Forest Man

(utdrag ur boken "Brinnande hjärtan" av Gustaf F. Johnson, 1922, s. 114. [denna bok fick mig att återigen hoppas på en uppryckelse, efter att ha förnekat dess sanning en tid] Fyra delar planeras)

 

(del 1 av serien är här)

 

 

Han - den törnekrönte, som de spottade på, som de spikade på förbannelsens trä, den hatade, den fruktade, som torkade de sörjandes tårar och läkte de lidandes sår - han skall komma igen!

 

Han, som grät utanför Jerusalem, som bad i Getsemane, som dignade under korset, som låg i den lånade graven, som bröt landshövdingens sigill vid graven, påskmorgonen - han skall komma till jorden igen!

 

Oväntad kom han första gången. Själva Davidsstaden, Betlehem, var försänkt i sömn. Oväntad skall han komma även andra gången. Tidens tecken förstås lika litet av världen, som Babels visa förstodo handskriften på palatsets vägg vid Belsassars gästabud. 

 

Han kommer med ett maktbud. Det budet tränger ned i gravarna. Slumrarna, som ha vilat där, de i Herren avsomnade, höra det och komma ut mycket hastigare än Lasarus kom ut på samma stämmas befallning. 

 

De som hava dött i Kristus skola uppstå först. 

 

Anden, som har varit hos Herren under vilotiden, kommer åter till jorden i Jesu sällskap för att inträda i kroppen, vilken uppstår förhärligad. 

 

Detta sker innan de levande förvandlas. Det kommer väl att ske så hastigt, att ingen hinner med att räkna ögonblicken, men det sker likafullt före de levandes förvandling. 

 

Har du icke ofta talat om att du skulle få möta de dina i himmelen? Hör broder, du skall få möta dem redan här, före din hemfärd, ty I skolen vara i sällskap hem!

 

Hör du, ensamme gamle, som sitter där i din koja, med endast minnen från forna, lyckliga dagar, då de dina omgåvo dig, snart går en ny dag upp för dig! Den trogna makan, som du lade i graven, hon skall trycka din hand igen. De kära små, som gjorde en himmel av ditt hem för en tid, men som sedan togos av döden, de skola le emot dig såsom förr. 

 

De mångtusende gravar, vilka, liknande ärr efter gapande sår, nu påminna oss om att vi bo i dödens land, de skola öppna sig snart. Jublande kommer en återlöst skara ur mullen. Natten är ändad. Den stora morgonen har kommit! Vi skola återse varandra. Sånger skalla, och ett sorl av hejdlös fröjd går kring hela jorden. 

 

Begravningen därborta i kyrkan blir avbruten, liket står upp och predikanten förvandlas. Liktågen stanna, ty bärarna finna kistan tom. Icke underligt, att människor skola uppgiva andan av förskräckelse och av ångest för det som skall övergå världen, som Jesus säger. 

 

Borta i Sveriges bygder, i en välkänd kyrkogård, vilar min syster, hon, som första gången talade med mig om Jesus. Huru gärna ville jag icke stå helt nära, då hon vaknar, för att få hälsa henne först på den morgonen!

 

Eller nere i södern, där mexikanska vikens vågor slå mot den låga stranden, där vilar min fader i väntan på Jesu dag. Härligt vore det att få bli den förste att hälsa den gamle pilgrimen vid hans uppvaknande. Kanske valde jag dock, om jag finge, att vaka under Californiens palmer, där min moder sover, för att med ett jublande tack för alla hennes förböner få giva tillkänna, att jag var kvar hos Herren. 

 

Men - vi få nog mötas alla, och det med hast. 

 

Samlingsplatsen blir skyn, där Herren stigit ned.