Då vetenskapen tog sig an det övernaturliga. Den store kemisten William Crookes' undersökningar av det paranormala. Del 12
(del 11 av serien är här)
Utdrag från H. Björkes bok "Spiritismen och de nyaste psykiska fenomenen" 1922, början av boken. Följande är början av kapitlet "Sir William Crookes och "anden" Katie King".
Det avgörande vittnesbördet om att "anden" och mediet existerade samtidigt, erhölls slutligen. Om en seans den 27 mars skriver nämligen mr Crookes:
"Katie var hos oss i rummet under nära två timmar, hon samtalade familjärt med de närvarande och tog vid flera tillfällen min arm, när hon gick omkring...Katie sade nu, att hon trodde hon skulle vara i stånd att visa sig själv och mediet samtidigt. Jag skruvade ned gasen och kom sedan med min fosforlampa in i det rum, som nu begagnades som kabinett. Dessförinnan hade jag vidtalat en vän, som var skicklig stenograf, att skriva ner varje iakttagelse som jag gjorde i kabinettet, emedan jag väl visste, vilken vikt de första intrycken äga och då jag ej ville belasta minnet med mera än som var alldeles nödvändigt. Hans anteckningar ligga just nu framför mig.
Jag gick försiktigt in i rummet; där var mörkt, och jag måste trevande söka efter miss Cook. Jag fann henne hopkrupen vid dörren.
Jag föll på knä, släppte in luft i lampan och i dess sken såg jag den unga flickan, klädd i svart sammetsklädning, som hon varit förut under kvällen. Hon var av utseendet att döma fullständigt medvetslös. Hon rörde sig ej, när jag tog hennes hand och höll lampan mitt framför hennes ansikte. Hon fortfor att andas lugnt. Jag lyfte lampan och såg Katie stå alldeles bredvid miss Cook. Hon var klädd i sin vita, svallande dräkt som hon hade burit förut under kvällen. Medan jag höll en av miss Cooks händer i mina, förde jag lampan upp och ned och belyste Katies hela figur för att övertyga mig om att det verkligen var den Katie jag såg, som jag haft i mina armar för några minuter sedan och inte en fantasibild av en sjuk hjärna. Hon sade ingenting, men nickade mot mig och log. Tre gånger undersökte jag den hopkrupna miss Cook framför mig för att vara säker på att den hand, jag höll i min, tillhörde en levande kvinna, och tre gånger vände jag lampan mot Katie och granskade henne med skrupulös noggrannhet, till dess det inte längre fanns rum för något tvivel att det verkligen var hon i påtaglig verklighet.
Slutligen gjorde miss Cook en rörelse, och Katie gav mig tecken att avlägsna mig. Jag drog mig undan till en annan del av kabinettet, och såg då icke längre Katie, men jag lämnade inte rummet, förrän miss Cook vaknat och två av de närvarande kommit in med ljus.
Innan jag slutar denna artikel, vill jag nämna några olikheter, som jag funnit mellan miss Cook och Katie. Katies längd är växlande. Hemma hos mig har jag sett henne vara sex tum längre än miss Cook. I går afton, då hon var barfota och icke stod på tå, var hon 4 1/3 tum längre än miss Cook. I går afton var Katie barhalsad och hade då en för både syn och känsel fullkomligt slät och mjuk hud, medan miss Cook på halsen har ett ärr, som under liknande omständigheter tydligt synes och kännes skrovligt. Katie har icke genomborrade örsnibbar, varemot miss Cooks är mera brunaktig. Katies fingrar äro också längre än miss Cooks, liksom hennes ansikte är mera avlångt. I sättet att uttrycka sig råder också utpräglade olikheter.
Man bör lägga märke till mr Crookes konstaterande av olikheterna mellan Katie och miss Cook beträffande dels ärret på halsen, dels hålen i örsnibbarna. De äro bägge avgörande för frågan om mediet och "anden" voro skilda personer eller ej. De voro skilda personer. Därom kan numera intet tvivel råda. Ej ens den mycket skeptiske Frank Podmore kan göra någon annan invändning än att Katie möjligen kunde vara en av miss Cooks systrar eller någon annan släktning eller bekant. Ty seansen försiggick hemma hos miss Cooks familj. Mörkrummet var miss Cooks sängkammare. Man bör dock ej glömma, att seanserna ofta försiggingo hemma hos mr Crookes!
