Forest Man

 

Det började bli kväll där jag satt och pratade med Rudin i Hazeliushuset vid Skansen på Djurgården. Jag började bli trött, och kände att det var dags att avsluta samtalet, och röra sig mot Nackareservatet, där jag ville vila, meditera, vegetera och sova lite i min gamla hydda/jordhåla vid Skarpnäcksgården. Jag frågade Rudin om vi kunde ses imorgon och prata mera då, och han sade att kyrkofadern Origenes från den himmelska Bergmankretsen skulle komma på besök och hålla ett kort litet föredrag om sin gammalteosofiska och nästan gnostiska, men dock alldeles kristna gudsbild och världsbild. Rosenius, chefen för skolan, gillade inte sånt, så konservativ var han, så det hela skulle hållas underground, lite i hemlighet, i stallet med hästarna där. Kärngruppen i Bergmanskretsen skulle närvara, inalles sex personer plus Rudin och jag, dvs. prästerna John Ternstedt, C.H. Bergman, Theodor Mazer, J.C.Bring, Emanuel Laurell och Bror Erik Petri. Och så de fem hästarna. Hästarna, inte bara prästarna, behövde också höra Origenes. De hade blivit ivrigt nyfikna och glada när de fick höra att Origenes skulle gästa dom. Dom var inte vana vid sånt, för att säga det milt. Men Pingstväckelsens början tog plats i en lada i Los Angeles, bland många afro-amerikaner, föraktade av de vita, i en övergiven gammal förfallen afro-amerikansk kyrkobyggnad som användes på den tiden som en lada. Detta visste hästarna, därför var de så ivriga. Ofta när Gud gjorde något nytt, kläddes det hela i förnedringens kenosisdräkt, precis som med Jesus. Allt startar i det ringa och vardagliga.

 

Innan jag vandrade iväg, gick jag in till hästarna i stallet och lekte med dem såsom jag ofta brukade göra när jag gick förbi hästar på landsbygden. Jag lekte med ena handen med en av hästarnas mule, på det sättet att jag lät honom få "äta" på min hand, och alltid innan han bet för hårt, drog jag handen ut ur gapet på hästen, så hästen aldrig kunde riktigt gnaga på handen. Jag tyckte det var lustigt och roligt att leka så med hästen, och märkte att hästarna också tyckte det var roligt, för vi kunde hålla på så länge. De visste nog att de inte fick gnaga hårt på handen, men de utmanade mig i en katt-och-råtta-lek, och kollade hur mycket jag tålde innan jag drog ut handen. Jag hade aldrig blivit biten farligt hårt av någon häst, fast jag gjort såhär mycket i mitt liv. 

 

Så tog jag farväl av Rudin, och Milou tog också farväl. Jag vandrade sedan i sakta mak genom Den Kristna Fundamentalismens Stockholm på Luthers tid. Allt var lite som i Gamla Stan idag. Det var ofta glest mellan de urgamla husen, inga bilar fanns, hästar och kärror sågs köra på de stenbelagda gatorna, och ibland var det bara sandvägar mellan husen. Luften hade en tung, ljuvlig lukt av vedeldning, och från många skorstenar kom det ut rök. Det här var en fullt verklig värld. Jag gick till Gullmarsplan, staden slutade där, och landsbygden och skogen började. Där var Nackareservatets gräns, precis vid vattnet vid Gullmarsplan, på andra sidan av den gamla Skansbron vid Hammarbyslussen. O, vad ljuvligt att Nackareservatet var så nära. Då kunde jag kanske bygga någon ny hydda alldeles invid stadens gräns, så att jag inte behövde gå så långt. Men samtidigt var det en lisa att få gå några kilometer genom skogen till mina hyddor nära Skarpnäck, att få bada sin själ i skogen på det sättet. Men jag kunde ju bygga en hydda här i närheten som jag sov i ifall jag inte orkade gå sex, sju kilometer genom skogen till Skarpnäck. Jaja, nu glömde jag att jag var i andevärlden och kunde röra mig med tankens hjälp över halva jordklotet på ett ögonblick om jag ville. 

 

Jag gick in i den sagolika lövskogen som var Nackareservatet, full av gamla ekar och lönnträd. Mossan var mycket tjock, allt såg så orört ut. Genast när jag kom in i detta tempel till skog, började jag höra svag musik från ett avlägset fjärran. Det var trolsk musik, som från romantikens tidevarv, det påminde om Mendelssohn-Bartholdy på sitt bästa, men var mer eteriskt och trolskt. Det var som "sfärernas musik", om du någonsin har hört uttrycket. Jag fick lust att röra mig till musiken, jag dansade medan jag gick, svängande hit och dit. Sedan började jag höra eggande, tunga rytmer, och fick lust att "springdansa", som jag gjort mycket i min älsklingsskog Kråkkärrsskogen i Åbo. Jag dansade fram på stigen barfota, och kände hur det romantiska livet började sjuda i mig, en romantisk extas vällde och svällde i mig, i takt med musiken. Hur skall jag beskriva denna extas? Den hade något av Robin Hoods och Tarzans skogsromantik i sig, och särskilt när jag plaskade i vattenpölar, så vattnet stänkte åt alla håll, kände jag denna vildmarksromantik. Jag har skildrat något av detta i början på min självbiografi "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka".

 

Jag springdansade genom skogen åt det håll som musiken kom från. Det kom söderifrån, rakt söderut. Hela området söder om Söder var skog, det fanns ingen stadsbebyggelse som skilde åt Årstaskogen från Nackareservatet. Allt var bara samma skog. Fullständig vildmark, orörd urskog, bara genomkorsad av otaliga stigar som människor och djur gjort. Jag såg en mängd djur medan jag dansade fram, grävlingar, mårdhundar, rådjur förstås, rävar, och otaliga fåglar. En orm låg också på stigen och solade sig, men den varnade mig i förväg om sin position, och jag sprang runt den in i blåbärsriset. 

 

När jag kom fram till Björkhagens ängar, där Björkhagens groddamm och Björkhagens utegym fanns i jordelivets Nackareservat (de fanns inte på Luthers tid), fattade jag att musiken kom från dessa ängar. Jag steg ut på ängarna, som badade i kvällssolen, och upptäckte att hela västra ängen var full av dansande älvor, med ett stort symfoniorkester med mänskliga musikanter på sina stolar i mitten av dansen. Det var från detta symfoniorkester som musiken kom. Och vem var dirigenten? Jag gick närmare, mellan älvorna, och försökte se vem det var. Var det inte självaste Hugo Alfvén, en av Sveriges mest berömda kompositörer? Ja, det måste då vara han. Här spelade de troligen Mendelsohn-Bartholdys kompositioner för älvorna, som dansade omkring dem i ett saligt rus. Ingen brydde sig om mig. Älvorna var små, kanske långa som ett pekfinger. De såg ut som otaliga fjärilar som svärmade kring blommorna. Vingar hade de, likt trollsländor. När jag såg lite närmare på deras dans, såg jag att riktiga fjärilar också deltog i dansen. Och några humlor och bin också. Älvorna var liksom i deras rike, på deras nivå. Det var underligt att se en humla dansa. Den gjorde lustiga, ryckiga rörelser med bakkroppen, och flög runt i ring kring blommor. 

 

Det var några fantastiska trummor som detta symfoniorkester hade, då de kunde ge ifrån sig så eggande, tunga rytmer. Det var bättre än reggae-rytmer, och passade så väl till den sfäriska musiken. En intressann kombination; eterisk, sfärisk musik och tunga rytmer. Man blir hög av sådan musik, och jag var också inne i ett slags rus. 

 

Men jag var för trött för att kunna stanna längre. Eftersom ingen brydde sig om mig, och ingen verkade vilja inleda ett samtal, dansade jag vidare till Skarpnäck, till den ljuvliga musiken, som följde mig hela vägen dit. Musiken verkade bäras långa vägar på ett helt annat sätt än på jorden. Luften var liksom gjord för musik här, verkade det som. Den hade inte jordens begränsningar, precis som vi människor inte hade jordelivets begränsningar här. Allt verkade ha paranormala egenskaper, som gjorde att allt kunde samspela på ett ljuvligt sätt. 

 

Jag var framme vid min håla när solen hade gått ned, och det blev skymning. I takt med solens nedstigande bakom horisonten, dog musiken sakta ut. De hade respekt för folks sömnbehov här, och var inte som folk på de jordiska sommarfestivalerna, där man kunde spela otroligt hög dunka-dunka-musik hela natten igenom, till allas deras irritation och grämelse som ville sova i bebyggelsen i närheten av dom. Här verkade det vara förbjudet med hög musik efter att skymningen hade inträtt. 

 

Jag kröp in i min håla nära Brotorpsbron och Ältaån, här fanns den håla som myndigheterna hade städat bort bevarad, så gjorde man i andevärlden, man bevarade allt här som sopades bort på jorden av jordelivets vinsthungrande bisnismän och företagare. Jag var så tacksam för detta när jag fann min håla oskadd mitt i sitt förfall. Jag föll ner på knä och tackade Livet för hålan. Den var, bland byggnader, mitt livs käraste hem. Den och den andra hålan 500 meter bredvid, på andra sidan Ältaån. Jag vet inte vilka av dessa hålor jag älskade mest. Båda var byggda av bråte utan att använda en enda spik. De förföll sakta, men jag reparerade dem så gott jag kunde. Timmerstockarna hade börjat ruttna, men jag hade planer på att byta ut dem när hålan riskerade att rasa ihop. Eller fanns det förruttnelse i denna värld? Jag var lite osäker på det. Det skulle jag fråga Rudin om. Kanske fanns det förruttnelse i "helvetet". Jag vet inte vilken nivå av andevärlden jag var i just nu, men det spelade mindre roll. Jag hade märkt att vissa byggnader och varelser fanns i flera nivåer samtidigt. Det hela var mycket komplicerat. Jag skulle inte spekulera mer i det. Jag visste bara, för detta hade Fridegård sagt till mig, att himlen bestod av tre huvudnivåer, tre himlar om du vill: 

 

1) Första himlen: naturen och de heliga på helvetets botten, dvs. alltifrån jordelivets värld till Jesu tid i andevärlden.

 

2) Andra himlen: Allt från Jesu tid i andevärlden till Adam efter fallet i andevärlden. Kallas också "paradiset". 

 

3) Tredje himlen: Allt från Adam före fallet bakåt till evighetens fjärran gryning. Kallas också "Eden". 

 

Jerusalems Tempel på Jesu tid var en bild på denna uppbyggnad eller struktur i andevärlden, hade Fridegård sagt. Första himlen motsvarade förgården kring templet, där folket fick vistas, andra himlen motsvarade Det Heliga, där prästerna tjänade, tredje himlen motsvarade Det Allra Heligaste, dit Översteprästen fick gå in bara en gång om året, vid Stora Försoningsdagen eller Jom Kippur, som förra året utspelade sig 5 Oktober.  

 

Men ändå var det bara en byggnad. Så var det också med himlen. Den var en, men hade olika grader av andlighetsnivåer i sig, som inte betydde att det var olika världar, utan allt gick in i varandra på ett mycket märkligt sätt. Så gick man in i Nackareservatet i "helvetet", kunde man stiga rakt in i Tredje Himlen, Eden, fullkomlighetens värld, om man var på den vibrationsnivån själv. 

 

I min håla fanns det varma täcken och en sovsäck som alla var fulla av mögel. Det gjorde ingenting. De var i alla fall torra. Jag tog upp ett täcke, och märkte att en stor råtta sov sött under det. Jag försökte att inte störa råttan. Den skulle få sova här med mig. 

 

Jag kröp under täcket, och vilade ut. Det hade varit en innehållsrik dag. Jag tror jag hade vakat i flera dagar. Jag hade inte märkt av några nätter. Man behöver inte sova om man inte vill, i himlen. Men nu kände jag mig trött i alla fall. Det är skönt att vara trött. Det är paradisiskt. Det tillhör den vegetativa mystiken. Och nu kom en vegetativ anda över mig, som spred sig över mig från hålans anda och från råttan. Mitt huvud var nära råttan. Jag älskade råttan. Detta var paradiset. Jag älskade alla löss i hålan, jag älskade allt. I skogen fick allt vara sig själv, här fanns ingen stress och ingen press. Allt vilade i evighetens vegetativa frid. Så skulle det alltid förbli. Det fanns inget att uppnå. Allt var som det skulle. Och allt skulle återgå till detta. Detta som jag upplevde här i min kära gamla skog. Med dessa söta, ljuva tankar i huvudet, gick jag in i en vederkvickande sömn. Milou, som fortfarande följde efter mig var jag gick, kröp intill mig i hålan, och föll i sömn han också.