Forest Man

 

Efter att Evan Roberts hade sagt sitt, kom min morfar Björn Bekkevold fram till mig och kramade mig. Jag hade så ljuvliga, sagolika minnen av honom från min barndom. Han var i trettioårsåldern, frisk och levande som en fisk (han var förlamad under sista delen av sitt jordeliv). Han log pillemariskt, och sade:

 

"Jaha, så detta är vår författare?"

 

"Författare?", frågade jag. 

 

"Ja, är du inte en författare?"

 

"Jag känner mig inte som en författare."

 

"Hur kommer det sig? Du har ju publicerat över nittio böcker?"

 

"Åh, men det är bara egenutgivna e-böcker på nätet och några få böcker på små, små obetydliga förlag. Sånt räknas inte. Det ger inte status. Det är det som gör att jag inte känner mig som författare."

 

"Oavsett hur bra du skriver?"

 

"Ja, oavsett hur bra jag skriver."

 

Björn skakade på huvudet. "Vad underliga dom är i "helvetet". Att allt ska handla om ära, heder, berömmelse, status."

 

"Ja, när man tänker efter. Vad fyndigt att kalla den jordiska civilisationen för "helvetet". För det är just vad det är."

 

"Men skrev inte du på heltid på jorden?"

 

"Jo, men ändå kände jag mig inte som författare, det kändes inte som mitt yrke, därför att jag inte fick pengar för mitt skrivande. Varken pengar eller feedback och status. Du vet ju hur få det är som kommenterar mina blogginlägg och böcker".

 

Björn skakade på huvudet. "Det där är som en helt främmande värld för oss. Kall och grym, metallisk. Här är det kärleken som gäller, inte statusen. För oss är du författare, och en vacker dag skall det nog sjunka in i dina känslor, så att du känner dig som en sån."

 

"Jag känner mig helt "underground", sa jag, "som en hemlös, en lasaron, en "outcast", en outsider, som ett djur i skogen nästan. Och jag trivs i den känslan. Det är ödmjukhetens hemvist. Därifrån växer mitt författarskap, ty i detta finns inga prestationskrav, ingen stress, inget press, utan jag får växa vilt, som en planta i skogen som ingen civiliserad bryr sig om, men som inte söker dessas uppmärksamhet. Hundarnas kärlek och skogens kärlek är det viktigaste. Du vet att jag förälskad i hundar och skog, inte i människor."

 

"Intressant. Det skall jag tänka mera på. Du har gjort dig ditt hem på Herrens altaren (Psaltaren 84:3)."

 

"Jo."

 

"Kom, du får sova i vårt tält."

 

Jag gick med morfar till hans och hans fru Anna Bekkevolds stora tält, och där trängdes vi alla tre att sova om natten. Det gick bra, jag sov en vederkvickande sömn, och vaknade i gryningen av att en tupp som någon hade haft med sig, gol. Det kändes så naturligt och hemvant. Vi hade ju haft hönor och tuppar i mitt barndomshem Lyckobo när jag var liten. När jag vaknade letade jag efter tuppen, och, ja, se, där gick det minnsann några hönor och en tupp omkring och pickade och spankulerade på konferensängen, fritt. 

 

Bönemötet om morgonen kl. 8.00 efter frukosten, som alla konferensens deltagare var med på, var en förunderlig upplevelse. Vi låg i två timmar på våra knän och bad var sin tur, som på min moderförsamling Smiths Vänners bönemöten på jorden, i gamla dagar, men det kändes inte tungt för kroppen, vi var inte underlagda jordens fysiska begränsningar. Och vi hade direktkontakt med Jesus Kristus, som var den ende vars ande vi samtalade med när vi bad. Det var dialog, samtal, inte monolog som på jorden. Jesus svarade på våra frågor, undervisade och tröstade, så att alla hörde det inom sig, och han syntes för oss alla som en sagolik andlig sol i fjärran (det hela påminde om Swedenborgs beskrivningar av Jesus i himlen), vars ljus gjorde att hans ande kändes allestädesnärvarande. De som hann be under de två timmarna - det var kanske 40 som hann be - bad i ett par, tre, fyra minuter var. Att så dväljas tillsammans inför den andliga solen kändes vederkvickande och stärkande, nästan en andlig motsvarighet till att sola sig fysiskt på gräsmattan. Det som särskilt präglade samtalen var Jesu tröstande budskap om att han håller på med och skall slutligen frälsa alla i "helvetet", hur detta var den Universelle Gudens vilja och plan, och det var som om det ljus som utgick från Jesus i himlen var själva detta hopps ljus, och alla kände det och visste instinktivt vad det var.  

 

När vi var färdiga med bönemötet, minglade vi ett par timmar, jag träffade många Smiths Vänner, helgelsepredikanter och helgelseförfattare, och sedan var det snart tid för middagsmaten, och den bestod av otillagade växter, bär, nötter och äpplen plockade från skogarna omkring. I himlen var alla växter mycket läckra och ätliga, så det fanns därför mer än nog av mat i skogarna. Men det var ett väldigt jobb att placera alla borden ut på ängen igen mellan stolarna, och sen, efter maten, att röja undan borden igen. Men vi jobbade dugnad, alla hjälptes åt. 

 

Sedan kom det första riktiga, vanliga mötet, och försteledaren Evan Roberts (väckelseledaren från väckelsen i Wales) ledde mötet. Det blev många praktiska upplysningar, en kort och innerlig bön till Jesus, och sedan avslutade han med en av sina dikter (jo, Evan var poet!), som hette "Islossning":