Om min gudsbild och andliga hemlöshet
Gud glider ständigt ur vår kontroll, våra förväntningar på Henom. Dogmatism är vårt futtiga försök att fånga Gud och kontrollera Henom, och den leder alltid till sekterism, splittring och utfrysning, religionsförföljelser och andlig död, "dödningars församlingar", som inte har Herrens ord. Det leder till praktfulla tempel och stora kyrkobyggnader dit pengarna dammsugs, istället för att offra allt för de fattiga i världen. Det leder till slaveri och mammonism och Babylon-anpassning. Demiurgen, "denna världens gud", Gamla Testamentets (GT) fallna ängel och gud, blir vår Gud istället för den universelle Guden, Naturens Gud, när vi gör så som kristna. Men den sanne Guden låter sig ej fångas, lika lite som vetenskapen kan nå och behärska andevärlden. Hen är som hundarna som sover på golvet under våra torra predikningar.
Jag har upplevt detta väldigt starkt. Som tolvåring började jag söka Guds närvaro och Andens dop fanatiskt, och gjorde det i fyra tunga, gråa och känslotomma år, med en väldigt fixerad bild av Gud och av vad jag sökte, helt bestämd av vad jag lärt hemma. Jag bad och tiggde av Gud, men fann aldrig det jag letade efter. Jag fann något annat istället, jag blev bönhörd, men inte på det sättet jag velat. Det kom genom en omkullvältning av min lagiska, stränga, puritanska helgelsekristendom som jag lärt mig hemma, det var en annan Gud än den jag hade lärt mig om hemma som uppenbarade sig för mig, och det genom sådana kristna (pingstvänner, Rosenius och rosenianer) som jag och min moderförsamling sett ner på och vars teologi vi föraktade. Genom denna teologi uppenbarade Jesus sig för mig och denna Gud var bara kärlek, bara kärlek, och liknade inte ett dugg på GT:s gud. Då var jag 16 år, och ett och ett halvt år efter, när jag fyllde 18, blev jag utkastad ur mitt barndomshem p.g.a. min nya teologi, som ansågs farlig, en teologi som var helt fokuserad på kärlek, nåd, barmhärtighet, förlåtelse, och som tog avstånd från GT:s stränge och lagiske gud. När jag som 18-åring satt i min egen lägenhet (som snart blev som ett bibliotek) och läste teologen Gustaf Auléns bok "Den kristna gudsbilden genom seklerna och i nutiden" (1927), grät jag när jag kom fram till vad Aulén skrev om gnostikern Marcion (c. 85 – c. 160) och hans förkastande av GT-guden som Demiurgen, en fallen gud. Jag grät, ty jag kände igen min egen kamp.
Efter detta öppnade Gud sig för mig, mer och mer, tills mitt känsloliv började blomma, och jag blev döpt med Anden, men inte som jag föreställt mig hur detta skulle gå till, nej, utan genom att Gud öppnade Naturens väsen, Naturens Ande för mig, och visade mig att denna Ande var hans Ande. Sedan dess har jag varit mystiker, men inte någon vanlig sådan, utan naturmystiker. Jag lämnade den kristna fundamentalismen och blev ekoteolog och ekofilosof, och jag kom in i en ande där jag lärde mig av allt, av alla människor, av alla religioner och alla filosofier. Ty ingen sekt eller rörelse hade lyckats fånga Gud, Gud var lika undanglidande som andevärlden var för vetenskapen. Allt vi kunde göra var att i ödmjukhet lära oss av allt. Och eftersom Naturen utgjorde den största delen av verkligheten, lärde jag mig efterhand mest av Naturen, och blev således naturmystiker. Men fortfarande upplever jag att jag inte når Gud när jag medvetet söker Henom. Då fixerar jag Henom i en viss gudsbild, då föreställer jag mig Henom i en viss gudsbild, och Hen glider undan. Därför gillar jag inte ritualer, att be eller meditera på traditionellt vis, det känns ansträngt, onaturligt, som andebesvärjelse, ja som magi, fallen religion, något som aktiverar fallna gudar att komma till oss och påverka oss, gudar likt GT-guden, Demiurgen. Nej, jag släpper all religion och minns istället mina "psykoser", då jag känt mig ett med Naturen och Naturens Gud, och därför släppt kontrollen och blivit som ett foster, en helig dåre i Guds moderliv (fostren är som heliga dårar!). De upplevelser jag gjort i de tillstånden är helt centrala i min tro, men det är en tro som är bortom all yttre religion. Jag utövar ingen religion, jag lär mig av allt, och jag bygger min livsåskådning på mystika upplevelser jag gjort i "psykos", som "sinnessjuk". Så konstigt har det blivit med mig. Jag har en så konstig livsåskådning att jag känner mig andligt hemlös, och har givit upp hoppet om att jag någonsin skall finna en kyrka eller en församling som blir "min", som känns som mitt andliga hem. Varför? Eftersom jag hela tiden växer och förändras i min tro, och inte kan förlika mig med sammanhang där man menar sig ha funnit sanningen, där man slagit sig till ro, och bygger sig sitt eget andliga fängelse, murar mot Gud, genom dogmatism och ritualism, som är främmande för Naturen och det naturliga i oss. Jag känner mig i alla sådana sammanhang som barn och hundar som inte förstår sig på de vuxnas döda värld, utan vrider sig på stolen och vill sova eller leka istället. Eller som en galning som inte förstår att man inte kan prutta högt på en gudstjänst, eller klia sig i skrevet när det kliar där, på en gudstjänst. Att man inte får detta, att det naturliga skall undertryckas, avslöjar för mig att det inte är den Universelle Guden man dyrkar på dessa möten, inte Naturens Gud, det som hundar och blommor tror på på mystiskt vis, utan en eller annan fallen gud, en fallen ängel, en Demiurg, en för Naturen främmande "världsfurste", dvs. en avgud, alla fixerade gudsbilder är nämligen avgudar, så stor är den sanne Guden.
Således går jag som en pilgrim och en främling och hemlös genom den kristna världen, och blir bara uttråkad på alla gudstjänster, och har bara lust att krypa ihop på golvet som en hund och sova en stund på dessa den andliga dödens och sömnaktighetens avgudstjänster. En tupplur är den andlige hälsans enda sunda reaktion på sånt. Ingen församling jag gått i har haft Herrens ord, Herrens ord är så sällsynt idag som guld från Ofir, trots att kunskapen aldrig varit så stor som idag. Vilken ironi! Men på internet, där ordet är relativt fritt, som en Speaker's Corner, kan man finna det om man har tur, men det kommer inte alltid från kristna eller religiösa, tyvärr. Eller kanske skall jag inte säga tyvärr, ty Gud bor i allt, i alla varelser, och gör vad Hen vill. Han är inte kristen eller religiös, han tillhör alla. Detta är egentligen rätt ljuvligt. Det rimmar helt med detta blogginlägg i övrigt, att Gud inte låter sig fånga.
