Forest Man

På högstadiet recenserade jag i modersmålet Stig Abrahamssons biografi om helgelseförbundaren, sångdiktaren och mystikern Emil Gustafson (1862-1900), kallad "Emil Gustafson - en Guds profet" (1948). Sedan dess har Emil och hans älskliga sånger följt med mig. Jag blev så glad att Abir Francis tagit med honom i sin bok om Flodbergskretsen (boken heter "Linnea Hofgren och Flodbergskretsen. En bok om kristen mystik och mytomspunna mystiker" 2019, finns att köpa på Adlibris här), att han räknas med i Flodbergskretsen. Ty där hör han sannerligen hemma. 

 

Såhär skriver Francis om Emil Gustafson i sin bok:

 

"Men han skrev desto mer uttrycksfullt och kraftigt, som i den lilla skriften Jag fann honom icke*. Emil, som själv hade gjort en rundvandring genom sin tids andlighet, sökte Kristus i vardagslivet, i umgängeslivet, i olika läror, i det religiösa uppvaknandet som då pågick men fann honom inte riktigt där. Han hade inte mycket till övers för bullrig retorik och dåtidens som han uttryckte det "yrande hallelujafröjd", det var inte där han fann sin Gud. Inte heller fann han sin Gud i "den rena läran" eller dogmatisk talekonst eller i en särskild ceremoniell andakt. 

 

Nej, det var i öknen, bortom världens distraktioner, avskild från vardagens många sysslor och springande, i ensamhet och stillhet, där umgicks han med sin Gud "i den ödesdigra natten", som han uttryckte det. Där hade han i nattens kamp med den Hemlighetsfulle fått insikter som inte var tillgängliga på andra vägar, insikter om sig själv, sin litenhet och om Guds outgrundlighet."

 

Slut citat. Jag känner mig så väl igen i dessa ord. Jag tycker vår tids karismatiska väckelser är så ytliga, jag finner inte Gud i dem och deras ytliga pop-lovsånger. Jag kan heller inte med fundamentalismen, som är vad Gustafson menar med "den rena läran". Och jag har också varit närmast Gud i största utblottelse, i öknen, som jag skrivit om förr här på bloggen. 

 

Intressant att Abir Francis också nämner att min moderförsamling Smiths Vänner, det hon kallar "internationella Brunstad Christian Church" (s. 59 i boken) har inspirerats av hans sånger och sjunger hans sånger. Jag kan bekräfta att det är sant. Mina föräldrar har sjungit Gustafson. Detta är ett av de sällsynta fall då Smiths Vänner, denna doldis-församling, syns i litteraturen. 

 

 

* kan läsas på Project Runeberg gratis, här.