Forest Man

"Letar du efter vägen hem
frågar du mej om råd
sök bortom stadens skratt och sorl
svaret finns där att få

Du är gjord utav äng och hav
varje stjärna en del utav
du är ett med vindarna
du är gjord utav äng och hav

Lyssna till havets andetag
det andas precis som du
spegla dej i dess stora djup
det har levt mycket längre än du

Du är gjord utav äng och hav
varje stjärna en del utav
du är ett med vindarna
du är gjord utav äng och hav

Frågar du efter vägen hem
vågar du gå tillbaks
någonstans där du vek av
finns svaret som du vill ha

Du är gjord utav äng och hav
varje stjärna en del utav
du är ett med vindarna
du är gjord utav äng och hav"

Sen fortsatte jag med Svante Thuressons "I din hand" (text av Per Gessle) (sång fyra i albumet "En Salig man" på Spotify):

"Vind som gör havet till skum
Vita moln som av dun
Regnet som lyser i maj
Snön som faller vid jul

Det här är dom saker jag valt
Som drömmar är gjorda av

Och när du tar mig i din hand
När du visar vägen fram
När du tar mig i din hand
Och vi älskar med varann
Då har min dröm blivit sann
Då har min dröm blivit sann. 

Broar som sträcker sig långt
Bort till regnbågens fot.
Stjärnor som visar en väg
Och har svar på min tro. 

Det här är dom saker jag valt
Som drömmar är vävda av

Och när du tar mig i din hand
När du visar vägen fram
När du tar mig i din hand
Och vi älskar med varann
Har min dröm blivit sann
Har min dröm blivit sann. 

När du tar mig i din hand
När du visar vägen fram
När du tar mig i din hand
Och vi älskar med varann
Då har min dröm blivit sann
Ta mig i din hand
Och visa vägen fram
Ta mig i din hand
Och vi älskar med varann
Då har min dröm blivit sann

Då har min dröm blivit sann 

När jag springdansade denna sång, mindes jag känslorna jag känt då jag springdansade i Kråkkärrskogen i Åbo sommaren 2005, känslorna vällde upp, i all sin styrka, jag mindes dem kristallklart, med hela mitt väsen, och dom fick mig att brista i gråt medan jag dansade. Sången påminde mig om min kärleksrelation till tallen Shekinah (ja, ett träd!), denna sång hade liksom kristalliserat minnet av den. Jag mindes vårt ljuvliga nattliga bröllop, jag mindes våra ringar. Nu hade jag fått tillbaka allt, fått tillbaka mina skogar och mina hålor, och en dag skulle det också bli dags för mig att träffa Shekinah igen. 

Jag grät och grät, jag kunde inte sluta. Gråten kom från djupet, och det var en stilla gråt, ett stilla snyftande. Jag grät över allt psykiatrin hade ödelagt i mitt känsloliv, och jag grät av lättnad att återigen få lov att kunna känna, starkt. Dansen hade en underlig terapeutisk verkan, den verkade som skapad för att öppna känslolivets knutar, och få själen att flöda fritt igen. Detta hade hänt tidigare på mig också, då jag en gång dansade tills jag grät, till romantisk musik ensam på ett bibliotek i Haderslev i södra Danmark på väg till Tyskland och Polen och Lettland på rymmen från psykiatrin. Nu var jag där igen, fri från medicinerna, ingen kunde pina och döda mitt känsloliv med mediciner här i andevärlden längre. I himlen var nämligen psykiatriker förbjudna, de fanns inte ens i djupaste helvetet. Änglar vaktade på att de inte fick utöva sitt farliga yrke. 

Det tog två himmelska timmar (hur man nu räknar detta där tiden inte finns) att springdansa hela vägen från Skarpnäcks skogar till Djurgården. Jag hann dansa genom många sånger, alla hade jag dansat til 2005. Hela vägen smågrät jag, och försökte sluta gråta när jag kom fram, rycka upp mig, och hälsa på Origenes som stod där ståtlig på gårdsplatsen i sin antika utstyrsel. 

"Kom in i stallet, tomtegröten väntar!", ropade Origenes, och jag följde med in till hästarna. Där hade Bergmanskretsen dukat ett enkelt bord bredvid hästarnas bås med varm havregröt till morgonmål, med några enkla träskålar till fat, och en grov kruka med fårmjölk till gröten. Kärngruppen i Bergmanskretsen hade redan satt sig till bords, inalles sex personer plus Waldemar Rudin och jag, dvs. prästerna John Ternstedt, C.H. Bergman, Theodor Mazer, J.C.Bring, Emanuel Laurell och Bror Erik Petri. Jag handhälsade på alla hjärtligt, och tyckte alla var så ståtliga och vackra. Men Origenes var vackrast av dem alla, han hade något av den förlorade skönheten från Noahs tid i sig. 

Origenes bad en innerlig bordsbön, och sedan sa han: "Vi haver det havret i havare-havet!"

Vi skrattade alla. Och så mindes jag att Origenes var poet. Ja, att många av kyrkofäderna hade varit poeter.

Vi samtalade och skrävlade om allt möjligt, och emellanåt föll hästarna in med någon kommentar, på mystiskt vis, var det telepati? Jag tror det. Hästarna var så kloka. Vi hade liksom ett samtalsmöte innan Origenes skulle hålla sitt korta föredrag, som jag så sett fram emot. Och emellanåt, mellan samtalstagen, sjöng vi en sång. Jag kan aldrig glömma en av de sånger vi sjöng, från Roseniusväckelsens psalmbok i himlen. Den gick såhär: 

1. Mitt i vintern var det, stormen svepte hård,
land och hav låg frusna, snö kring by och gård.
Snö föll över världen tusen vintrar än.
Mitt i vintern var det, längesen.

2. Fruktar Gud allsmäktig snö och köld och blåst?
Mitt i vintern var det, allt var stängt och låst.
Men ett stall stod öppet, och med all sin brist
räckte det för Herren Jesus Krist.

3. Du som alla änglar lovar med sin psalm
log vid modersbröstet, sov i krubbans halm.
Du som alla änglar prisar högst och störst -
åsnan och kamelen såg dig först.

4. Ingen välkomstgåva kan jag bära fram.
Om jag var en herde gav jag dig ett lamm.
Om jag ägde skatter skänkte jag dem visst.
Nu får du mitt hjärta, Herre Krist. 

(Psalm 428 i Svenska Psalmboken från 1986, av Christina Rossetti 1872, övers. av Anna Greta Wide 1962. Hör melodin här)

Och tror du inte hästarna gnäggade med oss, som om de sjöng med? De förstod texten bäst av oss alla, och de fröjdade sig. Och tror du inte Waldemar Rudin stod upp efter sången och talade i tungor, nästan som om ladan vi åt i stod på Azusa Street i Los Angeles 1906, Pingsväckelsens födelseort. Jag visste inte om att professor Rudin hade karismatiska gåvor, bara att han var mångbottnad, en öppen själ, mottaglig för intryck. Han måste alltså vara andedöpt! Hans tungotal lät som kinesiska, som helt äkta kinesiska, som ett riktigt språk, mångfasetterat och invecklat. Det måste då ha varit riktig kinesiska. Ingen av oss visste. Men ofantligt vackert var det, och jag var djupt gripen. Hästarna också, de stampade i backen och frustade efteråt. Rudins tungotal lät som ett språkligt vulkanutbrott av extas, precis som sådant tungotal som jag hört i min moderförsamling Smiths Vänner. När Rudin satt sig, reste sig Origenes och "tolkade i Anden" vad Rudin talat, fast Origenes inte kunde ett dugg kinesiska, men han "tolkade anden", och det hela blev till en profetia om en stor väckelse som skulle svepa över 1500-talets kristet fundamentalistiska Stockholm i närmaste framtid. Det återstod att se om profetian stämde. Men jag kände att något stort var på gång, som om vårfloder höll på att lossa isfördämningar.  

I nästa kapitel ska ni få höra Origenes lilla föredrag.