron Allena". Som förföljer oss hela livet för att få oss att anpassa oss till Babel och dess helvetiska fabriksande, för att kunna tjäna pengar på oss. Som om vi inte lyder kommer med sina andliga skogsmaskiner och skapar stora kalhyggen i vårt inre, av pur avundsjuka och hat. Lyckligtvis kan Sauron/Satan inte dräpa anden, men allt annat kan han dräpa. Men anden överlever, och anden är det viktigaste. Där bor Guds Hare i oss. Och man fortsätter sedan med att trippa runt tyrannens fötter, för att överleva och inte väcka hans vrede. Sakta sakta får man gro i fred, och livet blir bara ännu mer underjordiskt, så det bara liknar skogen ännu mer. Alla Sauron/Satans härjningar bara driver oss in i Kristus, och till slut liknar vi maskrosor som växer i sprickor i asfalten eller i sprickor i bergen, utan tillstymmelse av mull. Det går inte att förstå sig på hur vi växer, ty mänsklig inblandning är där ej. Vi går in i miraklernas ljuva verklighet, och Gud är det största miraklet av alla, det känner vi när vi hälsar på en hund på gatan, finkänsligheten i hundens nos påminner oss om ömheten hos Gud själv, som är bortom allt förnuft och bortom allt vad människan och civilisationen kan kontrollera och döda, det är Livet självt, det är Helighetens väsen. Och det är blott i saktmodet som det verkliga modet finns. 

 

Amen. 

 

 

 

 

 

* ateisternas "gudsbild" är nästan lika grym som fundamentalisternas. Ateisternas "gudsbild" består av deras syn på universum, och deras universum är grymt, hårt och okänsligt för deras öde. Ateismen är fundamentalismens baksida.