Forest Man

( det följande är en översättning av mig från gammalnorska av ett kapitel från boken "Fra Calmeyergadens Prædikestol. Taler af Albert Lunde* " (en norsk väckelsepredikant som levde 1877-1939), första bandet., 1912–13, s.91-101: Kapitlet "Herrens Gjenkomst")

 

* Albert Lunde hade stort inflytande på Finlands religiösa liv, bl.a. den pietistiske väckelseledaren Urho Muroma och president Lauri Relander blev omvända till Gud genom Lunde. 

 

(del 2 kan läsas här)

 

 

 

Låt oss bara betrakta Luk. 12:45. Där talar Jesus om en tjänare, som börjar slå sina medtjänare, och lägg märke till, vad denna säger: "Min herre dröjer med att komma". - Just eftersom han trodde, att hans Herre dröjde med att komma, började han slå de andra. 

 

Slår vi varandra? - - 

 

Ingen bör tro, att partiskhet och partistrid är en följd av andlighet. 

 

Läs i 1. Kor. 1:12-13. Paulus tillrättavisar där korintierna, för att det fanns partier ibland dem. Dessa partier hade inte uppstått p.g.a. deras andlighet, utan på grund av deras köttsliga sinne. 

 

Måtte Herren hjälpa oss, så vi med ande och sinne kunde komma till den ställningen, att vi väntar på Herren. Det ville frigöra oss från många ting, så att vi som kristna kom varandra nära och samlades om det enda - att vara redo och bringa våra medmänniskor till att vänta på Jesu ankomst. 

 

Att förvänta Jesus vill göra oss frimodiga gentemot världen. 

 

Vi läser i 2. Kor. 3:12: "Då vi nu har ett sådant hopp, går vi fram med stor frimodighet."

 

Är det då underligt, att apostlarna och de första kristna hade en så stor frimodighet, när de hade detta hopp: Han kommer snart igen. 

 

Betrakta den tidigare så fega och förskrämda Petrus när han på pingstdagen står fram och talar för den stora folkskaran. Varför var han då så frimodig - han som kort tid förut blev rädd, då en kvinna talade till honom?

 

Jo, han väntade, att Konungen snart skulle uppenbaras. Denna tanke gjorde honom stark och frimodig och jagade bort all förskrämdhet, så att han stod där orubblig som en klippa.

 

Följ Paulus och Silas genom Apostlarnas Gärningar. Hemligheten med deras stora frimodighet låg i det, att de hade detta hopp - han skall snart uppenbaras. - 

 

I den första tiden, efter att jag hade blivit en kristen, var jag så bedrövad och försagd, ty jag trodde inte, att jag kunde bli bevarad. Andra gick hem från mötena glada och lyckliga; men jag gick hem tung om hjärtat och bedrövad. Jag visste, att min synd var mig förlåten, och att jag var ett Guds barn; men trodde, att det var omöjligt för mig att bli bevarad. 

 

Så ledde Herren det således, att jag bevistade några möten i Moodys församling i Chicago. Där talade en om Kristi återkomst. Jag glömmer inte, vilken förändring som tog plats i mig. Det blev så levande för mig, att Jesus snart skulle komma tillbaka, och tanken därpå gjorde mig så lycklig och frimodig. Jag kände mig så stark och upplyft. Fruktan var borta; ty nu visste jag, att det gick an att bli bevarad - Dagen var nära. 

 

Unga vän! Tror du inte, att det ville vara en stor hjälp för dig i ditt dagliga liv och ditt arbete, om det blev riktigt klart för dig, att Jesus skall komma tillbaka - att Dagen är nära? - Jag vet, att det ville styrka dig, och giva dig en större frimodighet till hans namns ära. 

 

_ _ _ 

 

Det finns inget, som så kan lösa oss från världen, men också sätta oss i rätt förhållande till den nuvarande världen, som medvetandet om att Jesus snart kommer tillbaka. Om detta blev levande för oss, ville vi inte gro så fast i dessa jordiska ting. 

 

Man behöver inte vara någon svärmare, för att man gör sitt dagliga arbete med detta i sikte: "Min Herre skall snart uppenbaras, må jag finnas vara trogen på den plats, han har satt mig."

 

Jag tror inte, att det ville göra den slö, som sitter på sitt kontor med böckerna. Nej, tvärtemot - han ville snarare varje afton tänka: "Jag måste ha allt i ordning, och räkenskapet klart, om Jesus skulle komma innan morgondagen kommer."

 

Jag känner en moder. Om aftonen, när barnen lades i säng, lade hon deras kläder tillrätta och ordnade allt, medan hon sade: "Om Herren hämtar oss i natt, vill jag, att allt i mitt hus skall vara i ordning." Måtte vi alla göra vårt arbete, som om det var vår sista dag. Detta är det rätta sättet att vänta Herren på - att vara färdig och göra all sin gärning som inför Herrens ansikte. - - - 

 

Den, som väntar Herren som de första kristna, vill också söka att bringa syndare till Jesus. 

 

De lade aldrig armarna i kors och satte sig ner för att vänta på honom. Nej de arbetade och gick ut varje dag för att se, om det fanns flera som ville frälsas och bli redo till att vara med, när Jesus kom. Vem är det, som Gud ned genom tiderna har använt till att vinna själar för Herren - också i det nittonde och tjugonde århundradet?

 

Det är dem, som har varit besjälade av denna ande - Jesus kommer snart! - - 

 

Jag hörde engång den kända Dr. Campbell Morgan säga i ett tal, han höll för predikanter; "Ingen är skickad till evangelist eller predikant, utan att han tror på Jesu återkomst på ett sådant sätt, att han tänker: "Han kan komma, innan jag slutar min predikan."