Sången "Nocturne" av Evert Taube och de minnen den väcker
(Hör på Nocturne av Evert Taube (1948), sjungen av Elisabeth Andreasson, här. Sjungen av Lill Lindfors, här)
Text:
Sov på min arm! Natten gömmer
Under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
Flyr mig I drömmen som våg flyr vind
Fångas igen. Flämtar. Strider
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst
Slumra min vän! Natten skrider
Kärleken vaktar dig ömt och tyst
Sov på min arm! Månens skära
Lyftes ur lundarnas skugga skyggt
Och på din barm o min kära
Täljer dess återglans timmarnas flykt
Under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
Flyr mig I drömmen som våg flyr vind
Fångas igen. Flämtar. Strider
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst
Slumra min vän! Natten skrider
Kärleken vaktar dig ömt och tyst
Sov på min arm! Månens skära
Lyftes ur lundarnas skugga skyggt
Och på din barm o min kära
Täljer dess återglans timmarnas flykt
Helig den frid hjärtat hyser
Mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm
Mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm
Min kommentar: Nocturne av Evert Taube, såsom den är sjungen av Elisabeth Andreasson och Lill Lindfors, är en av mina mest älskade sånger, som berört mig mest på ett romantiskt sätt, och som inkapslar för mig känslor* och minnen av den tid jag som hemlös bodde (inofficiellt) hos min ex-flickvän Titti Spaltro (åren 2016-2019). Det var en fin tid, tack ska du ha Titti. Full av läsning och författarskap. Det var som en kokong som min ateism och mina psykmediciner försatte mig i, och som blev mig för trång när jag slutade med dem och i samma veva fick min kristna tro tillbaka. Puppan sprack och en fjäril flög ut, med buller och bång och mycket spektakel, som sedan kallades, med det vanliga pejorativa, förnedrande och stigmatiserande karikatyrbegreppet, "psykos", och ledde till psykiatrisk tvångsvård. Jag skulle önska jag hade fått ha mina livskriser och metamorfoser i fred, utan psykiatrins plågsamma och svartsjuka inblandning, som inte tål något som den inte förstår, som slår ner på allt som finns utanför dess synkrets, bestämd av reduktionistiska skygglappar.
Men jag har aldrig tänkt på en kvinna när jag hört "Nocturne", utan jag tänker på Gud och Naturen och dess Ande (som skyddade mig och gömde mig där hos Titti under de där tre åren). Det är typiskt för mig, som inte har kallelsen att ingå ett förbund med en kvinna, aldrig har känt så, aldrig har varit kär på det sättet (1), utan som istället har en munkkallelse och är gift med en tall i Kråkkärrsskogen i Åbo, dvs. har ett förbund med Gud/Naturen, som tagit äktenskapets (med en kvinna) plats. Hela mitt romantiska känsloliv är helt involverad i detta förbund, och om jag blir kär i någon tjej, är det mest på förtjusningens nivå och går inte särskilt djupt, inte så att jag vill gifta mig med denne. Är det inte underligt? Gud vakar således över att jag förblir i mitt förbund med tallen. För vad var en av huvudreglerna i Den Heliga Naturens Orden, min munkorden? Jo, att vi inte skulle gifta oss, att vi skulle, så långt vi kunde, hålla oss utanför "Babylon", "Systemet", Civilisationen. Jag gör det så gott jag kan, men är i fångenskap under psykiatrin, och kan därför inte göra det helt ut. Men så snart jag får lov, ska jag flytta till skogen och bo i skogen.
* är det inte magiskt hur sånger och musik kan inkapsla känslominnen?
(1) vilket gör romantiska filmer och romaner ointressanta för mig, jag kan inte koppla mig till det känslomässigt, jag har för lite erfarenhet av sånt, av verklig förälskelse i mina mogna år.
