En sällan gång ibland, kommer det självmordstankar till mig, och stannar i några timmar, för att sedan försvinna lika snabbt som de kom, nä, tycker jag, det är en dålig idé. Mina självmordstankar går ofta ut på följande idéer:
-Det finns allt för många på planeten.
-En hel del måste därför dö, och då måste någon offra sig. De modiga skall offra sig. Jag är inte rädd för döden, alltså bör jag offra mig.
-Den ultimata heligheten och rättvisan kräver att jag inte har någon som helst rätt att det allra minsta tära på och förstöra naturen. Hellre dör jag än gör detta.
-Jag har därför inte rätt att äta, inte rätt att tvätta mig och mina kläder, inte rätt att ha en uppvärmd lägenhet, inte rätt att åka tunnelbana, ty allt detta tär på och förstör naturen, om än aldrig så lite. Om jag då inte gör självmord, bör jag i alla fall bo i en icke-uppvärmd hydda i skogen året runt (får inte elda med ved!), och leva på rester och sopor i stan om dagarna, så att mitt ekologiska fotavtryck är som de vilda djurens. Yttersta askes, alltså.
-Jag bidrar inte tillräckligt till naturen och samhället, för att ha rätt att leva, med mitt nuvarande ekologiska fotavtryck. Denna känsla får jag av att jag inte får någon lön för mitt arbete (författarskap), och för att det inte känns som att jag arbetar, eftersom mitt arbete är så lustfyllt. Om jag börjar jobba mer för pengar, kanske denna känsla försvinner. Jag har tänkt ta mig jobb som hundpassare, om jag får.
Ja, så går mina tankar i självmordstankeattackerna, och det låter så logiskt. Men sedan, efter några timmars grubblande, inser jag att det inte är sant i alla fall, hur logiskt det än låter. Orsaken är vad jag hörde en ljusvarelse säga till mig under ett självmordsförsök hösten 2008:
"Din blotta existens är så värdefull,
att all möjlig ondska du kunde hitta på att göra,
skulle inte kunna utplåna
den buffert av godhet som din blotta existens utgör."
(jag har skrivit en dikt om självmordsförsöket,
här)
Dessa ord har räddat mig från självmord mången gång. Tack vare dessa ord lever jag idag. De är inpräntade i min innersta varelse, och har betytt mer för mig än vad alla psykologer och all psykiatri kunnat uppbjuda.
Att mina självmordstankar låter så logiska, och ängelns ord så silverklara och utomjordiskt sanna, gör att frågan om man ska leva eller ej framstår för mig, precis som för Albert Camus, som den kanske mest grundläggande filosofiska frågan.
Ja, men just nu inser jag att ängelns ord är sanna, måste vara sanna. Mysteriet om jag bör leva eller bör dö, går inte att lösa rationellt, och ängelns ord är inte rationellt begripliga, de är bara ren kärlek, kärlekens mysterium. Kärleken är det viktigaste svaret på ens självmordstankar.
Jag har också kommit på att vad min död skulle göra i det stora hela, är att ge naturen och mänskligheten en högst några minuter längre livstid i civilisationens och naturens stora kollaps, och jag ser inget egenvärde i ett längre liv, särskilt då livet efter döden är så mycket bättre, så min förtidiga död blir i det stora hela meningslös.
Jag skall nu belysa de två ståndpunkterna i detta blogginlägg med två dikter som jag skrivit, som ska belysa problemet jag tampas med och ge relief åt båda ståndpunkterna. Första dikten, kallt logisk och resonerande, som kan få stå för det kalla förnuftets ståndpunkt i frågan (som en logiskt resonerande diktator skulle lägga ut saken), utan all mystik, heter:
Självmordsdikt. Att dö som en helig plikt. (jag skrev den igår under en attack av självmordstankar)
För varje dag som går,
blir det sakta allt tydligare
och tydligare
att vi är för många
på den här planeten,
ju mer så desto mindre
resurser vi har att dela på,
och för varje dag som går,
blir det sakta allt tydligare
och aktuellare
att det att dö idag är vårt
heligaste ansvar och vår plikt,
men jag har försonat mig
med dessa fakta,
och väntar bara på
att det till slut,
när dessa fakta blivit
övertydliga
och inte går att förneka längre,
skall bli tillåtet
och accepterat
som en helig plikt
att döden dö.
Alla goda gärningar
i världen, och
hur betydelsefull
jag än är och kan bli,
det kan inte kompensera
för det faktum
att vi är för många,
och att det därför
är de modigas plikt
att döden dö.
Ju mer så,
desto mindre resurser vi har.
(29.12.2022)
Så enligt diktatorn i mig. Det är nästan omöjligt att värja sig mot den kalla logiken. MEN. Så har vi öppenheten mot det gudomliga, som ger en annan helhetsbild. Kärleken och mystiken resonerar ungefär såhär när resurserna börjar sina och plikten att dö gör sig gällande i de modiga:
Anti-självmordsdikt
O, alla varelser,
då vi nu kommit till slutet av historien,
och vi alla måste dela på en
allt krympande kaka,
låt oss då dela broderligt,
dela in i det yttersta,
även när det bara är smulor kvar,
och låt oss sedan dö alla tillsammans,
så att ingen behöver offra sig,
så att ingen behöver ta självmord,
utan att alla kan känna sig älskade
och behövda
intill sista blodsdroppen.
(30.12.2022)
Den här dikten är helt inspirerad av ljusvarelsen från mitt första självmordsförsök. Och låt oss heller inte glömma Jesu återkomst, som ger ett helt speciellt ljus i frågan. Historiens slut är inte logiskt, en linje som vi kan dra ut och se vart den slutar. Nej, historien slutar med Jesu återkomst och Tusenårsriket, som tillhör mystikens sfär, därför kan vi inte logiskt och kallt resonera om vår plikt att dö när resurserna sinar. Istället bör vi minnas alla mirakel som varit, och inse att det största miraklet, Jesu återkomst, återstår, och att vi vet nästan ingenting om det. Jesu återkomst rättfärdigar att vi lever vidare och gör vår insats i världen, den kastar sin glans över hela den gångna historien, förgyller hela historien, retroaktivt. Även mitt författarskap förgyller den, så mycket har jag profeterat om Jesu återkomst, och Jesu återkomst ger i själva verket mitt författarskap ett berättigande, så att jag kan känna mig behövd.
Hur vet vi då att Guldåldern kommer? Ja, den är förutspådd i alla religionernas heliga skrifter, och även i syner och nära döden-upplevelser. Ett bra exempel på det sistnämnda, har vi i youtubefilmen
"I Died And Archangels Showed Me Earth's Future | Near Death Experience | NDE", där vi utlovas av ärkeängeln Mikael en ljus framtid på en förnyad jord, där vi lever som de vilda urfolken i skogarna. Ja, så sägs det i filmen, kolla själv. Känns realistiskt på nåt vis. Se också
detta blogginlägg av mig om samma sak.