Mitt avskedsinlägg
Idag tar jag farväl av internet, fullföljande något jag ville göra redan förra vintern, på min luff i Polen. Jag känner att jag har sagt mitt på Facebook och bloggen, även att jag har läst och hört det viktigaste som finns på internet, och härefter kommer jag besöka internet enbart sporadiskt och kort, och kolla de viktigaste nyhetsrubrikerna. Annars går jag in i den stora postkollapsiska tystnaden redan nu, en större närhet till naturen, och ska idka ett fördjupande i böcker istället för nätsurfande, som lätt blir ytligt (ja, jag är också ganska trött på Facebooks ytlighet). Jag kommer att skriva vidare på Word, och lägga ut texterna på Internet Archive, och posta dessa texter i det sista inlägget här på bloggen, ett inlägg som bara skall innehålla mina framtida skrifter. Men där kan de som önskar följa min framtida litterära bana, följa mig.
Den som vill kontakta mig framöver, kan mejla mig på msafig1(at)gmail.com, men får räkna med att det kan ta en månad innan jag svarar. Man kan också skriva fysiska brev till mig (jag föredrar fysisk brevväxling i framtiden), till min själfrände Titti Spaltros adress, men man får fråga henne om adressen, om hon vill ge ut den. Det kan man göra på Facebook, Titti hittar man t.ex. i min vänlista, eller så är det bara att söka upp henne där på hennes namn.
Orsaken till varför jag slutar på internet, har jag förklarat i detta blogginlägg nyss. I det inlägget refererar jag till en artikel på nätet som var det som utlöste beslutet. Artikeln är:
How the internet is killing the planet, av Alex Kimani (denna artikel fokuserar mest på "Internet of Things", men berör också internet överlag)
Läs också denna korta artikel: What is the carbon footprint of the internet? Då när denna artikel skrevs stod internet för två procent av de samlade koldioxidutsläppen från civilisationen.
Jag vill inte längre vara med och backa upp en så stor utsläppsmaskin som internet. Trots att jag gör nyttiga saker på internet. Men allt har sin tid. Jag ber alla som läser detta att fundera över dessa två artiklar här ovan, och utvärdera om nyttan med deras verksamhet på nätet överstiger skadan som vållas planeten.
En ny epok börjar i mitt liv, efter tretton års bloggande, till och från, och elva års tid på Facebook. En mer naturnära epok startar, med mindre teknologi och mer äventyr.
Varm hälsning till er alla från Skogsmannen Snigelson.
Min avskedssång till mina läsare:
The frozen world (Ronja Aarnialas favoritlåt, hennes "svanesång")
Won't you open for me
The door to your ice world
To your white desert
The door to your ice world
To your white desert
I just want to stare
Out over these snowfields
Until we are one again
Out over these snowfields
Until we are one again
We belong to the frozen world
When the ice begins to thaw
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
When the ice begins to thaw
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
Everything is calm
At the end of the planet
In our white desert
At the end of the planet
In our white desert
The sun kissed the ice
It glistens for me
And we are one again
We belong to the frozen world
It glistens for me
And we are one again
We belong to the frozen world
When the ice begins to thaw
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
Becomes the sea
Oh, you will see
How beautiful we can be
When the ice begins to thaw
Becomes the sea
Becomes the sea
(Emilie Simon)
(hör sången på youtube här)
