Lars' uppenbarelse. Eller Mitt livs viktigaste och verkligaste upplevelse (dikt).
En gång, i juni 2012,
Domedagsåret,
då Mayakalendern lär ha tagit slut,
öppnade sig Gud och
eterhimlen för mig, under bönen.
Och se:
myriader af
ljusvarelser
skymtade i
fjärran horisonten.
Och se:
de talade alla
till mig
samma saker
på samma gång,
telepatiskt,
som vore de alla ett,
i ett kollektift, saligt,
kosmiskt
medvetande,
ett oändligt lätt,
fjäderlätt, eteriskt
medvetande,
som älfvor, dansande
på en sommaräng.
Och se:
de sade till mig alla,
att jag tillhörde dem,
och snart skulle
få komma öfver
til deras verld.
Hela natten
samtalade vi,
och jag skref ner efteråt
det viktigaste, genast,
och jag kände, ja jag kände djupt,
att detta var mitt lifs
verkligaste, viktigaste
och sannaste
upplefvelse.
Allt som änglarna sa
känns sant än idag.
Jag, Lars, vittnar härmed inför verlden
att detta är sant, så sant
med handen på
hjärtat, uppriktigt.
Och se:
"Anden och bruden
säga: "Kom".
Och den som törstar,
han komme;
ja, den som vill,
han tage
livets vatten
för intet."
"Han, Jesus, som
tillät detta, säger
"Ja, jag kommer
snart."
Amen. Kom Herre Jesus!"
(Upp. 22:17 och Upp. 22:20)
För den som vill veta mer om denna upplefvelse, hänvisar jag till detta nyliga blogginlägg.
