Forest Man

 

 

Vi var färdig med att äta, Milou hade fått sin mat, och hästarna hade fått lite havre. Då var tiden inne för kyrkofadern Origenes' föredrag. Han steg upp från stolen och började tala:

 

"Det skulle vara intressant att veta vilken Gud befolkningen på en planet en trillion ljusår härifrån tillber. Det är knappast Bibelns Gud eller Jesus Kristus.

 

Bibelns Gud och Jesus Kristus verkar först ha varit någon slags det jordiska Israels nationella lokalgudar, som av någon himmelsk kommitté valts till hela planetens och dess motsvarande andevärlds planetära och astralplanetära lokalgudar. Läs gärna boken Till frågan om Polyteismens uppkomst av Torgny Segerstedt (1903), kap. IV: Naturgudar, för att få en överblick över naturgudar och lokalgudar i religionshistorien. 

 

1. Mos. 48:15-16 ger stöd åt denna teori om att Gamla Testamentets (GT) Gud var en ängel: 

 

 

Lägg noga märke till att "den ängel som" i vers 16 syftar på "den Gud som" i vers 15. 

 

Varför tror jag att GT-guden var en lokalgud? Jo, eftersom Andevärlden troligen är utan centralstyre, är troligen anarkistisk såtillvida att varje lokalgud är helt självstyrande, och att det inte finns en övergripande person som styr över hela det oändliga kosmos. Den universelle Guden är ingen person, utan något bortom alla begrepp. Det måste vara så i en oändligt stor värld. 

 

Alla antikens gudar började som lokalgudar, och ingen låtsades då om annat heller. Sedan blev de mer och mer till symboler för den universelle Guden, och kunde därmed tillbes, så att man tillbad den högste, universelle guden genom lokalguden, lite som ikoner vördas i östkyrkan. 

 

* * * (paus)

 

Änglar är grunden för skapelsen. De fyra keruberna i Uppenbarelseboken kap. 4, som bär upp Guds tron, är en symbol för detta. Det finns ofattbart många och ofattbart många olika sorters änglar. Naturväsen, keruber och serafer är alla änglar. Före Adams fall skedde det ett fall i änglarnas värld, som lade grunden till skapelsens fall, eftersom änglarna är grunden för skapelsen. En del av änglarna föll från sin högsta härlighet, ledda av Lucifer, den första som föll. Det betöd inte att de fallna änglarna blev genomonda, lika lite som den fallne Adam blev genomond. Det finns inga enbart onda varelser. Dessutom har inte ondskan någon egen, s.k. "positiv" existens, utan utgörs bara av frånvaron av det goda.

 

Det finns i de fallna änglarnas värld lika många grader av fall som det gör bland människorna. En sådan fallen ängel, mäktig och högt uppsatt i hierarkierna, fallen och grym, men inte mera ond än Adam efter fallet, inte Lucifer, utan en slags liten Demiurg, uppenbarade sig för Israels folk i Gamla Förbundet, och blev deras stamgud, deras lokalgud (I Indien blev ett naturväsen, Krishna, hinduernas lokalgud, som senare tillbads som den universelle Guden, osv. osv.). Jesus kom och gjorde slut på denna lokalguds tyranni, och blev en ny lokalgud för det Nya Israel, det kristna gudsfolket. Jesu Kristi Gud var, efter uppståndelsen, inte Israels lokalgud i Gamla Testamentet (GT), utan den universelle, oändlige Guden, som bryter alla barriärer mellan folken, och gör så att alla inkluderas i frälsningen, även hedningarna, utan att de behöver följa moselagen. Det har alltsedan dess stått en strid mellan Israels GT-lokalgud och den universelle Guden, och den striden har stått även i kristendomen. Det är striden mellan lagiskhetens och instängdhetens och chauvinismens fallna lokalgudar, och den Gud som öppnar för oändligheten, den Fullkomligt Barmhärtige. Jesus var den oändlige Gudens son, inte Gamla Testamentets guds son, och Jesus kom också med något radikalt annat än GT:s judendom. Det ser man tydligast i Bergspredikan, Jesu egen version av Mose tio budord. Där sade han ständigt: "Ni har hört, att det är sagt till de gamle....", och sedan: "Men jag säger eder..." Jesus var också påverkad av GT-guden, men lyckades, genom en "gnostisk omvändelse" i sin ungdom, bryta igenom honom och ut i friheten, i sin uppståndelse. Gnostikerna har delvis rätt när de kallar GT-guden för Demiurgen, men att det skulle handla om en helt ond gud, eller om Satan själv, stämmer inte. GT-guden har både bra och dåliga sidor, är en blandning av ont och gott, precis som vi människor är. Jesus var ett fullkomligt naturväsen före sin födelse, som lyckades bevara sig från ett syndafall under sitt liv som människa, han var en människa som den universelle Guden utvalde till Israels nye lokalgud i sitt dop, och som blev utvald till hela planetens lokalgud i sin uppståndelse. Märk här Jesu ord efter sin uppståndelse: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden" (Matt. 28:18). Vad han menade, var inte "all makt i hela det oändliga universum", utan all makt på vår planet och i den del av andevärlden som tillhör eller korresponderar med planeten jorden ("himmelen"). After all var det Davids fallna tron som gavs honom av Gud. 

"Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos
Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet
Jesus [Jeshua]. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren
Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs
hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut.”
(Luk 1:30–33)

 

Alltid när Bibeln säger "Himmel och jord", har det denna betydelse. Det betyder inte "stjärnhimlen och jorden", utan "jorden och jordens andevärld". Så också i Bibelns skapelseberättelse, som inte avser hela universums skapelse, utan vårt solsystems skapelse. Universum har alltid funnits, men bara i olika faser, en fas som var fullkomlig, före Lucifers och Adams och Evas fall, och i en fallen fas efter detta fall. Det var Lucifer, också han ett mäktigt naturväsen (alla änglar är i princip naturväsen), som skapade den fallna värld som vi ser idag i den jordiske naturen, och det är en värld som är en blandning av gott och ont, precis som GT-Demiurgen och Lucifer är det. Men Demiurgen och Lucifer skapade inte ur intet, utan formade en fallen värld på vår jord, av en fullkomlig värld som existerade före fallet, och fallet skedde också bara på vår jord och i vår jords andevärld, men det är ämnet för ett annat föredrag. Verkligheten är således inte som skapelseberättelsen i 1. Mosebok beskriver den, utan mycket mer komplex. Bara en sådan sak som att Lucifer är, i sitt fallna tillstånd, en blandning av gott och ont, och att han blev ondare med tiden, för att nu, på sin ålders dar, återvända sakta på sina vägar, lite som elaka människor som blir gamla blir visare med åren, mindre elaka (Satan var som mest ond på medeltiden, under den påvliga inkvisitionen), är ett för komplext faktum för att rymmas i Bibelns stundom ganska fyrkantiga och svartvita världsbild. Verkligheten är oerhört, oerhört komplex, och man kan och får inte vara bunden av Bibelns världsbild om man ska få en aning om den. Ingen helig skrift gör rättvisa åt denna komplexitet, utan den står enbart öppen för den mystika spekulationen, så länge vi lever på jorden. Först i himlen slutar vi spekulera, som kristna, när vi kommit fram till Jesu tid i andevärlden. Då skingras dimridåerna, och vi blir öppna för Bibelns fördolda hemligheter. Det är också tiden där man, om man är fundamentalist, bryter sig ur sitt till Bibeln fjättrade fängelse, och öppnar sig för spekulationens öppna vidder. När man kommer till Jesu tid, slutar gnostiker och liberala att spekulera och får handfast kunskap, men fundamentalister börjar däremot spekulera, dvs. tänka förbjudna tankar som inte står i Bibeln. De genomgår sin "gnostiska omvändelse", dvs. börjar våga ifrågasätta Gamla Testamentets gudsbild, och får sedan upp ögonen för hur komplext allt är. Ta t.ex. en sådan sak som att ibland är GT:s gud Lucifer, och stundom är han Israels fallna lokalgud Demiurgen, och stundom båda två på samma gång, och sen skiner den universelle Guden igenom en sällan gång ibland, särskilt hos profeterna. Demiurgens goda sidor gör att den universelle Guden får skina igenom. Så t.ex. lärde sig Jesus som barn att känna den universelle Guden genom Demiurgens goda sidor. Så komplex är verkligheten, och orden i Bibeln är bara vägmärken och texten på matburken, inte själva vägen och målet, inte själva maten i matburken. Lika stor skillnad som det är mellan ett ord och den komplexa verklighet som ordet betecknar, lika stor skillnad är det mellan Bibelns ord och den komplexa verklighet som Bibelns ord på ett mycket grovkornigt, karikatyrmässigt och icke-komplext sätt betecknar. Tänk om vi skulle stanna vid ordet "Bibeln" på vår bibelbok, istället för att öppna Bibeln och läsa i den, ta in dess själva innehåll. Så gör vi om vi är "ord-fundamentalister". Då tror vi att ordet "Bibeln" räcker för att veta Bibelns innehåll, som om hela Bibelns innehåll kunde rymmas i ordet "Bibeln". Samma fel gör vi, om vi, ett steg högre i min tankekedja, tror att vi har verkligheten i Bibelns innehåll, att vi äger det eviga livet och frälsningen genom att blott tro på Bibelns innehåll. Det är återigen som att tänka att man äter själva maten om man tuggar i sig texten med matens namn på, viss om att maten på något mystiskt vis finns i texten. Så gör de som tror sig ha evigt liv genom heliga skrifter (Joh. 5:39), istället för att öppna sig för Verkligheten, dvs. Naturen/Gud. Fundamentalismens stora synd, påpekad av Jesus i Joh. 5:39. Denna synd upphävs när man kommer till Jesu tid i andevärldens himmel. Spekulativismens synd upphävs också, och spekulativismens synd är att tro sig klara sig utan heliga skrifter. När man kommer till Jesu tid, möter man Bibelns sanna betydelse, bakom orden, och får äntligen en verklig tro på Ordet, genom att man förstår Bibelns betydelse. Detta kan ske även under en människas jordeliv, och hos mystikerna har detta ofta skett. 

 

Amen.