Om den falska ekumeniken
Uppe på vinden i mitt barndomshems gamla hus (som vi bodde först i, detta hus är nu en lada och ett garage fullt av gamla saker) på Lyckobo fann jag 1997, då jag var 13 år gammal och fullständigt förälskad i gammal andlig litteratur (mina föräldrars vind där många gamla böcker var gömda i papplådor, var för mig som en sagolik grotta med nergrävda skatter), en gammal norsk bok av en Arthur Johnsen (min farmors efternamn före giftermålet var Johnsen, men denna Johnsen var inte del av vår Johnsensläkt) från ungefär 50- eller 60-talet, som hette "Økumenisme - den falske og den bibelske". Jag läste den aldrig, istället läste jag en gammal bok med liknande titel, av teologerna Aapeli Saarisalo och David Hedegård, som hette: "Kohti suurta Baabelia - Liberaaliteologia, ekumenia ja Raamattu" (1960) (på svenska: Mot det stora Babel - Liberalteologin, ekumeniken och Bibeln). Denna bok gjorde oerhört stort intryck på mig, var min introduktion i akademisk teologi, och fick mig att akta mig för liberalteologin i hela fem år. Jag lärde mig sedan en hel del av liberalteologin, men fortfarande köper jag inte dess "paket", utan förbehåller mig rätten att vara fundamentalist i vissa avseenden i min kristna tro, som t.ex. att jag tror att Mose skrev Moseböckerna och att jag som teolog daterar hela Nya Testamentet oerhört tidigt (jag har skrivit om detta tidigare på bloggen).
Men av allt jag läste i den boken, så har kritiken mot ekumeniken stannat mest kvar. Fortfarande tror jag inte på den ekumenik som utövas av eliten över våra huvuden, den leder rätt in i Antikrists globala enhetsreligion, Babelskyrkan, skökan i Uppenbarelseboken (se Uppenbarelseboken 17).
Jag är helt emot mystikern och den moderne "kyrkofadern" Peter Halldorfs ökända påstående att "Det är nödvändigt att böja sin nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet." (Petrusämbetet = påveämbetet) (se t.ex. denna artikel). Jag är forfarande protestant, och säljer inte den skatt den kyrkan vunnit genom martyrernas blod. Det känns som om Halldorf och alla ekumenister i eliten vill sälja vår dyrköpta självständighet. Och det är en skandal att denna utsago skall komma just av en pingstvän, en frikyrklig. Jag hade förstått det om någon biskop i Svenska Kyrkan sagt det.
Tänk vilken milsvid skillnad det är mellan Halldorf och reformatorerna på 1500-talet, många martyrer, vilka såg påven som Antikrist. Jo, påvarna är bättre idag än på den tiden, men har inte påvarna och katolska kyrkan fortfarande en hel del antikristligt i sig? Man måste nästan vara radikalpietist och kyrklig separatist för att se det. Eller det räcker med att vara klassiskt frikyrklig.
Men frikyrkorna är på väg mot den stora Babelskyrkan, det ser man i deras sångböcker. Hälften av pingströrelsens sångbok Segertoner (upplagan från år 1988), de 325 första sångerna, är ekumeniska texter som sångboken har gemensamt med de psalmböcker som används i de flesta övriga svenska kyrkliga samfund. För att inte tala om deras lovsånger, de är ofta internationella, sjungs över hela världen, och kommer från Amerika, det religiösa Babels centrum. Jag tycker postmoderna pop-lovsånger har en stank av avgudadyrkan, det känns som att man är på en världslig rockkonsert, som att Jesus är en popidol, en rockstjärna. Så förvärldsligad har sången blivit. Och aldrig har likriktningen i kyrkan blivit så tydlig och stark som när pop-lovsångerna tog över på 60- och 70-talet i kyrkorna. Och aldrig har sångerna varit så dålig poesi som dessa lovsånger är. Jag säger detta som poet, som litterär finsmakare.
Vad trist detta är, det som hänt pingströrelsen och dess sångbok. Jag hade så önskat att pingströrelsen hade bevarat sin egenart, sina egna sånger (de är mycket talrika), istället för att mer och mer assimileras med Svenska Kyrkan, Katolska Kyrkan och de övriga frikyrkorna. Detta är just Antikrists ande, att vi inte får vara självständiga, vara oss själva, styra över oss själva, men att skillnaderna skall utslätas, allt ska bli ett på ett sataniskt sätt (Satans version av kärlekens enhet), lite som i Tyskland under nazismen, där alla skulle vara lika, där inget avvikande tolererades. Jag ser denna nazistiska tendens tydligt i Sveriges kristenhet, och inte minst hos Peter Halldorf, som jag har mycket obehagliga upplevelser med (jag känner honom). Alltid när eliten ska leka heliga, blir det förtryckande. Och när eliten ska leka ekumenik, blir det Babelskt.
Varför?
Sann ekumenik kan nämligen bara finnas och trivas på gräsrotsnivå, precis som fallet är med sann demokrati. När eliten ska leka demokrati, blir det massornas tyranni, det politiska helvete som vi har i Sverige idag, där massorna kör över en med förtryckande teknologi (som 5G) utan att man har något att säga till om, utan att man någonsin frågas om saken. Demokrati fungerar bara i små urfolksstammar i skogen, och det samma gäller ekumeniken. Den ekumenik som idag bedrivs av den religiösa eliten ovanför vanligt folks huvuden liknar mycket på globaliseringen och dess kolonialistiska enhetssträvanden, och är lika destruktiv som denna, lika babelsk. Flodbergskretsens (en mystik vänkrets) ekumenik är ett exempel på gräsrotsekumenik, och hur levande och äkta en sådan kan vara.
